Tiden läker inte alla sår.

Du går aldrig mer sönder än vad du tillåter dig själv att göra.

Personligen tror jag att en del känslor måste du gå igenom som en del i din personliga utveckling. Ibland blir smärtan oundviklig, trots att strävan var allt annat än smärta. Önskar man vara en en hel individ då tror jag att det första steget är att lära sig känna fullt ut, oavsett känsla. Det skapar en medvetenhet. Medvetenhet är viktigt i vår personliga utveckling och kan ta med oss på resor. Det kan handla om allt från vilka beteende som är acceptabla att andra människor utövar emot en, till beteende vi utövar mot oss själv och andra.

Att döva en känsla är detsamma som en flykt och att hålla det svåra ifrån sig, det tar kraft och energi, vilket leder till en svaghet. Däremot kan man nå en insikt om att bakomliggande faktorer inte är viktiga att identifiera. Ibland tillåter vi bara vissa saker att ske, för att vi just då hade våra skäl. Ibland tillåter vi oss själva att göra orätt och ibland tillåter vi andra att göra orätt emot oss. Vi behöver inte alltid förstå varför, vi behöver inte alltid svaret om vad som ledde oss dit, svaret förändrar ingenting. Allt som krävs är insikten om orätt och ett avslut. Där påbörjas resan.

Och tiden läker inte alla sår. Såren läks först när vi hittat vissa svar inom oss själva, vilket kan kräva många resor.

Där anfall är försvar.

Det var av en ren händelse som jag i vintras lyssnade till ett äldre radioprogram var Lars Winnerbäck talade om att älska. Orden om hur ingen annan än du själv är skyldig till att göra dig lycklig, har etsat sig fast hos mig.

Det är du och endast du som har makt att påverka ditt eget liv. Du har alltid ett val och det valet är ditt eget. Det krävs endast en fråga för att utröna om du gör dig själv lycklig eller olycklig: Är detta det liv som du vill ha, mår du bra? Ibland kan däremot det självklara kännas svårt. Du vet att det krävs en förändring i tillvaron för att du ska må bra men har svårt att veta att hur du ska uppnå den.

Vad gör dig lycklig? Vad fyller din själ med ro?

Ofta vet vi själva vad vi behöver göra eller förändra i vår tillvaro för att må bättre men vi håller olyckan hårt i hand. Olyckan har blivit vår vardag, vår verklighet, vår trygghet och den luft vi andas. Förändringar är alltid förenat med rädsla då vet vi vad vi har men inte vad vi kan få. Det kan gälla ett jobb såväl som en relation. Inte sällan önskar vi färdiga svar. Vi önskar att någon annan skall presentera den sanning som vi själva är medvetna om, en slags bekräftelse om att vi har tänkt rätt. Men till sist är ändå valet vårt eget, för endast du är ansvarig för ditt eget liv.

Att sträva efter saker som inte existerar gör en olycklig. Att sträva efter en perfektionism som endast lever i tanken och inte går att uppnå, det knäcker en. Jag talar inte om att ständigt vara på väg. Jag talar inte om en flykt. Utan jag talar om att blicka inåt och lyssna till sin egen röst.

jag vet inte för vem jag skriver, men jag skriver ändå.


Angelica