Någonstans inom mig känner jag ett sådant lugn. En harmoni. Längesedan jag kände sådär. De senaste veckorna har bara varit röriga, fyllda av känslostormar och tankar. Jag har agerat på vis som är "so not me", men det har ju varit jag ändå. Jag har bara inte riktigt varit här och nu, medvetande. Ungefär som när man är full och gör något som man senare inte kan identifiera med sig själv. Agerat på ett vis som inte känns bekant. Det blir så rörigt, efteråt. Nu har jag koll igen.. me, myself and I. Det känns bra att ha en känsla om att det vänder nu, att det går på rätt håll, återfunnen kontroll och stabilitet! För just de där två orden har varit väldigt långt bort den sista tiden. Jag har bara gått på som i något vaccum och fallit för begär och freestelser. Konstigt att det blir så.
Fast å andra sidan, är det kanske så att man emellanåt behöver lite tappa allt för att komma på rätt bana igen? Ungefär som de sjunger i många texter "You don't know what you got until it's gone". Kanske var jag tvungen att lite misshandla mig själv, min själ och kropp, för att komma på hur bra jag kan vara egentligen? Lite känna känslan av att jag har något att bevisa inför mig själv. Se att jag faktiskt kan! Kämpa i motvind...
Är det kanske så jag fungerar? Söker ett mentalt motstånd? En utmaning? Ja, så är det nog.
För övrigt konstaterade jag nyss hur tråkigt det kändes att se om grey's anatomy-avsnitt som jag redan sett. Jag visste ju precis hela tiden vad som skulle hända. Det går tydligen inte att återupleva saker. Det kan kännas sorgligt ibland. Ibland jagar man en gammal känsla, vill tillbaka och det går inte. Vilket kanske är bäst ändå. Tänk vad tråkigt om hela livet bara var en repris av gamla upplevelser och inte fyllt av något nytt?
Sen finns det nog saker som skulle gå att försätta i repris utan att det blev repris, för där fanns fortfarande vissa oskrivna blad. Ja, en del saker glömmer man inte helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar