Vad är det som gör att jag så ofta dras till personer som sedan gör mig besviken? Jag är svag för det djupsinniga.. vill ha någon att sitta på golvet och dricka vin ihop med.. någon att ligga brevid och sväva ut i teorier om allt och inget.. en slags mental närhet utan att blottlägga sig själv. Vi delar de mest innersta tankar men aldrig tankarna om varandra.. för det är svårt. Kan det vara så att denna typ av utsvävande killar är vilsna? Attraheras jag av en vilsenhet och smärta?
Är det som Freud hävdar att en del människor klagar medvetet över en smärta som de vill bli fri ifrån men att de omedvetet drivs av en makt att känna sig underlägsna och obetydliga? Men jag kan samtidigt inte placera mig i den kategorin.. för vad jag egentligen drivs av är att bli övertygad.
Samtidigt är det så att jag tycker hemskt mycket om mig själv.. tycker att jag är en oehört härlig och smart individ (vilket man inte brukar få säga om sig själva i detta jante-land).. kan det vara något i mitt självsäkra sätt som skrämmer bort människor?
Är det pågrund av alla besvikelser som jag numera säger att jag vill vara själv? Är det pågrund av outläkta sår som jag hävdar att I'm better off alone? Jag brukar tänka att det inte är mig det är fel på utan på dem. Däremot måste det vara något som gör att jag faller för samma sort.
Varför älskar jag sångerna med sorgliga slut? Varför älskar jag de brustna drömmarna?
I'm sensitive and I'd like to stay that way...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar