After the storm.

Det är så lätt att man fastnar i en tanke kring hur de borde vara och sedan låser sig kring den. Nödvändigtvis är det kanske inte så att man inte kan släppa tanken eller känslan, utan precis tvärtom. Då jag inför mig själv ser att det kan gå dagar utan att jag tänker på Dig och det som jag kallade för vårt, någonstans där föds en rädsla. En rädsla över att jag kanske bara inbillat mig allting, att det är kanske inget speciellt. För livet verkar ju fungera ändå? Som allt annat så kanske detta kan gå över och kanske är det just den insikten som känns obehaglig.. för jag önskade inte att det var så. Så det kan kanske vara som så att när jag märker att du är på väg bort så framkallar jag känslor kring Dig för jag vill att det ska vara på ett visst vis.

Jag lever kanske i en slags låtsasvärld.

Jag börjar tänka logiskt istället för känslosamt. Jag tänker att det egentligen inte skulle kunna bli bra. Jag tänker att jag egentligen vet för lite om Dig. Jag försöker tänka bort Dig. Dock kvarstår det faktum att vi hade en speciell kontakt, vi kunde prata på ett speciellt vis. Vi kunde vara så öppna mot varandra.. eller, stämmer det där med öppenhet? Hur öppen var du egentligen när du bara försvann bort i natten? Utan ett ord. Jag är dock övertygad om att det jag kände DÅ var äkta.

Men Du är borta nu och varför ska då jag stanna kvar?

Varför är du så tyst?

Det är en blandning av ilska och sorg.
En ilska över att jag inte har någonstans att förlägga min ilska.
En sorg över att jag tror där finns mycket kvar att säga.
En frustration över dina ord om oss.

Hur kan det vara så svårt att gå vidare från någonting som egentligen aldrig var?
Hur kan något som känns så rätt vara fel?

Det är helt klart en konstig situation.
Någonstans känns det som att ingen kan få mig att känna det som du fick mig att känna. Iallafall har jag inte träffat någon hittils som fått mig känna så.

Är det för att jag inte tillåter någon ta den platsen?
Har jag en plats i beredskap för Dig?
Är jag så dum att jag omedvetet väntar, står still?

Du säger att du var tvungen att gå.
Allting har förändrats, men Du finns kvar.
Jag gav aldrig upp Dig, när Du försvann.

stay with me.

En del saker ska man nog bara låta vara som de är, inte rota för djupt in i det. Det blir som det blir ändå. Ibland tvingas man bara se vart saker leder och för en. Sista pusselbiten kommer alltid att falla på plats även om den kanske inte såg ut som man först tänkt. Vi vet inget om livet, vi vet inget om imorgon.. o nuet är det som passerar medan vi grubblar över morgondagen.. o den dag vi bekymmrade oss för igår - den är idag.

Tack för att du är du. Tack för det som en gång var.

Ingen sömn och inga svar.

Ibland kommer vi till vägskäl och tvingas välja en väg att gå.

Ibland tvingas vi se bortom en del saker.

Vi förlåter det oförlåtliga i hopp om något nytt.

Vi förlåter det oförlåtliga och hoppas att såren skall läkas ut.

Jag tror på dig när du säger att det aldrig var din mening att göra mig ledsen. Det bara blev så. Jag tror på dig när du säger att allting tillsammans med mig var helt magiskt. Jag tror på dig för jag kände magins närvaro.

Du gav mig något som jag ibland saknar, sedan försvann du också igen. Du valde den väg som kändes mest rätt för dig. Kanske var det den väg som också var mest rätt för mig.

Jag vet om att det handlar om mer än bara magin.

Jag drömmer bara om att någon dag kunna känna så igen.

Jag vet bara att det inte blir med dig.

När jag tänker på dig så väljer jag medvetet att se bortom all ovisshet du lämnade mig med.

Det är en magisk scen på min näthinna som etsat sig fast och ständigt är återkommande.

Jag vet inte om det är dig jag saknar eller om det bara upplevelsen i sig jag saknar.

Ensamma dar, väldiga värld. Orden ekar i hennes röst. Ingen sömn och inga svar.

skört och vackert...

Leva för att låta leva
Stund läggs till stund i historien
Inget är nytt allt föds om igen
Vi bär med oss allt under stjärnorna
Ändå så sägs det, det händer nåt nytt, vi lär oss nånting....
jag undrar...

Skörast av allting är kärleken
Vi lär oss från början att slåss för den
Såra är lättare än att va sårbar
Öga för öga och tand för tand, för att vinna varann....

Men när alla ord har tagit slut
så kommer sanningens minut
när det inte finns nåt mer att säga
När vi trots allt har valt att stanna kvar
för att kunna ge varann ett svar -
Jag förlåter dig, jag förlåter dig, jag förlåter dig
Då kan vi leva för att låta leva

"Prövningar vi möta få, och vi ofta ej förstå...."

Jag minns det som igår. Jag minns det som igår när vi satt där på ditt rutiga golv.. och hur du tog tag i mig.. tvingade mig att se dig ögonen, när du sa "ändra dig aldrig... var den du är.. precis så som du är.. du är alldeles perfekt.. just så som du är.. vad som än händer med oss, lova mig att alltid förbli den du är".

Då kunde jag inte ta det till mig.. jag kunde inte ta dig till mig. Nu hade jag behövt dig och dina ord om mig.

Jag minns den där kvällen när vi låg på madrassen på vardagsrumsgolvet och all musik som spelades.. jag minns att jag inte hade känt så förut. Jag minns hur jag lät mig känna och hur jag då förstod att det är inte bara en illusion. Det var kort, det var starkt.. det var allt. Det är sådanna tillfällen jag lever för. Men också sådanna tillfällen jag flyr ifrån..

Var finns du nu? Ta min hand.. säg att allt blir bra.

the voice within..

"Oj vad hon kan mycket.... hon måste ju tycka att jag har mycket kvar att lära.. undra vad hon tänker om mig egentligen?" Så gick tankarna inom mig då jag häromdagen hade en oerhört kompetent undersköterska. Jag kände mig så liten inför all hennes kompetens och erfarenhet. Som vanligt så släpper ångesten efter ett tag och en känsla av av trygghet infinner sig. Det är tryggt att veta att man har så hög kompetens omkring sig. Att veta att man inte är ensam. Vi ser saker med olika ögon beroende på vilka erfarenheter vi har.

Då det var första gången vi träffades så intresserade jag mig för henne. Hon hade arbetat 14år i det såkallade spec teamet, vilket innebär att hon är runt överallt på sjukhusets avdelningar och hjälper till var det behövs. Vilket i sin tur leder till en bred erfarenhet. Jag berättade samtidigt att jag inte ens varit färdig sjuksköterska i 3månader. Sen delade vi inte så mycket mer erfarenheter utan jobbade på som vanligt. Hjälptes åt, så som man gör.

Några timmar senare så får jag frågan "var har du arbetat innan?" Jag blev helt paff! Min första tanke var "men jag sa ju att jag precis gått ut skolan".. Sedan knyster jag osäkert fram "jag har ju arbetat som undersköterska i kommunen, i hemtjänsten". "Ja, du är så redig" säger hon då. Jag skrattar och frågar om man är redig för att man har jobbat i kommunen. Då skrattade hon också och sa "Nej, inte därför.. utan för att DU ÄR REDIG! Duktig, kunnig och har koll". Jag blev stum.. men oehört glad och sa TACK! Berättade då att jag känner mig väldigt liten inför erfarna undersköterskor och hur de har koll på allt. Får då återigen så fina ord till mig "Du har ju själv stenkoll på allting.. du är verkligen jätteduktig med patienterna.. verkligen rätt tjej på rätt plats, du har hittat din grej".¨

Och där gick jag och trodde att hon tyckte att jag var kass och värdelös?

bär mig hem igen..

Jag har ofta sagt att man ska inte bry sig om vad andra människor tycker, för omgivningens åsikter om en förändras ständigt. Det stämmer inte fullt ut. Man ska inte bry sig för MYCKET om vad andra människor tycker om en, det är då det blir jobbigt. Grunden måste man själv ha stadig och andras åsikter kan ibland få vara finjustering.

När jag började som sjuksköterska så hade jag inte så höga krav. Jag tänkte mest "jag gör mitt bästa och sålänge jag inte dödar en patient så är det bra". Nu menade jag givetvis inte det ordagrannt.. men jag tänkte inte så mycket på vad andra tyckte och tänkte. Jag tänkte inte så mycket kring ifall det jag gjorde var tillräckligt. Jag tänkte inte på om andra uppmärksammade eller såg saker som jag inte gjorde. Det har jag gjort nu.

Om man förminskar sig själv så blir man också genast mycket sämre än vad man är. Det är viktigt att hålla huvudet högt, tro på sig själv och deal med saker efterhand. Man ska inte känna sig värdelös för att man inte vet saker, det är så man lär. Det är väl bara så att man vill vara duktig, tillräcklig, ambitiös, ordentlig och nogrann! Men det blir svårare att vara allt det om det är där fokus ligger istället för att vara närvarande i det man gör. Alltså.. man ska inte låta sig ätas upp av onda tankar kring det egna jaget. Det borde vara förbjudet att slå på sig själv.

Var ödmjuk inför dig själv.

the more I grow.. the less I know

I lördags efter jobbet hade jag ett samtal med min kära mamma. Jag sa då att tryggheten i rollen som sjuksköterska går så extremt mycket upp och ner, att jag till en början inte kände mig alls så osäker som jag kan göra nu. Hennes teori var att den att jag från början säkert inte såg hur mycket och avvancerat det faktiskt är. När jag nu jobbat ett tag så inser jag att ju mer jag vet, desto mindre vet jag. Precis så är det nog faktiskt.. och förhoppningsvis blir det bara bättre och lättare!

Lördagskvällen tillbringades sedan med min äldsta systerdotter, vi gick och kollade på Toy Story 3.. och självklart skrattade jag mer än henne ;) Mycket mysigkväll. Hela söndagen tillbringades med simsspelande.. vilket är så fantastiskt roligt! Det är så avkopplande att kunna gå in en annan roll och helt fokusera på den.. det är skönt att glömma sig själv och gömma sig för verkligheten.

Fick idag se på facebook att en kille som jag träffade ett par gånger i somras och trodde mig vara intresserad av, nu har flickvän. tja.. fun for him! Jag minns att jag trodde att jag gillade honom.. han verkade så avslappnad.. charmig, djup och ändå lättsam. Vi lekte en lek där man fick välja ett av två motsatsord.. typ "dumpa/dumpad". Han valde dumpad och berättade att han är så feg att han kan tillochmed se till att andra dumpar honom för att själv slippa göra slut. Det väckte obehagskänslor inom mig.. ungefär som "been here once before". Jag frågade honom lite närmare hur han menade... han svarade "på det mest fega tänkbara sätt du bara kan föreställa dig". Jag blev kall inombords.. jag blev på något vis ledsen.. jag vill ju inte att han skulle vara sånn....... han verkade ju så annorlunda.. men ack ack. Det märktes ganska snart att hans intresse för mig avtog.. jag tyckte det var tråkigt då jag önskade så innerligt att han var annorlunda.. att inte han bara ytterliggare en feg idiot! Det är väl någonstans så att hade jag vetat varför hans intresse avtog så hade jag förmodligen inte själv heller varit intresserad längre. Om han tyckte jag verkade ha höga krav t ex, ja.. då är vi där igen.. jag hade nog förmodligen då tyckt att han var en feg idiot! Man är alltid två om det...

Men det är tråkigt och tärande att känna sig om en left-over. Jag är så grymt attraherad av känslomässiga, djupa och intelligenta killar.. Ibland undrar jag var och om de finns. Får ofta påminna mig om att jag har nog träffat på ett antal djupa killar men de har varit så djupa att de blivit instabila. De kan inte hantera det.. svaga människor.

Jag vet en kille som jag tror har allt det där. Jag brukar fantisera om honom.. hur vi ligger och konverserar om allt och inget.. hur fin och kärleksfull han är. Hur mycket vi skulle kunna ge varandra.. jag har placerat honom högt och där vill jag behålla honom. Kanske är det så hemskt att om jag verkligen hade lärt känna honom så hade jag känt som jag brukar "everything is not as it seems". Jag älskar någon jag inte känner. För jag kan prata med honom. Han förstår... hans tankar är på en högre nivå! Han slår min djuphet och intiligens... jag ser upp till honom.. jag älskar bilden jag har utav honom och jag vill ha honom nu... här.. hos mig.. Jag vill ha honom att berätta hur fin han tycker att jag är, hur mycket han tycker om mig.

Är jag konstig?

en dålig ursäkt..

"Jeansen passar inte längre men det får man ta tag i nu efter semstern", hörde jag Pernilla Wahlgren säga på nyhetsmorgon idag. Jag upplevde det som en tröst att det är fler än jag som lagt på mig under sommaren, fler än jag som nog gått upp en storlek.. tillochmed Pernilla Wahlgren! Då är jag inte ensam alltså.. och definitivt inte sämst i världen! Åter igen "vi behöver någon annan till att säga att det är okej".

Klänningen jag köpte idag stramade på tok för mycket för höfterna. Men jag gillar den. Kanske kan detta hjälpa mig att bli mer motiverad med de dummheter jag tagit mig för? Kanske kan detta göra att jag äter lite nyttigare och tränar? Jag hoppas det, jag hoppas på hösten.. jag hoppas på mig själv!

Hur kan man å ena sidan vilja något så mycket men å andra sidan inte göra ett skit åt saken?

vad är att vara ambitiös?

Var går gränsen mellan att vara ambitiös och överambitiös? Är man överambitiös om de ofta händer att man efter en arbetsdag känner "jag kan inte vara så bra sjuksköterska som jag önskar". Är det fel att känna en slags ångest över att vissa dagar är arbetsbelastningen så hög att det inte känns hanterbart? Är det fel att må dåligt om man känner att vissa dagar tvingas man bara få det till att gå runt? Är det fel att känna en slags stress när man inser att ens patienter inte har det så bra som de borde?

Är jag överambitiös om det känns som att jag ibland skulle kunna jobba ihjäl sig utan att det var tillräckligt? Det finns så mycket jag vill göra, det finns mycket MER jag skulle kunna ge. Tyvärr går det inte, iallafall inte de dagar det börjar med en ofullständig rapport.. Det går inte när man måste börja reda ut flerfallet frågetecken som ingen annan lyckats nysta i..

Jag strävar efter att ha koll.. jag mår inte bra när jag inte har koll. Jag mår inte bra när jag inte är nöjd. Jag mår inte bra när jag vet att jag skulle kunna ge så mycket mer, jag skulle kunna göra ett bättre jobb!

Den enda lättnaden är att jag fått reda på att det är inte bara jag som känner så.. man inser att på något vis arbetar man i en organisation var man inte alltid hinner se till varje patients bästa och då får man bara hoppas att någon annan gör det! Det är inte klokt att man kallas omvårdnadsansvarig och samtidigt känna att man inte räcker till! Någon sa dock till mig att du kan inte bära ansvaret för patienterna dygnet runt.. o du måste inse att man kan inte göra mer än sitt bästa och ingen dömmer dig för det!

Då är vi där igen, att jag gör det.. jag dömmer mig.. jag dömmer mig själv för att inte vara tillräcklig.. ulitmat och optimal!

Men det kommer komma något gott ur detta.. det är jag säker på! För efter mörker väntar ljus.. och efter den långa kalla vinter, så kommer våren.. nu har det precis varit och sommar så jag antar att det är en mörk tid jag har framför mig.. men det är något som senare skall ljusna upp :)

don't let me be misunderstood..

Allt som händer i våra liv har en betydelse för de individer vi formas till. Genom hela livet sker händelser som sedan blir till erfarenheter. Ibland har jag önskat att jag inte skulle behövt gå igenom vissa händelser för att få erfarenheten. Jag kan ibland skämmas över hur jag agerat och vem jag tidigare varit. När jag ser tillbaka till vissa tillfällen i mitt liv så önskar jag att jag kunde gå tillbaka men vara den jag är idag. Det är just detta som är det paradoxala, hur skulle jag kunna vara den jag är idag om jag det inte hade varit för den jag var då? Jag är fortfarande samma person men med andra erfarenheter.

Varför är det så svårt att försonas med sig själv?

"Don't you know that no one alive can always be an angel?
When things go wrong, it seems so bad.
I'm just a soul whose intentions are good...
Oh Lord, please don't let me be misunderstood!"

Miss Seriously

Vän eller fiende?

Vi människor går igenom liknande händelser i livet och hela tiden tror vi att vi är ensamma om dessa. Detta tror vi för att vi vet inget annat. Det är en slags process/utveckling att förstå att livet emellanåt drabbar oss och emellanåt lyfter oss. I slutet av min sjuksköterskeutbildning trodde jag att jag var ensam med alla känslor och ångest som det kunde medföra. Jag trodde att det bara var jag som vaknade kallsvettig om nätterna med ett hårt dunkande hjärta och med massvis tankar om allt. Jag trodde att det bara var jag som hade mindervärdeskomplex och ångest inför att ronda med doktorerna. Rädsla för att inte vara tillräcklig. Detta trodde jag tills någon vågade dela med sig av sina erfarenheter och visade att detta är en process, något som alla blivande sjuksköterskor går igenom. Det går över, ångesten lägger sig.

Man är alltså ensam och upptagen i sin upplevelse tills någon annan påvisar att den varit med om samma sak.

Ändå så lär man sig aldrig detta? Ibland är självanklagelsen så stor och man önskar att man var ultimat. Ibland tror jag att det finns optimala och ultimata människor.. jag brukar titta på dem och önska att jag var som de är..

Sen får man till sig att andra tycker att man är bra.. att man får höra "jag har bara hört gott om dig". what? Vad har jag missat, jag har ju en lång väg att gå?

Den största dommaren i våra liv, är vi själva.. och att besegra sig själv är att besegra sin mäktigaste fiende.

mörker väntar ljus..

Naiv var ordet.

Trots att man innerst inne vet att det man gör är fel så gör man det ändå för att det för tillfället ger en kick? Enkel slutsats. Vet inte om jag behöver skriva mer än så egentligen..

Medvetet fattar vi beslut som vi vet är fel men för tillfället tycker är rätt.

Innerst inne vet vi alla att substitut är negativt för oss själva.. vi vet att det kan aldrig ge oss det vi söker på riktigt och ändå så nöjer vi oss med substitut? Varför? Är det för att man är korkad och innerst inne hoppas? Precis som barn.. barn slutar aldrig hoppas.. Naivt så vill man så gärna tro att substitutet ska komma i närheten av den verkliga känslan. Så alltså bortom all erfarenhet och förnuft.. så hoppas vi..

jag drömmer om en framtid som glömmer..

en ny insikt

Jag söker inte smärta. Jag vill bara hitta någon som är villig att ge upp saker för mig.. på samma sätt som jag skulle vara det för honom.

Vill bara radera gamla inlägg.. precis som jag vill radera ett och annat från mig själv och bara börja om.. starting from zero with nothing to lose..?

jag är naiv.

what's wrong with the world?

Vad är det som gör att jag så ofta dras till personer som sedan gör mig besviken? Jag är svag för det djupsinniga.. vill ha någon att sitta på golvet och dricka vin ihop med.. någon att ligga brevid och sväva ut i teorier om allt och inget.. en slags mental närhet utan att blottlägga sig själv. Vi delar de mest innersta tankar men aldrig tankarna om varandra.. för det är svårt. Kan det vara så att denna typ av utsvävande killar är vilsna? Attraheras jag av en vilsenhet och smärta?

Är det som Freud hävdar att en del människor klagar medvetet över en smärta som de vill bli fri ifrån men att de omedvetet drivs av en makt att känna sig underlägsna och obetydliga? Men jag kan samtidigt inte placera mig i den kategorin.. för vad jag egentligen drivs av är att bli övertygad.

Samtidigt är det så att jag tycker hemskt mycket om mig själv.. tycker att jag är en oehört härlig och smart individ (vilket man inte brukar få säga om sig själva i detta jante-land).. kan det vara något i mitt självsäkra sätt som skrämmer bort människor?

Är det pågrund av alla besvikelser som jag numera säger att jag vill vara själv? Är det pågrund av outläkta sår som jag hävdar att I'm better off alone? Jag brukar tänka att det inte är mig det är fel på utan på dem. Däremot måste det vara något som gör att jag faller för samma sort.

Varför älskar jag sångerna med sorgliga slut? Varför älskar jag de brustna drömmarna?

I'm sensitive and I'd like to stay that way...

Angelica leg. sjuksköterska

Har idag beställt namnskylt "Angelica Leg. Sjuksköterska".. köpte den på skyltmax.se

Känns bra :) Röd botten med vit text! Blir nog supersnyggt..

examen närmar sig

Vet att jag inte uppdaterar min blogg så regelbundet och efter ett samtal med min syster så kände jag att det var dags att skriva ett inlägg!

Som rubriken lyder, examen närmar sig. I fredags kan jag ha skrivit min sista tenta någonsin.. märkligkänsla? Det var den nationella kliniska sluttentamen vi skrev. En tentamen som ska sammanfatta dessa 3 åren och därför ingen tenta som direkt gick att plugga på. Den var uppbyggd med 2 patientfall ocå frågor utifrån dem. Varje fall var på 25p vardera, så 50p var maxpoäng och godkändgränsen låg vid 33p.. och det tycker jag nog att jag borde har fått ihop! Det kändes så iallafall.

Har även bestämt kläder och skor till examen. Eller skorna är jag fortfarande tveksam till. Saken är den att jag hade sett ut ett par söta pumps på biancos hemsida, ljusrosa med lagom klack och en liten ros på. När jag tog mig till Bianco så fanns såklart inte dessa. Jag vill ju ha ett par fräcka skor till min outfit. Får se hur det går med den saken.. bifogar bilder på både kläderna och skorna, så får ni mer än gärna utala er :)

Annars upplever jag att det ändå ganska skönt att sluta skolan. Ovant såklart men skönt! Skolan kan inte ge mig mer.. jag vill ut och jobba i praktiken och på så vis införskaffa mig kunskap och erfarenhet. Så, så är det med den saken!
Slutbedömningen på min sjukhuspraktik gick väldigt bra och jag hade också en väldigt bra tid där. Nu är jag i hemsjukvården, det är också helt okej.. men det skiljer ju sig en del från sjukhuset. Så då är det ju för väl att jag fått på jobb på sjukhuset eftersom det är där jag trivs :)

Ja, detta blev mest ett inlägg för att skriva något.. för övrigt händer det inte så mycket just nu. Det är LUGNT för en gångs skull.. jo, jag har börjat försöka komma i form såklart.. och det känns som det går åt rätt håll! GI, träning och envishet ger resultat!


Vill ju gärna ha något som tar upp det rosa i jackan, en rosa sko med andra ord...
Vad tycker ni?

ta ett första steg..

"VI saknar en sjuksköterska, jag går ut i omvårdnaden och Angelica sköter resten.. så ordnar sig allting". Det var orden min handledare sa i tisdagsmorse. Konstigt nog kände jag inte jättemycket panik utan tänkte att jag klarar nog detta uppdraget. Jag fick inte en massa prestationsångest, det var inte så svårt att andas.. jag kände mig trygg. Hanterbarhet och behärskning är behagliga känslor. Jag har under dessa veckor insett att jag klarar så mycket mer än jag tror. Roger (min handledare) skulle aldrig ge mig större uppdrag än att jag klarar av dem. Ibland känns det som han har större kunskap om mig än vad jag själv har. Han ser att jag inte riktigt vågar tro på mig själv emellanåt, att jag inte vill gissa. Jag vill göra rätt från början och frågar därför, men då bollar han tillbaka frågan och säger "ja, vad tror du själv? hur ska du lösa detta?". Han tvingar mig att tänka till och tro på mig själv. Jag växer, utvecklas och blir mer och mer redo för vad som väntar om 3 månader... sjuksköterskeexamen! Jag ligger inte längre sömnlös om nätterna och funderar på om det jag gör är tillräckligt bra. Helt plötsligt tänker jag "det där kunde jag gjort annorlunda, imorgon ska jag göra på ett annat sätt". Jag slår inte ner mig själv för att jag inte är fullfjädrad utan inser att hela livet handlar om att lära.

Jag räknas. Han får mig att känna att jag räknas. Igår var jag frikopplad från mina ordinarie praktikuppgifter för att göra en punktprevalensstudie kring fallrisk. Denna studie gick snabbt att genomföra så jag frågade Roger ifall han behövde hjälp med något. Helt plötsligt kände jag inte mig som en student utan som en kollega till honom. Jag fick i uppgift att ringa ett samtal till röntgen för att höra vilken tid en patient skulle dit. Så jag samordnade hela det, förberedde med transport, remiss och dyl. Sedan sa jag åt honom "om du vill kan jag hjälpa dig att fylla på och plocka ut i läkemedelsvagnen?". Sagt ochme gjort. Därefter sa han "om du inte har något att göra och redan käkat, kan du inte skriva en epikris (sammanfattning av vårdtiden) på mannen på rum 9?". Inga problem, sa jag. Jag samlade ihop alla papper, la dem i kuvert och såg till att de kom med honom. Roger säger till mig "Du har skött så mycket jobb här den senaste tiden, att jag har nästan glömt hur man gör". Jag kan inte beskriva i ord hur bra det där kändes.. JAG kunde avlasta HONOM, för HAN hade mycket att göra. Jag gick från en liten student till en kollega.

Snart är det dags.. och jag vet att jag kommer klara det. Jag vet det nu, han har fått mig att inse att jag kan faktiskt lite jag också och JAG ÄR DUKTIG!

my heart is low.

Någonstans inom mig känner jag ett sådant lugn. En harmoni. Längesedan jag kände sådär. De senaste veckorna har bara varit röriga, fyllda av känslostormar och tankar. Jag har agerat på vis som är "so not me", men det har ju varit jag ändå. Jag har bara inte riktigt varit här och nu, medvetande. Ungefär som när man är full och gör något som man senare inte kan identifiera med sig själv. Agerat på ett vis som inte känns bekant. Det blir så rörigt, efteråt. Nu har jag koll igen.. me, myself and I. Det känns bra att ha en känsla om att det vänder nu, att det går på rätt håll, återfunnen kontroll och stabilitet! För just de där två orden har varit väldigt långt bort den sista tiden. Jag har bara gått på som i något vaccum och fallit för begär och freestelser. Konstigt att det blir så.

Fast å andra sidan, är det kanske så att man emellanåt behöver lite tappa allt för att komma på rätt bana igen? Ungefär som de sjunger i många texter "You don't know what you got until it's gone". Kanske var jag tvungen att lite misshandla mig själv, min själ och kropp, för att komma på hur bra jag kan vara egentligen? Lite känna känslan av att jag har något att bevisa inför mig själv. Se att jag faktiskt kan! Kämpa i motvind...

Är det kanske så jag fungerar? Söker ett mentalt motstånd? En utmaning? Ja, så är det nog.

För övrigt konstaterade jag nyss hur tråkigt det kändes att se om grey's anatomy-avsnitt som jag redan sett. Jag visste ju precis hela tiden vad som skulle hända. Det går tydligen inte att återupleva saker. Det kan kännas sorgligt ibland. Ibland jagar man en gammal känsla, vill tillbaka och det går inte. Vilket kanske är bäst ändå. Tänk vad tråkigt om hela livet bara var en repris av gamla upplevelser och inte fyllt av något nytt?

Sen finns det nog saker som skulle gå att försätta i repris utan att det blev repris, för där fanns fortfarande vissa oskrivna blad. Ja, en del saker glömmer man inte helt enkelt.

Are you kidding me?

I livet står vi ständigt inför val, det är alltid något vi ska välja. Är det inte el-bolag så är det något annat. Vi tvingas då att väga det onda mot det goda, lite föreställa oss vad som blir bäst och sedan fatta ett beslut. Ibland är det väldigt svårt att veta vad som blir bäst i långa loppet. När vi gjort vårt val kan det i efterhand visa sig att det inte var det bästa alternativet vi tog. Vi kan tvingas hålla kvar till det ändå, för att valet var bindande. Detta kan då kännas lite frustrerande att veta att man kunde fått något bättre, men inte tog det. För att hantera den förlusten får vi på något vis hitta en strategi, lite förtränga att det redan från början faktiskt fanns något som var bättre och kanske fortfarande finns. En jämförelse kan vara ifall jag vill vara smal så kan jag ändå vilja ha god otto-glass. Här tvingas jag välja, jag kanske då gör ett sämre val (glassen) och tror att det inte påverkar så mycket. Till en början gör det kanske inte heller det. Jag åt den där goda goda glassen och det hände ingenting! Klart att jag då tänker att jag kan göra det där igen utan att det tar skada. Jag ljuger alltså för mig själv. Jag ger mig själv tillfälliga kickar, substitut och tror att känslan skall vara bestående. Det visar sig sedan att glassen gjorde mer skada än vad jag först trott, det visar sig att det går inte att kränga glass och samtidigt vara smal. Det visar sig att i längden är tillfälliga kickar, substitut, skadliga för en själv. Det ger oss inte det vi egentligen vill ha. Jag måste alltså göra ett val. Ibland väntar vi förlänge innan vi gör vårt val. Vi väntar tills skadan redan skett, innan vi inser att glassen inte var bra. Skadan hade dock inte behövt uppkomma, om vi bara från redan början hade varit sanna och öppna mot oss själva. För innerst inne vet jag också att för mycket glass är inte bra. Det största sveket är alltså det vi gör emot oss själva.

Det kan trots allt vara frustrerande att tvingas göra ett val och inte veta vilket alternativ det är som kommer gör en lycklig. Det är inte lätt.

There's nothing left here to prove.

Jag har fattat ett beslut.

Jag har de 3 sista veckorna behandlat mig själv riktigt illa, det ska inte fortsätta. Nu tar vi nya tag. Ja, VI, jag och Elin, tillsammans, alltid.

Vad i hela friden vore jag utan henne? Och vad i hela friden vore hon utan mig? Vi är som en slags symbios. När jag inte orkar med någon, orkar jag alltid med Elin. Det händer att Elin berättar att hon är på dåligt humör och inte orkar prata med någon, sedan tillägger hon "fast det gäller inte dig förståss". Sådanna vänner har man inte för många av. Det är väl det som gör det så speciellt.

Elin vet alltid, jag behöver inte berätta eller förklara. För ca 2 veckors tid sa jag åt henne "hoppas allt är bra, men jag orkar verkligen inte prata idag". Då säger hon till mig "okej, men om det är något så finns jag här. Har det hänt något eller så? (trotsar att du inte riktigt orkar prata och du behöver inte svara om du inte vill)." Jag ringer upp henne och bara spyr ut allt som finns inom mig, och det är okej! Det är okej att göra så inför henne, vi gör så för varandra.

Vi följer varandra åt, vi är som en person. Det verkar kanske lite fjortis, och det är det kanske. Det är kanske fjortis att kunna ringa och prata med någon i 3h och det känns som 20min. Det är kanske sånt man borde växt ifrån. Jag kommer aldrig växa ifrån det där och vill inte göra det heller. HON är den som ALLTID kommer att stå mig närmast i livet! Don't you dare to take her place!

If roses are meant to be red...

Är för tillfället helt såld på Anouk och kan inte förstå varför jag inte lyssnat mer på henne.. här är tre helt fantastisk låtar..

and I will always wonder..

För första gången på länge så känner jag motivation! Den har varit som bortblåst i några veckor och allt vad som heter gränser eller sunt förnuft, har inte existerat. Nu däremot känner jag att jag behöver göra en del förändringar, komma på rätt bana igen. Tror att det beror på att en del saker börjar kännas bra, C-uppsatsen gick ju utmärkt och praktiken känns jättebra. Lite medvind får mig att vilja igen. Det sköna är att jag tror att det jag vill nå är möjligt. Jag känner konstigt nog inte något tvivel över min kapacitet eller förmåga till ro detta i hamn. ALLT är möjligt!

Har samtidigt insett att det är just den tanken om att allt är möjligt och att det aldrig är försent som gör att jag emellanåt tappar greppet, för jag vet att jag kan ta tag i det igen! Jag vet att ingen prövning är svårare än att jag kan ta mig genom den.

Där finns också en hel del andra funderingar i mig just nu, vet dock bara inte riktigt hur jag ska beklä dem i ord. Avvaktar nog lite till, förän jag har klart för mig hur jag faktiskt tänker.

Så är det med den saken.

/Angelica

öppenhet.

En större öppenhet har växt fram inom mig.

Det är rätt intressant att man ibland tror att man ska reagera mycket större på något. Att man tänkt ett slags scenarie kring hur det skulle kännas om en viss sak inträffade. Plötsligt händer det och då hanterar man det både bättre och annorlunda än vad man trott. Antagligen är det väl så att man varit tillräckligt öppen för att ha hunnit känna in hur situationen är och därför mentalt börjat rusta sig inför vad som komma skall.

På något vis är det väl så att allt sker av en mening, allt vi går igenom och alla människor vi möter är något vi ska lära oss utav. Ett möte med en särskild person som lyckas beröra på rätt sätt kan få en att inse vad det är man egentligen söker i livet. Helt plötsligt blir det lättare att vara öppen mot sig själv.

Numera tar jag vara på det som känns bra och lämnar det andra åt sidan. Studerar saker lite mer objektivt, skiljer på vad som är mitt och vad som är ditt.

Det känns bra nu.

I am fragile, I am hopeless, I'm not perfect.. but I am free.

lights will guide you home..

Börjar så smått att inse, nej inte inse.. acceptera, att livet går upp och det går ner. På något vis är det väl så att det går inte att skära bort obehagliga situationer, även om det tillfälligtvis skulle kännas behagligt. Det måste på något finnas kontraster i tillvaron, något som utgör en skillnad.

Som många andra, brottas jag ofta med en känsla av otillräcklighet. Jag är rädd för att bli utbytt, det gäller många situationer. Jag vet att jag måste lära mig hantera det där..

En vän till mig, sa väldigt simpla ord, men ord jag behövde höra.. " I livet kan du inte gå tbx o ändra, men däremot ta lärdom av dina misstag o inte göra om dom.. ". Det är ju precis så det är, man vet om det.. men det handlar väl om att själv nå den insikten.. och jag tror jag närmar mig så smått.

Livet kommer alltid att drabba oss på olika vis, det kan vi inte påverka.. dock kan vi förbereda oss genom att klä oss i rätt rustning. En rustning som gör att vi vågar uppleva, känna och tro.. för även om saker och ting inte alltid blir som vi först tänkte eller ville så kan vi haft en bra tid dess för innan. Om vi däremot blickar svart på allting, bara ser riskerna - då kommer ju allt bli mörkt och tungt.

Stöt bort det negativa och andas in det positiva..

Våga tro.

ska jag falla, så ska jag falla fritt..

Ibland är sökandet efter en viss känsla stor och det känns som att ju mer du söker den, desto längre bort är den. Sen finns de tillfällen då du inte alls väntat dig känslan, inte frågat om den och helst inte viljat ha den, men då har den kommit ändå. Vilket nog är ganska naturligt, ju mer vi jagar ju blindare blir vi och ju mer vi försöker hålla saker på avstånd, ju svagare blir vi. Det tar kraft att hålla saker och ting ifrån sig. Svagheten gör att man lättare berörs och det som inte "får" hända, händer. Detta tror jag kan skapa en viss förvirring. Det blir en osäkerhet på om det är personen i sig man berörts av eller om det bara är en ovan känsla. Dock kan ju inte känsla komma av sig själv, det måste på något vis ske något. Det tror jag iallafall. Därför måste det alltså vara just den personen som du berörts av, den personen du upplevde det där med. Nästa steg i förvirringen blir "undra om det bara var jag som kände det där?" och "vad känner och vill jag egentligen?" Ibland är det nog lätt att se sig själv i något framtida perspektiv med någon i något man önskade var NU, var verklighet och sanning. Det blir så fel.. för vad det egentligen handlar om är att någon fin (förhoppningsvis) människa kommit dig nära och kan man hålla det där utan att analysera sönder allting då är det nog väldigt bra. Det går inte riktigt att gå runt och tänka på att allt som skulle kunna vara men kanske aldrig blir. Man får inte glömma leva..

It doesn't have to be forever or goodbye, my freind.

breath in and breath out..

Jag hugger åt mig mobilen och ser att klockan hunnit bli "06.28", jag skulle ju ha varit ute från lägenheten för 8 minuter sedan men jag vet att jag hinner - jag har ju cykel nu! Springer ner i källaren med nycklarna i högsta hugg, sätter i nyckeln i cykellåset och vrider om, MEN INGET HÄNDER!!! PANIK! Ser då att låset inte gått i på andra sidan, eller hur jag ska förklara.. så hur många jag vrider om det låset så kommer inget hände för "pinnen" går vid sidan om! Jag kommer komma försent första dagen på praktiken, utmärkt! Får springa upp till lägenheten och haffa åt mig numret till infektionen och ringa samtidigt som jag traskar dit i rask takt. Jag kommer dit och ursäktar mig.. min hanledare småskrattar, tittar på mig.. sen säger han " höhö, du har ju 9 veckor på dig att bevisa att detta var en engångshändelse!". Inga skämt man uppskattar i det underläget :) Allt kändes kaos.. tvivlet på mig själv var STORT. Jag får självklara frågor och hittar inga svar för jag är så spänd och rädd för att svara fel! Sen plötsligt står vi inne i läkemedelsförrådet och han håller på att förbereda inför en injektion, då ringer hans telefon, han tittar på mig och säger "dra upp det där!". Då släppte det.. för det där var ju piece of cake.. men att FÅ GÖRA NÅGOT!!! Att få känna på sakerna, hålla en spruta i handen.. det kändes bekant och tryggt! Det kändes bra.. därefter flöt det på ganska bra "Rigga upp några dropp och häng dem, bytt infarten hos den patienten". Man måste bli släppt, känna knuffen i sidan.. så att man själv ser att man kan. Få upp självförtroendet lite bara.. för när det väl är uppe så känner man "efter 9 veckor här så ska det nog kännas ganska bara ändå"

:) Skön känsla ! Jag har håller på att göra upp med mig själv.. framåt marsch.. jag ska ju bli en förbannat bra barnsjuksköterska någon dag då kan jag inte springa runt och tvivla på min egen förmåga! Skärpning :)

Tack till alla fina människor omkring mig, tack för ert stöd och er kärlek.

Nu ska jag äta kvällsmat.

KRAM

What do you do when you get lost inside your soul?

Jag satt o vägde mellan flera olika rubriker.. men kände nog att denna blev bäst ändå. Det är lite rörigt ibland och kanske gör jag det mer rörigt än vad jag behövt. Men det är väl också så jag är och därför söker någon som kan få mig lugn när verkligheten utanför mig inte är på plats. Jag vet inte om jag vill påstå att jag är en otrygg person men jag är nog ganska rädd även om jag samtidgt kan vara väldigt orädd. Det är väl vilket humör jag är på. Onekligen är jag en väldigt känslosam person och det är väl det som gör att jag kan pendla sådär, från att vara trygg till att känna att jag behöver någon som "tar hand om mig". Kusligt. Tror också det är så att jag gärna tar mig den rollen som lyssnade, stöttnade och hjälpande.. jag är omtänksam. Men det är ju också så att man kan inte bara ge oavbrutet om man inte får tillbaka.. jag vill väl också bli fylld.. jag vill väl också bli hålld om och älskad.

Hur konstigt är inte detta då? Jag som för ett par månader sedan att det bara var jag själv som gällde, mitt liv, mina mål och inget skulle få komma ivägen.. börjar plötsligt prata om att behöva något mer än mig själv? Något som ger mig styrka.. "Jag ger min själ till händerna, den som ger och inte rycker". Suck... jag fryser.

FOKUS, Angelica!! Jag hoppas kunna hitta lite mer fokus nu och vara mindre rörig. Tror egentligen att praktiken och allt går bra om jag bara tror på mig själv. Det har ju gått bra innan, mycket bra faktiskt. Det känns bara så främmande och nytt - som allt ovisst. Kanske är det så att om jag faller på plats där så lättar annat också? Kanske.

Ska plocka iordning här nu, ta en dusch.. sätta på lite kaffe och sen göra schemat för dessa 9 veckorna. Antar att det lättar lite då.. känns mindre långt borta. Visualisering..

"ljus - stanna kvar, kom & var min vän, ljusna mig igen, igen, igen"


/Miss Seriously

Klipp av de trasiga grenarna.

Jag tänkte från början skriva massor.. inte massor men en del. Lite självutlämnade o sådär.. ventilera mig. men jag pallar inte just nu... piss piss.

Iallafall... första introduktionsdagen på praktiken idag. Har 9 veckor framför mig på infektionskliniken. Det blir säkert bra..

allt blir säkert bra..

Vad hände med mig? Det som aldrig fick lov att ske.. har tydligen skett.

Nu ska jag städa upp denna röran som är här i min lägenhet.. hoppas det känns mindre rörigt inuti mig om det är mindre rörigt utanför mig.

När blev det såhär?

The secret is still my own..

Godmorgon!

Igår när jag hade lagt mig för att sova och satt igång lite musik, för att slippa tänka så mycket, DÅ helt plötsligt får jag sms. Det var Emelie, en gammal klasskompis från högskolan som berättar att hon ska flytta in ovanför mig! Vilken lycka! Det är nämligen såhär att jag o granntösen ovanför mig har haft några dispyter ang att hon tycker att jag spelar för hög musik, hon har då lämnat in klagomål och ringt efter Securitas. Det har kännts LITE overkill... men nu är det slut på det som sagt! Vad härligt det ska bli med en tjejkompis i samma trapphus, massor av kaffe och tjejsnack och sena vinkvällar, underbart! Precis vad jag behöver, är det kanske så att det finns något som är utanför vårt förstånd som vet vad vi behöver och därför ser till att vi träffar olika människor? Jag har ju filosofin att vi ska leva av och med varandra, ensam är inte alltid stark. Nåvars.

För övrigt har jag konstaterat varför jag tappat mig själv för glass-frestelserna denna helgen. Det där ska inte hända igen, för det var inte bra. Ibland tror man väl att man kan dämpa en viss ångest med att fylla på med något annat. Ungefär som om man tänker en vävnadsskada, ju mer yttre stimuli du får från samma område var skadad inträffat, så kan inte hjärnan registrera alla signaler och smärtupplevelsen minskar. Därav fungerar det att blåsa på et sår. Lite samma teori har jag haft med mig själv.. men the secret is still my own...

Drifting further away...

När släpper man taget om en dröm? När vet man att det är dags att ge upp? Är det rätt att sluta sträva? Vad är att ta ansvar för sitt eget liv och sina visioner? Detta är några av de tankar som rör sig inuti mig just nu.

Det finns alltid två sidor av varje situation, det finns alltid en möjlighet och en risk, men ibland är vi förblinnade och ser bara riskerna. Att vi ser ensidigt på det som egentligen är flersidigt kan ha flera orsaker. Ofta beror det dock på att vi varit med om något smärtsamt, något som slagit ner oss till en nivå vilken vi omfamnat. Vi har fattat beslut när vi stått i kontakt med våra räddslor, när vi inte haft hela bilden klar för oss. Detta föder tankar som "det går inte, kan inte, det är ändå ingen mening, lika bra att ge upp". Negativa tankar som gröper ur vår själ. Jag brukar förespråka ett positivt tänkande men det är inte alltid så lätt och i synnerhet inte om man fått känna eldens flamma. Det är ju trots allt så att man behöver inte bli brännd för att man brännt sig, det handlar om hur man tar sig upp igen. Det gäller att skapa saker att se fram emot, en tro och en dröm.

Jag har många drömmar... men också många räddslor. Jag har alltid varit en människa som hållt tillbaka tills jag blivit övertygad och först då, när någon övertygat mig, så börjar jag riva murarna inom mig. Det krävs dock inte så mycket för att de ska växa upp igen och bli ännu tjockare och hårdare. Svåråtkommlig. Jag vill veta vad jag ger mig i kasst med, jag vill känna mig säker och trygg. Kan inte låta mig handlöst falla i något som jag inte riktigt vet vad är. Det är inte bara andra människor jag hållt på avstånd, det är allt. Drömmar, visioner och mål har kännts för långt iväg för att kunna greppa det, alldels för långt bort för att kunna visualisera det. Om ett par månader ska jag ta examen som sjuksköterska, är det tänkt.. VILKEN ÅNGEST! Även om det är detta jag vill och strävat efter i många år.. så nu när det närmar sig så blir jag rädd och vill springa.. springa långt långt bort. Det kommer för nära. Är det inte märkligt?

Det är sådär jag reagerar på mycket. Ofta på det som kanske för någon annan skulle kunna upplevas positivt. Jag vet inte hur jag ska hantera det, jag är van vid att studera och reflektera situationer på avstånd, inte innanför skinet på mig själv. Det har funnits stunder då jag upplevt något så stort, en varm känslomässig våg inom mig själv. Till en början suger jag in allt och tror det är för bra för att sant. En stund senare kommer paniken.. och jag vill springa igen, jag har kännt något som jag inte kan ta på och något jag inte vill identifiera. Jag är rädd, rädd för att vara ensam med det jag känner. Det är ju då här tankarna som myntets flera sidor skulle komma, det är inte alltid så lätt bara. Vissa situationer är mer komplexa än man önskade. Det finns stunder där jag velat riva alla mina murar och faktiskt falla handlöst men så inser man att det går inte, det är mer komplext än så. Varför är det så? Det är inte ofta det känns rätt, det är inte ofta jag känner att "här vill jag stanna" "things will grow" och sedan slåss man tillbaka till en verklighet som talar om för en "inte här.. och inte nu". Tråkigt. Jag vill så gärna. Jag vill så gärna slå mig till ro, hitta en fast punkt och få tillhöra någon som jag vill kalla för min och någon som vill kalla mig för sin. Det hade varit vackert.

Det mest märkliga av allt är att jag har sett att de få gånger jag faktiskt haft en nära realtion så tar jag ansvar för mig själv, mina drömmar, mål och visioner på ett helt annat sätt. Jag kan inte inför någon annan tappa mig själv, jag känner ett ansvar gentemot den jag är tillsammans med. Jag håller mig uppe för jag har någon att hålla mig uppe för. Tror det är ungefär samma sak som för de som har barn, man "skärper" till sig, man har någon mer än sig själv att ta ansvar för. Ibland hade jag också behövt det...

"Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll".