Jag såg slutet innan det ens börjat..

Det var kort, det var starkt och det var allt. Precis som sist. Tänk att jag tog farväl långt innan det ens börjat. Och tänk att jag valde att låta mig beröras igen, trots att jag visste. Och tänk att jag inte ångrar det? Jag förstod att du när du skulle förstå att jag menade vad jag sa om att ge och göra allt, då skulle du inte längre vara kvar.. Jag såg slutet innan det ens börjat. Återigen lärde jag mig något. Återigen är jag tacksam över vad jag fick och vad det gav. Du fann mig långt innan jag sökte dig. Du fann mig när jag tappat mig själv, tappat allt. Dina ord räddade mig. Jag började återigen förstå vem jag är och vad jag vill ha. Varför ser du flisan i din broders öga men inte bjälken i ditt eget ? Jag undrar: vem svek vem ? Och spelar det egentligen roll? Nu säger jag det för en sista gång: jag hoppas du fick vad du sökte. Jag fick allt.

jag faller fritt...

Om man skall ge plats åt något nytt i sitt liv så krävs det att man tar bort något gammalt som står i vägen. Det går inte att stå med ena foten utanför. Ungefär som om du ska lägga ner nya tröjor i din byrå så kan du först behöva rensa bort de gamla. Det krävs alltså att man fattar ett beslut, ett beslut om att radera alla hinder. Riv dem. Stryk bort allt annat.

Visst är det trist att bli övergiven och bli lämnad kvar själv. MEN... övergivenhetskänslan, sårbarheten och frustrationen blir inte mindre för att du psykologiskt har något som håller dig tillbaka. Det gör inte mindre ont eller du blir inte mindre ledsen för att du inte faller fritt.

Trots denna vetskap så kan det ibland vara svårt att göra rätt. Ofta möts vi av motstånd då vi försöker skapa förändring i våra liv. En rädsla över det okända. Dock kan du inte stå på samma punkt i hela livet och aldrig komma vidare.

Med vetskapen om att det gör precis lika ont att bli ensam kvar oavsett om du höll tillbaka eller föll fritt, vad är då klokast att göra? Falla fritt såklart. För visst känns det bättre om du vet att du gjort och gett allt vad du kan? Slippa att efteråt känna "tänk om jag bara hade sagt de där orden". Säg dem NU.

Jag ger mig rätten att ge upp.

... Då jag gjort allt vad jag kan, ger mig jag rätten att ge upp.

Jag blev färdigutbildad sjuksköterska i Juni 2010. Därefter började jag arbeta på en medicinavdelning tillhörande akutcentrum. Här vårdas många äldre och multisjuka patienter som inkommer med ett ökat besvär utav någonting och var vi sedan skall bena ut vad som orsakat besvären. Då dessa patienter har så mycket sjukdomar med sig sedan tidigare så kräver det egentligen väldigt mycket kunskap och erfarenhet för att kunna sålla och prioritera bland symtomen. Den här avdelningen skiljde sig väldigt mycket från infektionsavdelningen var jag hade haft min slutpraktik. Jag tyckte det var oehört tungt, svårt och stressigt. Tunga patienter och hög arbetsbelastning. Jag kände ofta att jag visste att jag kunde prestera bättre men att jag var fången i omständigheter som gjorde att jag var tvungen att utföra ett mindre jobb. På det viset vill jag inte arbeta. Både mina kollegor och min chef sa åt mig att tagga ner, jag mådde dåligt över att jag hade för höga krav på mig själv och ville för mycket. De där orden störde mig något enormt. Hur kan man vilja för mycket? Jag har utbildat mig till ett yrke för att få arbeta med människan i fokus och känner att jag hamnat på en arbetsplats var detta inte är möjligt. Jag vill inte ha det så!

De negativa upplevelserna tryckte ner mig och därför bestämde jag mig för att hitta en väg därifrån. Lyfta mig över situationen. Infektionssjukvård var det som lockade mig, jag ville arbeta med infektionspatienter. Jag hungrade efter utmaningar och ny kunskap. Däremot fanns bara kursen att tillgå i Uppsala, ja iallafall under vården och jag kunde inte vänta. Beslutet var tagit, jag ska bli infektionssjuksköterska. Att få höra att jag var för ambitiös födde en trots i mig och inget skulle hindra mig från framgång.

Däremot hade jag inte räknat med att det skulle vara sådant slit, jag hade inte räknat med alla tågförseningar. Och det där är väl lite sådan jag är, impulsiv och naiv. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in i. Väldigt snart insåg jag att det var inte vad jag hade räknat med. Jag kände press istället för glädje och då är det fel. Kursen skulle ju vara något roligt och upplyftande, inte något betungande.

Därför har jag bestämt för att inte gå klart kursen, jag vill inte. Det är inte roligt längre. Beslutet jag tagit sticker tydligen i människors ögon. Att så lätt ger man inte upp och har man påbörjat något då ser man till att slutföra det. Jag håller med och så brukar jag också resonera. Men om vi säger såhär, skulle Du stanna kvar i en relation som kändes mer betungande än upplyftande? Det är samma sak. När inte glädjen finns så utgör det en skada. Så ska det inte vara.

Däremot är jag tacksam över vad kursen hittils gett mig. Jag har inte bara fått ny kunskap utan allt resande har också bidragit till en större erfarenhet. Jag är stolt över mig själv som gav det denna chansen. Fördjupningsarbetet kommer jag till att skriva klart för att jag tycker det är roligt men inte för att jag är tvungen till det. SÅ känner jag! Om du tillbringat tid i en relation som till en början gav dig mycket men den höll inte hela vägen ut, visst hade du då ändå känt tacksamhet över vad den gav dig istället för bitterhet?

Jag bara vet.

Jag vet att jag gjort dig jätte illa. Jag vet om att jag sårat dig. Jag vet om att du känner dig sviken och bedragen utav mig. Jag vet om att du tappade tilltron till mig och den bild du hade utav mig.

Men jag vill göra allt för att det ska bli bra igen och tro mig jag försöker! Mitt största fokus har varit att hitta tillbaka till dig. Så när jag därför skulle ta bort det som stör så kanske det inte blev i den mest korrekt och hög prioriterade ordning. Jag började med att ta bort allt som var närmast till hand, det konkreta. Jag tog först bort telefonnummret och alla meddelande. Sedan plockades musiken bort. Nästa dag tog jag bort honom från de sociala medierna, dvs facebook. När jag sedan kom hem så plockade jag ner hans tidningsutklipp och la undan skivorna. För det var det som var synligt för mig, det som var närmast till hands att ta bort. Sedan fanns då plektrumet och låtlistan kvar i en låda, vilket jag då inte först tänkte på. För det enda jag tänker på är att jag till att det ska bli bra igen, jag vill hitta tillbaka till det som en gång var. Men självklart skulle jag gjort saker i en annan ordning, självklart skulle jag aldrig gjort fel från början! Varför jag inte tog bort allt på en gång var också för att du sa ju åt mig att "om du tar bort allt nu så kommer jag aldrig tro på dig". Därför valde jag att ta det stegvis. Jag visade väl på ärlighet när jag sa som det var "just det låtlistan och plektrumet ligger kvar i den där lådan, men det ska också självfallet bort!".

Jag vill visa dig att jag är vad jag en gång utgett mig för att vara.

Jag vill visa dig att jag är villig att ge upp allt, men jag kan inte göra mer än så..

Det var svårt för mig att först ta dig till mig. Jag vill inte förklara bort att jag gjorde fel emot dig, för det har gjort och är så sjukt ledsen över det. Jag ville aldrig det skulle bli såhär. Jag vill inte dig något ont.

Jag gav dig en andra chans när du valde bort mig, när jag kände mig bort vald utav dig. Skulle du kunna göra detsamma för mig? Kan jag få en chans till att visa att det är din jag vill vara?

Jag skulle vända ut och in på mig själv.. men det spelar ingen roll om du inte tar emot mig.

Jag vill inte att vi ska skada varandra.

Du.

Du får mig att drömma som jag aldrig drömt förut
Du får mig att vilja som jag aldrig velat förut
Du får mig att känna som jag aldrig känt förut


... Jag gjorde dig ont och jag vet att det är så. Men om vi kan förenas för att minnas allt och glömma.

Kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är över att jag gjorde dig ledsen.
Det var verkligen aldrig min mening. Jag har aldrig menat att göra dig illa på något vis. Jag vill ju ge dig allt, alltid.

Fullt medveten om att mina ord inte gör någon skillnad, men det är såhär jag känner.

Jag hoppas innerligt att detta inte är slutet på något underbart.

Bärga vad du kan från det här vraket..

Visst är det fantastiskt att kunna få en andra chans? Visst är det fantastiskt när det kommer en dag som du länge längtat efter men inte trott fanns? Men visst kan det också vara svårt att ta det till sig? Och kanske främst att VÅGA ta det till sig. Våra liv kan ha blivit kantade med negativa upplevelser, vilket kan kan göra det svårt att ta till sig något positivt. Svårt att våga tro att någonting är positivt, att det denna gången är något nytt och annorlunda. Något bra.

Om du i tidigare relationer blivit utsatt för svek så spelar det roll när du sedan skall etablera en ny relation. Du har din gamla känsla kvar, du minns hur ont det gjorde förra gången du lät någon komma så nära. Detta i sig kan skapa känslor av flykt, vilket är helt naturligt. Det är inlärt beteende att akta sig från det som kan orsaka skada. Trots allt vill ju ingen bli sviken.

De negativa upplevelserna kan också ha kantat ditt liv på så vis att du byggt upp murar kring dig själv. Ett slags försvar som gör dig svåråtkomlig men inte mindre sårbar. Detta är något som skapats obemärkt i ditt liv, du märker inte av detta förrän du möter någon som försöker komma dig nära. Det är här det svåra börjar.

Antingen kan du hålla tillbaka i rädsla för svek eller kan du välja att bryta ditt mönster och släppa in något nytt i ditt liv. Det kostar, men det kan vara värt det. Vilket du inte vet förrän du har gett det chansen.

Det är fantastiskt att träffa någon som är villig att bevisa att du har fel. Någon som inte tillåter dig att fly i räddsla för svek. Det är fantastiskt att träffa någon som ser vem du är och vad du behöver. Någon som är villig att ge dig just det där som du behöver för att du ska känna dig hel. Någon som utmanar dig men är med dig hela vägen ut. Någon som är villig att visa dig "jag tänker inte överge dig".

.. En passion av det slaget är en nåd som drabbar få. Det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå ..