Jag gör fel, jag gör idiotiska val i ren frustration och ilska, jag går ifrån insikter och intuitioner - för jag är en människa. Det går inte att göra saker ogjort, hur mycket man än önskar det. Tillfälligt kan det kännas lättare att stänga av och slippa ta ansvar för ett illa beteende, slippa nå insikten. Men livet är en ensam grej och hur fort du än springer, så kan du inte springa ifrån dig själv.
För några månader sedan var jag så fast besluten i att omge mig med rätt sorts människor. Människor som ger mig näring, välja situationer som bygger upp mig och berikar mitt liv. Att blicka inåt, att känna och att sätta gränser. Det kändes som om jag hade nått vissa milstolpar, vilket jag också hade rent logiskt men ändå inte fullt ut.
Så jag gjorde det igen. Gränsöverskred för mig själv. Föll till en otroligt låg nivå, en välkänd botten. Antagligen var jag tvungen att påriktigt känna att det verkligen inte ger mig någonting. Jag satte min värdighet på spel men jag kände inte att jag hade något att förlora så jag brydde mig inte. Jag hade egentligen alla svar jag behövde och ville ha men jag ville bara se hur det kändes. Hur det kändes att få allt sagt, hur det kändes att skrika ut min ilska som jag tidigare hållit tillbaka och hur det kändes att vara tillbaka i det skoningslösa kriget.
Det är inte alltid lätt att välja rätt, det är inte alltid lätt att vara klok. Och det är nog något man måste acceptera för att kunna gå vidare. Acceptera sig själv som en individ med brister och fel men man också ta ansvar för sina handlingar. I slutet är det jag som står ensam kvar i resultatet av mina handlingar och tvingas förhålla mig till sanningen. Sanningen om mina val.
Hur man än vrider och vänder på det så kommer man inte ifrån vikten av att omge sig med rätt sorts människor. Vikten av att omge sig med människor som vill en väl, vikten av att omge sig med människor som har någorlunda lika värderingar som en själv. Människor som respekterar en trots ens svagheter.
Ingen är felfri. Jag kan vara klarsynt i mycket men också ha svårt att ta det till mig. Men mitt är liv är mitt liv och det är bara jag som kan ta ansvar för de val jag gör. Det är bara jag som kan ifrågasätta mitt eget agerande, för jag är den enda som har de egentliga svaren.
måndag 26 november 2012
måndag 5 november 2012
anteckningar från "leva vidare" - föreläsning av Lasse Gustavsson
Begreppet "bränt barn skyr eld" kommer utifrån en smärtsam upplevelse. Bränd kan man bli på i stort sätt allt. Däremot är det så att du behöver inte bli bränd för att du ha bränt dig. Du blir bränd ifall du omfamnar den nivå du slagits ner till och ifall du fattar ett beslut i då du står i kontakt med din rädsla. För då finns risken att du börjar se ensidigt på det det som egentligen är flersidigt. För varje risk finns också en möjlighet.
Ibland sker det smärtsamma händelser innan vi inser behovet av förändring, vi nuddar vid elden och den bränner vid. Men för att inte fastna i eldsvådan och bli bränd så gäller det att vara öppen och sann mot sig själv. Vi måste våga vistas i de partier av livet som är mörka och känns smärtsamma. Då vi tillåter oss att känna vad vi känner så utvecklar vi en acceptans och därmed även ett mörkerseende. För första steget till förändring är just att acceptera sig själv samt den situation vi hamnat i. Om vi inte vågar vistas i de mörka partier som livet innehåller så kan vi inte heller senare se hur det ljusnar.
För att en förändring skall kunna ske så är första steget inre vilja och motivation, vilket kan skapas genom ett eget valt mål att sträva mot. En färdriktning med delmål och slutmål, saker att se fram emot. Men bara för att du har insett behovet av förändring och bestämt dig för det så innebär inte det att den processen är smärtfri eller enkel. Du kan brottas med känslor av tomhet och orättvisa vilket kan generera i att du känner dig värdelös. Dessa känslor måste vi vinna över för att komma vidare.
Livet är en ensam grej. Det krävs att du är lite av envåldshärskare, för att det är bara du som kan skapa den rättvisa du förtjänar. Ge dig själv den upprättelse du är värd och gör dig av med allt som tar mer än det ger. Se till att få rätt sorts näring, omge dig med människor som uppskattar dig för den du är. Var i sammanhang som är givande.
---------------
Ovanstående anteckningar har haft en stort betydelse för mig i mitt liv. Det är precis som de legat i mitt fördolda och där fått växa. Egentligen är det flera år sedan jag skrev ner detta men inte förens nu som jag verkligen anammat det i mitt eget liv. För mig krävdes att möta botten för att förstå behovet av förändring, men kanske främst förstå mitt eget värde. Senast i helgen reflekterade jag över något så självklart som att bli bemött med värdighet och respekt är de lägsta krav du kan ställa på din omgivning. Trots att det torde vara så självklart så är verkar det för många vara extremt svårt. Vi lever i en tid av ytlighet och falskhet. Är det kanske så att många inte respekterar sig själv och därmed inte heller ser vikten av att respektera sin nästa? Personligen tror jag att om man tappat respekten för sig själv, har man också stängt av en bit vilket gör en mindre mottaglig och därmed ser man inte heller gränserna för vad som är ett acceptabelt beteende. Slutar du bry dig om hur din omgivning uppträder så finns det nog en stor risk att du även slutar bry dig om hur du själv uppträder mot din omgivning.
Ibland sker det smärtsamma händelser innan vi inser behovet av förändring, vi nuddar vid elden och den bränner vid. Men för att inte fastna i eldsvådan och bli bränd så gäller det att vara öppen och sann mot sig själv. Vi måste våga vistas i de partier av livet som är mörka och känns smärtsamma. Då vi tillåter oss att känna vad vi känner så utvecklar vi en acceptans och därmed även ett mörkerseende. För första steget till förändring är just att acceptera sig själv samt den situation vi hamnat i. Om vi inte vågar vistas i de mörka partier som livet innehåller så kan vi inte heller senare se hur det ljusnar.
För att en förändring skall kunna ske så är första steget inre vilja och motivation, vilket kan skapas genom ett eget valt mål att sträva mot. En färdriktning med delmål och slutmål, saker att se fram emot. Men bara för att du har insett behovet av förändring och bestämt dig för det så innebär inte det att den processen är smärtfri eller enkel. Du kan brottas med känslor av tomhet och orättvisa vilket kan generera i att du känner dig värdelös. Dessa känslor måste vi vinna över för att komma vidare.
Livet är en ensam grej. Det krävs att du är lite av envåldshärskare, för att det är bara du som kan skapa den rättvisa du förtjänar. Ge dig själv den upprättelse du är värd och gör dig av med allt som tar mer än det ger. Se till att få rätt sorts näring, omge dig med människor som uppskattar dig för den du är. Var i sammanhang som är givande.
---------------
Ovanstående anteckningar har haft en stort betydelse för mig i mitt liv. Det är precis som de legat i mitt fördolda och där fått växa. Egentligen är det flera år sedan jag skrev ner detta men inte förens nu som jag verkligen anammat det i mitt eget liv. För mig krävdes att möta botten för att förstå behovet av förändring, men kanske främst förstå mitt eget värde. Senast i helgen reflekterade jag över något så självklart som att bli bemött med värdighet och respekt är de lägsta krav du kan ställa på din omgivning. Trots att det torde vara så självklart så är verkar det för många vara extremt svårt. Vi lever i en tid av ytlighet och falskhet. Är det kanske så att många inte respekterar sig själv och därmed inte heller ser vikten av att respektera sin nästa? Personligen tror jag att om man tappat respekten för sig själv, har man också stängt av en bit vilket gör en mindre mottaglig och därmed ser man inte heller gränserna för vad som är ett acceptabelt beteende. Slutar du bry dig om hur din omgivning uppträder så finns det nog en stor risk att du även slutar bry dig om hur du själv uppträder mot din omgivning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)