Varför är du så tyst?

Det är en blandning av ilska och sorg.
En ilska över att jag inte har någonstans att förlägga min ilska.
En sorg över att jag tror där finns mycket kvar att säga.
En frustration över dina ord om oss.

Hur kan det vara så svårt att gå vidare från någonting som egentligen aldrig var?
Hur kan något som känns så rätt vara fel?

Det är helt klart en konstig situation.
Någonstans känns det som att ingen kan få mig att känna det som du fick mig att känna. Iallafall har jag inte träffat någon hittils som fått mig känna så.

Är det för att jag inte tillåter någon ta den platsen?
Har jag en plats i beredskap för Dig?
Är jag så dum att jag omedvetet väntar, står still?

Du säger att du var tvungen att gå.
Allting har förändrats, men Du finns kvar.
Jag gav aldrig upp Dig, när Du försvann.