Kom ner från dina höga hästar.

Ibland för man en kamp om något som inte är värt att kämpa för. Det är en kamp utan en vinst. En destruktiv kamp. För det egentliga syftet är att tjäna sitt ego. Det bekräftar det egna jaget att känna att man har lyckats genomföra en kamp och gå segrande ur den. Man varför föra en kamp om något som inte är värt att kämpa för? Varför lägga tid på människor som inte förtjänar det? Varför vill man placera sig själv på en pedestal?

I just to mind, now I dont care.

Return to sender.

Förut hade jag ett behov av att hävda mig och känna att jag räckte till. Jag ville tillhöra någon för först då kunde uppskatta mig själv tillräckligt. Att bli åsidosatt för någon som jag bedömde vara bebodd med sämre kvalitet än mig, det skapade ilska. På den punkten har det hänt otroligt mycket. Jag har slutat värdera mig utifrån andras val och prioriteringar. Nu prioriterar jag mig själv och således krymper bekräftelsebehovet.. således kan jag på ett helt annat sätt känna glädje åt det som jag förr kunde jag känna avund och besvikelse kring. "I wanted you to feel my pain but it came back like return to sender"

De sista dagarna har jag upplevt så otroligt mycket positiva saker. Så många människor har skänkt mig glädje vilket i sin tur generar i att jag blir en gladare och mer stillsam person. Jag har möts utav människor som ger ovillkorligt, människor som inte kräver något tillbaka. Rena och ärliga människor som inte har en självcentrerad avsikt i det dom säger. Då börjar jag tro igen.

Någon jag knappt är bekant med formulerade helt spontant att det märks i mitt sätt att uttrycka mig att jag kommer gå långt och bara skall fortsätta kämpa. Han uttryckte även att jag verkade så mjuk men måste vara rädd om mig själv. Att känna en sådan omtanke från en nästintill okänd person.. Eller efter en lång arbetsdag höra från någon jag inte pratat med på ett halvår "jag saknar dej". Det definierar jag som kärlek! För kärlek är för mig när man inte frågar eller säger saker för att själv få något tillbaka, utan i ren omtanke.

Att känna att det finns människor som håller av en, människor som tror på en och människor som stöttar en.. sådant gör en stark! Något som också gör mig stark är hur jag ser att det som till en början kändes kämpigt nu går hur bra som helst. Att se att jag klarar komma till en okänd plats, utan någon direkt introduktion och bemästra allt vad det innebär. Språk, rutiner, processer.. ja det har varit en resa! Men en nödvändig sådan.. jag känner mig ren igen.. detta kan ha varit något av detta beslut jag har tagit.

jag är klokare än så men låter det ske ändå.

Jag har nu bestämt mig. Det är så många gånger jag valt att förneka min visdom och låtit mig drabbas utav skuld. Jag har alldeles för många gånger gjort avkall på min styrka. Jag har alldeles för många gånger hamnat i den positionen där jag inte tycker mig ha rätt att ställa några krav. Tanken har alltid varit att jag ska ifrågasätta det som inte är rätt, men inte nu. För hur ska jag kunna ifrågasätta eller ställa krav kring rätt och fel då jag är fel? Men jag har också alltid vetat att jag är bättre än så. Jag har alltid vetat vad jag själv går för, att jag är bättre än den där förbannade skammen som ska trycka ner mig. Jag vet vem jag är, jag visste då och jag vet nu. Jag är alltså klokare än så men låter det ske ändå. Gång på gång... Jag har försatt mig i den positionen där jag nästan slutar se mig själv som en värdig individ och bara tar alldeles för mycket oförtjänt skit. I hopp om att det ska bli bra, att det ska gå över.. det är kanske bara en tillfällighet?

Jag kommer aldrig hävda att jag är felfri, att jag alltid gjort helt rätt emot andra. MEN jag vill hävda.. att jag inte medvetet gjort något för att skapa smärta. Att få en känslomässig utlösning över att någon mår dåligt, det finns inte hos mig. För den människa som mår bra har aldrig behov av attackera eller förlöjliga en annan människa.

När jag sedan kommit ur det där, när mina ögon har öppnats och då jag plötsligt kunnat se allt jag förnekat.. då skrattar jag. Jag skrattar för att inte känna sorg och smärta. Men likväl är det varje gång en sorg, en sorg över att något som trott på endast varit lögner. Det jag velat se som sant, äkta och rent, det har varit smutsigt. Ilska är ett annat ord som döljer sig bakom mitt skratt, ilska över jag låtit någon annan göra ner på mig. Men utåt så ler jag, jag skulle aldrig visa dem..

Det må hända att jag låtit mig bli nedtryckt.. men samtidigt får även jag nog. En dag när jag plötsligt inser att det finns inget att gå tillbaka till, det blir aldrig bra igen.. då plockar jag fram all den där styrkan som jag tryckt undan.. och tar mig därifrån.

Det där får inte ske igen, det där ska vara över nu. Jag är tillbaks nu.. och du..
..du är bara en i mängden av all dom som höll mig fast.