After the storm.

Det är så lätt att man fastnar i en tanke kring hur de borde vara och sedan låser sig kring den. Nödvändigtvis är det kanske inte så att man inte kan släppa tanken eller känslan, utan precis tvärtom. Då jag inför mig själv ser att det kan gå dagar utan att jag tänker på Dig och det som jag kallade för vårt, någonstans där föds en rädsla. En rädsla över att jag kanske bara inbillat mig allting, att det är kanske inget speciellt. För livet verkar ju fungera ändå? Som allt annat så kanske detta kan gå över och kanske är det just den insikten som känns obehaglig.. för jag önskade inte att det var så. Så det kan kanske vara som så att när jag märker att du är på väg bort så framkallar jag känslor kring Dig för jag vill att det ska vara på ett visst vis.

Jag lever kanske i en slags låtsasvärld.

Jag börjar tänka logiskt istället för känslosamt. Jag tänker att det egentligen inte skulle kunna bli bra. Jag tänker att jag egentligen vet för lite om Dig. Jag försöker tänka bort Dig. Dock kvarstår det faktum att vi hade en speciell kontakt, vi kunde prata på ett speciellt vis. Vi kunde vara så öppna mot varandra.. eller, stämmer det där med öppenhet? Hur öppen var du egentligen när du bara försvann bort i natten? Utan ett ord. Jag är dock övertygad om att det jag kände DÅ var äkta.

Men Du är borta nu och varför ska då jag stanna kvar?

Varför är du så tyst?

Det är en blandning av ilska och sorg.
En ilska över att jag inte har någonstans att förlägga min ilska.
En sorg över att jag tror där finns mycket kvar att säga.
En frustration över dina ord om oss.

Hur kan det vara så svårt att gå vidare från någonting som egentligen aldrig var?
Hur kan något som känns så rätt vara fel?

Det är helt klart en konstig situation.
Någonstans känns det som att ingen kan få mig att känna det som du fick mig att känna. Iallafall har jag inte träffat någon hittils som fått mig känna så.

Är det för att jag inte tillåter någon ta den platsen?
Har jag en plats i beredskap för Dig?
Är jag så dum att jag omedvetet väntar, står still?

Du säger att du var tvungen att gå.
Allting har förändrats, men Du finns kvar.
Jag gav aldrig upp Dig, när Du försvann.

stay with me.

En del saker ska man nog bara låta vara som de är, inte rota för djupt in i det. Det blir som det blir ändå. Ibland tvingas man bara se vart saker leder och för en. Sista pusselbiten kommer alltid att falla på plats även om den kanske inte såg ut som man först tänkt. Vi vet inget om livet, vi vet inget om imorgon.. o nuet är det som passerar medan vi grubblar över morgondagen.. o den dag vi bekymmrade oss för igår - den är idag.

Tack för att du är du. Tack för det som en gång var.