Jag tror Du rev en mur inom mig, iallafall hjälpte dina ord mig att själv riva muren. Den där muren som var ett försvar mot allt! Den var så stark att jag inte ens själv kände när jag skadade mig själv. Sen kom Du och gav mig värme, jag förstod då hur det ska kännas, hur det ska vara och automatiskt också hur det inte ska vara. Idag kan jag känna efter, idag ser jag om jag misshandlar mig själv men det gjorde jag inte då.
Då muren nu är riven så kan det på sätt och vis orsaka mer smärta eftersom jag nu står i kontakt med vad som sker inom mig. Men det är värt det.. jag vet nu, jag vill ha det så! Jag vill inte ha det där försvaret och den starka förnekelsen!
Sen kom det där bakslaget. Jag gjorde det igen, tog ett substitut och trodde att det inte spelade någon roll. Att det skulle utgöra så stor skada kunde jag inte ens föreställa mig. Men ibland slås man ner, ibland faller man bakåt och då är det bara att resa sig upp igen. Antagligen är det mänskligt att falla tillbaka till gamla mönster då man är ny på ett ställe, långt bort ifrån allt som känns tryggt och så handlar man i affekt.
Idag är jag glad. Glad över att jag kunde känna att det var fel, glad över att jag vet att jag ska inte göra så. Glad över att jag vet att jag vill ha det som är äkta och sant. Det går inte att döva känslan! Det går inte att döva det egentligen behovet med något så oäkta och så långt ifrån det jag egentligen behöver.
Jag förstår det ändå inte.. jag förstår inte hur det blev så.. Hur du lyckades ta dig in. Var det för att jag lät dig? Varför lät jag dig ta dig runt min starka barriär? Jag förstår det inte. Men jag gillar det.
Ibland önskar jag att jag inte var en sånn idiot.
