Tillfälligheter.

Livet består av tillfälligheter. Det är nog väldigt lätt att läsa in en mening eller något djupare i dessa tillfälligheter. Ibland träffar man på människor som gör ett starkt intryck hos en och lyckas beröra på ett oväntat sätt, det blir en känslomässig tillfällighet. Två energier möts och då är det extremt lätt att få för sig att det är något mycket större än vad det är. Men vad gör det?

Det handlar om att ta vara på det goda i livet, vilket jag lärt mig nu.
Ibland är jag svag och har ett behov av att någon lyfter mig en bit upp över noll. Detta medför en ökad känslighet, en förmåga att lättare ta till sig av positiva ord och lättare ta emot känslosamheten. Kanske även tro att det är kärlek.

Och för första gången i mitt liv kan jag säga, det gör ingenting. Det är lätt att bli bränd på livet ifall fokus ligger på det negativa. Det är lätt att se ensidigt på det som är flersidigt. Sen når man en punkt av insikt där man känner att det går att vända på allting. Det går att få en motgång till att bli en framgång.

Varför känna sorg över att någoting bara var en tillfällighet? Det kändes ju bra då. Varför känna ångest över ifall orden var sanna eller inte?

I efterhand är det bara en sak som spelar roll för mig och det är ifall det trots allt gav mig något positivt. Och ifall de där orden, sanna som osanna, lyckats beröra mig och talat till mig när jag behövt höra dem, då tackar jag för det. Ifall någon annan har fått mig att riva en mur inom mig, då är väl det bra oavsett hur det slutade?

Ifall jag har lärt att mig att det är värt att ta chanser, att det värt att släppa människor nära inpå livet. Då är jag nöjd.

Jag är nöjd.


Tänk vad fantastiskt, så ska jag göra fler gånger.

en repris.

Texten nedanför är ett inlägg som jag publicerade i Augusti 2010. Dock känns det som att jag tänkte rätt, jag visste hur det borde vara och vad jag borde göra men hade inte förmågan. Jag klarade inte att försonas med mig själv och gick HELT åt andra hållet. Skapade ännu "värre" erfarenheter.. gjorde ännu fler saker saker som jag inte egentligen ville och varför det i efterhand kändes jobbigt att stå för dem. Ångesten blev ett faktum. Då är det väl tur att jag NU börjat förstå vad jag måste göra och åt vilket håll jag ska gå.. Känns ändå läskigt att jag skrev det där men ändå inte riktigt förstod vad jag skrev. Ungefär som om jag var två personer, en som visste och en annan som drog på motsatt håll. Jag stod inte i kontakt med mig själv..


don't let me be misunderstood..
Allt som händer i våra liv har en betydelse för de individer vi formas till. Genom hela livet sker händelser som sedan blir till erfarenheter. Ibland har jag önskat att jag inte skulle behövt gå igenom vissa händelser för att få erfarenheten. Jag kan ibland skämmas över hur jag agerat och vem jag tidigare varit. När jag ser tillbaka till vissa tillfällen i mitt liv så önskar jag att jag kunde gå tillbaka men vara den jag är idag. Det är just detta som är det paradoxala, hur skulle jag kunna vara den jag är idag om jag det inte hade varit för den jag var då? Jag är fortfarande samma person men med andra erfarenheter.

Varför är det så svårt att försonas med sig själv?


"Don't you know that no one alive can always be an angel?
When things go wrong, it seems so bad.
I'm just a soul whose intentions are good...
Oh Lord, please don't let me be misunderstood!"


Miss Seriously

En av alla dom.

När man inser sina svagheter är det också då man hittar sina styrkor? Jag tror det är så. För det först när man börjar se på sig själv med verkliga ögon och acceptera vem man är som man kan komma någonstans i livet. Det handlar om att försonas med sig själv och de val man gjort. Först när du försonats med dig själv kan du också försonas med andra. Om du inte är ärlig mot dig själv då kan du inte heller vara det mot din omgivning. Det handlar någonstans om att acceptera att man inte är mer än en människa och ibland gör mindre kloka saker. Det viktiga är inte varifrån man kommer utan vart man går. Viktigast av allt är att man vaknar upp och inser att man har ett aktivt val, ett val i att välja vem man vill vara och hur man vill forma sin framtid. För tappa greppet eller fotfästet, det gör vi alla någon gång under livets lopp, allt annat vore en lögn. Men res dig upp och kom igen. Försök att hitta styrkan till att se en motgång som en utmaning och vänd det negativa till något positivt.

Ibland skrämmer vårt förflutna oss, och inte allra minst mig. Tanken på att jag för ett halvår sedan inte kunde hantera ensamheten och ångesten och därför blev till något som jag inte vill stå för, kan skrämma ihjäl mig. Det kan skrämma ihjäl mig i vilka relationer jag förlorat mig själv i. Vilka människor jag har velat ge allt. Hur jag stannat kvar ut i det längsta för att jag inte velat inse. Hur jag medvetet gjort val som inte gynnat mig själv men jag gjort dem i hopp om en bättre framtid. Jag har inte velat ge upp min dröm men har istället gett upp mig själv. För att då inte bli bränd på livet och omfamna den nivå man låtit sig bli nedslagen till är det viktigt att man inte fattar beslut då man står i kontakt med sina rädslor. Ångesten måste lägga sig innan man börjar tänka på att forma framtiden. Det finns alltid två sidor av allting, men om vi i rädsla har fattat beslut så finns det en risk att vi börjar se ensidigt på det som faktiskt är flersidigt. Vi ser det med skräckjaganade ögon.

Det går inte att tänka klart när ångesten är så stor och rädslan håller på att ta överhand. När ens inre på något vis gått i bitar, då är det inte alltid så lätt. Vad jag har lärt mig är dock att ACCEPTERA situationen som den är och var. Jag tillåter mig att känna sorg och smärta, det är så jag bearbetar. Jag har slutat springa ifrån mig själv och saker som känns svåra att identifiera.

Jag lägger ner mina vapen, kapitulerar och slutar blockera.
Jag är en människa med brister och fel.

I feel empty, I'm alone.. what's wrong?

Uttömd.

Att befinna sig i något som inte längre känns givande, i en situation som inte längre leder till utveckling, då skapas tomhet och tristess. Det är då det är viktigt att skapa en förändring, börja om. Jag tror det är livsfarligt att vara där man inte trivs, det gröper ur ens själ. Tomheten gör lätt att man börjar söka i allt annat. För något måste ju kännas? Flyktkänslor skapas då man vill inget hellre än att bli av med tomheten och den ångest som medföljer. Så gjorde jag förut, bara sprang i rädsla och panik. Dövade en ångest med en annan. Inte så värst smart.

I ena stunden känns det som att jag inte har någonting kvar att ge, i nästa stund känns det som att jag har massor att ge. Det är dags nu. Har sökt jobb på infektionskliniken och ska även ansöka om norsk legitimation. Tror det hade varit en bra förändring för mig, att få börja om någonstans i en ny miljö. Det hade ökat min självkännedom och självkänsla. Ifall man bara är fast på samma punkt i hela livet, då utvecklas man inte. Det är viktigt med positiva utmaningar.

Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd för att fastna här.

PICK YOUR FLOWERS

Pick your flowers and I’ll pick mine,
I’m sure that we will be fine.
I warm your hands if the sun will fall,
the greatest gift of them all.

It’s allright, It’s ok, that you need me.
And I need you more than you know, I adore you.
And I won’t tell no lie to you, when I sing my love by to you. By to you.

It’s a lie that I realize, whitout you by my side,
Secret kisses inside my mind, is all I have for the time.

Kapitulerar..

och möter mig själv.

Jag har gett mig själv tid till eftertanke och insikt.

Något som alltid har varit min drivkraft är strävan, strävan efter något mer och större. Har haft stora visioner, satt upp mål och inte gett mig förän jag nått fram. Däremot har jag haft väldigt svårt att känna mig nöjd. Jag såg inte hur jag plötsligt hade allt som jag sökt. Jag hade allt jag ville ha men ångesten över att det fanns något bättre, tog överhand. Någonstans mitt i detta så tappade jag mig själv. Jag som alltid strävat efter att vara på topp, hamnade i botten.

Tänk så fort livet kan förändras.

Nu har jag insett vad jag vill och söker. Jag vill inte ha det tillfälliga, jag vill ha det som stannar kvar och berör. Jag söker nu det äkta.

Men det är så mycket mer.. mycket mer än vad jag själv hade trott.

Tragiskt är det. Men med denna insikten om behovet av förändring, så kan nog något nytt växa fram. Jag är redo nu.

Nu kan jag gå stormen till mötes...

.. nu när jag legat i din famn.

Det där är inte mina ord, men det är så jag känner.
Har en stark känsla av att det mesta sker utav en mening, vill inte säga allting.

Jag träffade en man som fick mig att känna mig omtyckt. Han fick mig att känna mig stark. Berättade för mig att det du håller på med nu, det där är inte du, du behöver inte göra sådär. Hans ord räddade mig. Orden talade till mig när jag själv precis börjat reflektera över hur jag skadade mig själv.

Han tog emot mig och jag behövde det. Jag behövde honom.

Många säger att det aldrig fanns, att det inte var riktigt. Jag bryr mig inte, för att för mig var allting på riktigt, hela tiden.

Han gav tillbaka tron på mig själv och nu kan jag må bra igen. Jag behöver inte söka i allt jag ser. Jag är inte lika söndrig längre.

Sen tog saker en annan form, vår relation förändrades. Det är så det är, livet ser tyvärr ut så. Jag känner ändå en glädje istället för bitterhet. En glädje över att jag nu kan le igen, en glädje över att jag är jag igen. En glädje över vad det gav mig, på riktigt som på låtsas.

Jag är samlad nu.

En slags trygghet och panik.

Nu är det såhär: De dagar jag är ledsen, då tänker jag tillåta mig vara ledsen. De dagar jag saknar, tänker jag tillåta mig att känna saknaden. De dagar som jag är irriterad och frustrerad, då ska jag låta mig vara det.

Ibland är jag ledsen. Ibland saknar jag. Ibland vill jag tillbaka. Så är det bara! Jag hade sjukt roligt med dig och så starkt jag kände, det är så jag ska känna. Jag vet vad jag vill och behöver. Det visste jag nog inte riktigt innan jag mött dig. Under ett års tid jämförde jag allt med hur det hade känts tillsammans med dig, trots att vi bara fick ett kort ögonblick. Ändå var det som blev mallen för hur det ska vara?

Nu gav du dig av och du hade dina skäl. Sedan försökte jag också ge mig iväg. För det går inte att vara ensam kvar i något som inte längre finns. Dock är det inte bara så lätt, det gör ont ändå. Jag kommer inte riktigt vidare och därför måste jag bara acceptera hur det är. Acceptera vad jag känner och acceptera att du är där du är.
Det är inget jag kan påverka.

En annan gång kan jag vara irriterad. Det känns som att jag ibland har en ganska klar bild över hur allting är och hänger samman. Trots det, så har jag så fruktansvärt svårt att inse och acceptera. Hur normal i huvudet är jag?

Det växlar mellan en trygghet och panik.

Ständigt på väg.

Det började nånstans med att jag fortfarande inte vet vad jag vill. Vill jag vara kvar där jobbar idag? Sen kommer såklart den naturliga motfrågan från mig själv: var ska jag annars arbeta? Eller: Ska jag kanske göra något helt annat? Sen: Det är ju inte det att jag inte egentligen inte trivs med mina arbetsuppgifter. Vad är det då som är fel? -Ja, det är ju inte heller egentligen de jag jobbar med. Så inser jag för mig själv att det finns kanske inget fel utan det är jag som söker ett fel.

Så jag samlar mig, inser att jag faktiskt vill vara sjuksköterska och trivs bra med det. Så vad var då problemet? Jo, rädslan att bli fast! Tänk att stanna på samma ställe hela livet när jag har ett yrke med SÅ OTROLIGT mycket möjligheter! Bryta sig loss och aldrig stanna på samma plats förlänge..

Sen kommer vi in på att nu har jag ställt upp mig i lägenhetskö men inte för att jag inte egentligen trivs där jag bor men bara för att. Bara för att ständigt vara på väg... för flytta känner jag ju inte heller för.

Där nånstans inser jag att jag är inte olycklig, egentligen mår jag nog ganska bra. Så vad var då problemet? Varför kan jag inte vara nöjd? Vad är det jag saknar? För om jag trivs med mitt jobb och var jag bor, varför flyr jag? Och till vad flyr jag? Varför vill jag hela tiden ha något mer och något bättre?

Då kom den stora insikten. Vissa tillfällen flyr jag inte ifrån även om jag är rädd. Jag kom på vad kicken är, jag kom på vad jag vill ha och varför jag ständigt söker. För att när jag blir kär så stannar allt annat. Det är kär jag vill vara.

Det är så sällan jag träffar någon som jag vill vara kvar hos. Det är så sällan jag verkligen tycker om någon. Vid de tillfällen jag blir kär så slutar jag söka felen, jag ser dem och accepterar dem. Detta för att jag har nått en känsla som är större än mycket annat. När jag blir kär så är det på något vis nog för mig. Att jag vågar ge mig hän åt en annan människa, då vet jag att det är bra. Det är bra för mig. Jag släpper mina murar, lägger ner mina försvar.. kapitulerar!

Kanske inte så klokt, kanske ganska naivt.. men det är så det är. Och vissa tillfällen glömmer jag aldrig.

Klarspråk.

För lite mer än en månads sedan fick jag chansen att börja om med någon som funnits i mitt liv till och från i 8år.

Det hela började i Januari 2010. Vi kom varandra nära utan någon av oss menat det. Det tog slut, jag valdes bort. Jag accepterade det och förstod valet trots att det gjorde ont. Jag tappade mig själv. Nu ett år senare kom han och plockade upp mig igen. Först trodde jag inte på honom och tänkte inte alls ta emot honom. Trots detta så ville något inom mig träffa honom och jag förstod inte varför.

Han talade om kloka saker. Han talade om ärlighet och uppriktighet. Jag höll med. Har ju själv bara träffat på män som varit oärliga mot mig och då är det klart det känns fantastiskt att träffa på någon som själv förespråkar ärlighet.

Jag fick frågor om mitt förflutna om saker som jag nog inte själv riktigt reflekterat över. Därför gav jag ogenomtänkta svar. Jag hävdade att jag aldrig gjort något med en viss person. Jag sa att jag aldrig känt en förälskelse till honom utan att det varit något annat, något djupare. Detta hade jag intalat mig själv men det var inte sanningen. Jag presenterade alltså den lögn som jag intalat för mig själv. När jag väl hade svarat så insåg jag att precis ljugit. För visst hade jag hånglat med denna killen en gång. Det tog emot att berätta att jag ljugit eftersom jag inte ville ljuga. Korkat, mycket korkat. För vad jag då gör det är ju att istället för rädda situationen och säga sanningen, så ljuger jag. Det som jag aldrig skulle göra.

Redan dag 1 fick jag klara derektiv om vad som skulle hända ifall jag ljög. Så varför då försätta sig i den situationen? Det undrar jag också. Var det en omedveten destruktiv handling? Nej, för jag visste ju att jag ville ha Peter och ändå valde jag att riskera det. Det finns ingen förklaring.

Jag fick en chans att försöka rätta till det. Då tog jag bort saker jag fått från den här killen men en del saker dröjde sig omedvetet kvar. Jag plockade undan cdskivor, tidningsutklipp och visitkort. Däremot fanns då en sak kvar, ett plektrum. Och det var denna gåva jag pratat som mest om. Hur plektrumet var en handling från hans sida att visa att jag förstod hans skapande och att han uppskattade. Jag hävdade att han med den gåvan inte hade någon baktanke och jag gillade det. Jag gillade att han förstod att jag förstod. För det var ju detta jag strävat efter under så lång tid. Jag ville att han skulle förstå att det var skapandet som tilltalde mig och att jag inte var ute efter honom. Under 3års tid hade jag ju känt mig så ignorerad utav honom och det hade gjort mig så ledsen. Varför kunde han inte bara se mig? Och nu såg han mig. Varför fick plektrumet vara kvar då?? Varför försvann inte det samtidigt som det andra? Därför att det hade jag undanstoppat och i min förtvivlan tog jag bort det som låg framför ögonen.

Självfallet blev då reaktionen; du säger att du plockat bort allt men den mest kära ägodel, den har du kvar?

Jag gav dig ett opålitligt intryck. Du började tvivla på mig och jag var ledsen. Kanske du också. Jag förstörde bilden om mig själv. Jag triggade igång ett krig.

Såhär är det.