Varför ska vi hälla syra över allt vi trodde på?

Vilket fantastiskt människomöte, vilken energi, vilka känslor, vilken attraktion.. och sen tog det slut där, igen. Så jag frågar mig själv hur många gånger jag ska gå i förbrukade spår eller begå onödiga brott? Rädslan är för stor och stark och sätter alltid stopp. Rädslan för misstolkningar och feltolkningar driver mig till att presentera den bild som jag vet accepteras. Där finns inget att dölja, men jag vet att sanningen skrämmer och förvrängs. Jag vet att det brott jag misstänks ha begått står jag oskyldig inför. Rädslorna och osäkerheten kommer emellan. Det gör mig ledsen att det ska vara så. Då sanningen är det rätta elementet så smärtar det mig otroligt mycket att omständigheterna skall göra att den undanhålls. Det är inte så jag vill ha det. Att tala sanning skall inte behöva kännas otryggt.