I hope you convince me again..

Det finns dom som stannar tiden, ja det är faktiskt så. En del personer har en förmåga att dröja sig kvar utan att man egentligen förstår varför. De lämnar kvar en känsla som etsar sig fast. Det svåra är då att det kan vara känslan man önskar uppleva igen men egentligen inte personen och så förväxlas detta. Någonstans är bilden så tydlig och klar. Insikten är enorm, insikten om att aldrig gå tillbaka för att det finns inget att hämta, insikten om hur det egentligen är och vilken destruktiv relation det egentligen var. Insikten om att hur utbytbar jag egentligen var, borde göra att jag inte ägnade en tanke åt det som var. (Om du nu någonsin var något?)

En del personer kan vara så enkla att umgås med och utstråla värme, samtidigt som samma person kan vara en enorm energitjuv. Att någon kan medvetet gör en illa och sedan får en slags känslomässig destruktiv utlösning utav det, är skrämmande. Jag vet att jag är värd mer än så. Ingen förtjänar att bli bemött på det viset. Ingen förtjänar heller att få allt och sedan inte ge något tillbaks.

Däremot så finns det någon dragning i mig, en dragning åt detta. Antagligen en dragning åt en övertygelse, hur jag önskar att att bli övertygad om att jag har fel, trots att jag vet att jag har rätt. En dragning åt att få sitta och prata om allt det där abstrakta som kan vara så svårt att klä i ord. Känslan av att vara förstådd.

Oh God, I hope you convince me again!
(men bara för en stund)

Att vilja men inte våga är nog så svårt, tro och tvivel.

Situationen är så sjuk.

Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska klä alla känslor i ord. Dock är det så att ibland kan ett korrekt beslut helt plötsligt väcka tvivel i mig. När jag gör slut på en situation så vill jag så gärna se allt det positiva. Jag kan nästan vilja tillbaka till något som jag först haft en stark vilja till att lägga bakom mig. Panikkänsla, ånger, skuld.. Ja, allt sådant negativt som trycker ner en, har jag alldels för lätt att känna.

Kontroll. Jag vill ha kontroll, känna hanterbarhet och begriblighet för då blir det meningsfullt. När jag inte känner hanterbarhet så söker jag begribligheten. När jag kan förstå varför jag känner som jag gör, då blir det ändå en slags meningsfullhet. Klarar jag att se sakerna i sina rätta propotioner, förstå vad jag själv kan påverka och inte påverka så får jag styrka.

Beslutet är ju tagit om att jag ej ska fortsätta arbeta där jag är idag. Egentligen känner jag full begriplighet men hanterbarhet? Jag är drabbad av skuld. Ogillar att svika. AVSKYR att lämna! AVSKYR att "ge upp"!

"Urvalsprocess pågår" står det om kursen jag sökt. Den norska sjusköterskelegitimationen är nästintill klar.

Tvivlet ligger i att jag inte vet och det är väl då man ska tro. Att tro är att inte veta.

Hade jag NU kunnat se hur allt blir så hade jag varit lugn, hade jag kunnat se in i framtiden och vetat att jag skulle bli nöjd.. ja, då hade jag inte tvivlat. Nu får jag vara nöjd med att tro. Hoppas ändå på ett lyckligt slut...