Begripa något obegripbart

Du kan inte förändra andra människor och du kan inte välja åt dem. Vi kommer säkerligen många gånger stå frågande inför andras  val och prioriteringar - släpp det. Vi kan inte välja åt någon annan. Vi behöver inte förstå. Deras val, deras skäl, deras ansvar. Det är utanför min kontroll. Jag kan endast kontrollera mig själv och se till att försöka välja det som är rätt för mig .. Välja att vara bland rationellt tänkande människor. Försöka att inte styras för mycket av mina impulser .. Och därav har vi heller inga skyldigheter att försvara oss inför varandra. Ingen är felfri, så enkelt är det. Hela livet kommer man göra val som man senare är undrade inför. Kanske måste vi då och då välja fel för att senare kunna välja rätt? 

Den välkända botten var allt för bekant.

Jag gör fel, jag gör idiotiska val i ren frustration och ilska, jag går ifrån insikter och intuitioner - för jag är en människa. Det går inte att göra saker ogjort, hur mycket man än önskar det. Tillfälligt kan det kännas lättare att stänga av och slippa ta ansvar för ett illa beteende, slippa nå insikten. Men livet är en ensam grej och hur fort du än springer, så kan du inte springa ifrån dig själv.

För några månader sedan var jag så fast besluten i att omge mig med rätt sorts människor. Människor som ger mig näring, välja situationer som bygger upp mig och berikar mitt liv. Att blicka inåt, att känna och att sätta gränser. Det kändes som om jag hade nått vissa milstolpar, vilket jag också hade rent logiskt men ändå inte fullt ut.

Så jag gjorde det igen. Gränsöverskred för mig själv. Föll till en otroligt låg nivå, en välkänd botten. Antagligen var jag tvungen att påriktigt känna att det verkligen inte ger mig någonting. Jag satte min värdighet på spel men jag kände inte att jag hade något att förlora så jag brydde mig inte. Jag hade egentligen alla svar jag behövde och ville ha men jag ville bara se hur det kändes. Hur det kändes att få allt sagt, hur det kändes att skrika ut min ilska som jag tidigare hållit tillbaka och hur det kändes att vara tillbaka i det skoningslösa kriget.

Det är inte alltid lätt att välja rätt, det är inte alltid lätt att vara klok. Och det är nog något man måste acceptera för att kunna gå vidare. Acceptera sig själv som en individ med brister och fel men man också ta ansvar för sina handlingar. I slutet är det jag som står ensam kvar i resultatet av mina handlingar och tvingas förhålla mig till sanningen. Sanningen om mina val.

Hur man än vrider och vänder på det så kommer man inte ifrån vikten av att omge sig med rätt sorts människor. Vikten av att omge sig med människor som vill en väl, vikten av att omge sig med människor som har någorlunda lika värderingar som en själv. Människor som respekterar en trots ens svagheter.

Ingen är felfri. Jag kan vara klarsynt i mycket men också ha svårt att ta det till mig. Men mitt är liv är mitt liv och det är bara jag som kan ta ansvar för de val jag gör. Det är bara jag som kan ifrågasätta mitt eget agerande, för jag är den enda som har de egentliga svaren.

anteckningar från "leva vidare" - föreläsning av Lasse Gustavsson

Begreppet "bränt barn skyr eld" kommer utifrån en smärtsam upplevelse. Bränd kan man bli på i stort sätt allt. Däremot är det så att du behöver inte bli bränd för att du ha bränt dig. Du blir bränd ifall du omfamnar den nivå du slagits ner till och ifall du fattar ett beslut i då du står i kontakt med din rädsla. För då finns risken att du börjar se ensidigt på det det som egentligen är flersidigt. För varje risk finns också en möjlighet.

Ibland sker det smärtsamma händelser innan vi inser behovet av förändring, vi nuddar vid elden och den bränner vid. Men för att inte fastna i eldsvådan och bli bränd så gäller det att vara öppen och sann mot sig själv. Vi måste våga vistas i de partier av livet som är mörka och känns smärtsamma. Då vi tillåter oss att känna vad vi känner så utvecklar vi en acceptans och därmed även ett mörkerseende. För första steget till förändring är just att acceptera sig själv samt den situation vi hamnat i. Om vi inte vågar vistas i de mörka partier som livet innehåller så kan vi inte heller senare se hur det ljusnar.

För att en förändring skall kunna ske så är första steget inre vilja och motivation, vilket kan skapas genom ett eget valt mål att sträva mot. En färdriktning med delmål och slutmål, saker att se fram emot. Men bara för att du har insett behovet av förändring och bestämt dig för det så innebär inte det att den processen är smärtfri eller enkel. Du kan brottas med känslor av tomhet och orättvisa vilket kan generera i att du känner dig värdelös. Dessa känslor måste vi vinna över för att komma vidare.

Livet är en ensam grej. Det krävs att du är lite av envåldshärskare, för att det är bara du som kan skapa den rättvisa du förtjänar. Ge dig själv den upprättelse du är värd och gör dig av med allt som tar mer än det ger. Se till att få rätt sorts näring, omge dig med människor som uppskattar dig för den du är. Var i sammanhang som är givande.

---------------

Ovanstående anteckningar har haft en stort betydelse för mig i mitt liv. Det är precis som de legat i mitt fördolda och där fått växa. Egentligen är det flera år sedan jag skrev ner detta men inte förens nu som jag verkligen anammat det i mitt eget liv. För mig krävdes att möta botten för att förstå behovet av förändring, men kanske främst förstå mitt eget värde. Senast i helgen reflekterade jag över något så självklart som att bli bemött med värdighet och respekt är de lägsta krav du kan ställa på din omgivning. Trots att det torde vara så självklart så är verkar det för många vara extremt svårt. Vi lever i en tid av ytlighet och falskhet. Är det kanske så att många inte respekterar sig själv och därmed inte heller ser vikten av att respektera sin nästa? Personligen tror jag att om man tappat respekten för sig själv, har man också stängt av en bit vilket gör en mindre mottaglig och därmed ser man inte heller gränserna för vad som är ett acceptabelt beteende. Slutar du bry dig om hur din omgivning uppträder så finns det nog en stor risk att du även slutar bry dig om hur du själv uppträder mot din omgivning.

Din ilska kan endast såra mig om jag tillåter det.

Människor som sviker är de som inte vågar ta chansen. Det är de människorna som inte besitter en förmåga till att blicka inåt. Det är den sorten som sviker och lämnar spår som sår.

Ibland krävs det en stor förlust för att man ska minnas det viktigaste. Det som intialt ter sig som som en förlust kan senare visa sig vara en vinst. Allt handlar om ens förmåga att hantera smärtsamma upplevelser. För trots allt ligger det något i klyschan " Hur du ser på livet är inte hur du har det utan hur du tar det." Mitt i chocken, sorgen, smärtan och besvikelsen kan inga rationella beslut tas.

Och ifall jag grät när jag först lärde mig sanningen, skyller jag det på min naivitet.
Jag grät för att min illusion blev kantad och ett inre krig utvecklades.
Jag lät mig förföras i tron om att du var min själsfrände och inte fiende.

Du talade och jag lyssnade.
Våra samtal gick från själsliga, innerliga till smutskastningskrig.
Men den människa som mår bra har aldrig behov att attackera eller förlöjliga en annan människa.

Din ilska kan endast såra mig om jag tillåter det. 

I krig och i kärlek.

Kärlek gör inte ont.
Kärleken är inte svår.
Kärleken är vacker.
Kärleken är ren.
Kärleken är ovillkorlig.
Det är missbruket av kärleken som gör ont.

Du förde ett krig.
Som du själv sa "jag är en soldat i krig mot mig själv."
I din värld gick det aldrig att vinna.

Jag ville inte föra det kriget.
Och starkast är den som ger sig.

I din värld, i ditt krig så ses jag som förloraren.
Men jag ser mig själv som vinnaren.
Jag kapitulerade. Jag tog mig loss. Jag är fri.

Tiden läker inte alla sår.

Du går aldrig mer sönder än vad du tillåter dig själv att göra.

Personligen tror jag att en del känslor måste du gå igenom som en del i din personliga utveckling. Ibland blir smärtan oundviklig, trots att strävan var allt annat än smärta. Önskar man vara en en hel individ då tror jag att det första steget är att lära sig känna fullt ut, oavsett känsla. Det skapar en medvetenhet. Medvetenhet är viktigt i vår personliga utveckling och kan ta med oss på resor. Det kan handla om allt från vilka beteende som är acceptabla att andra människor utövar emot en, till beteende vi utövar mot oss själv och andra.

Att döva en känsla är detsamma som en flykt och att hålla det svåra ifrån sig, det tar kraft och energi, vilket leder till en svaghet. Däremot kan man nå en insikt om att bakomliggande faktorer inte är viktiga att identifiera. Ibland tillåter vi bara vissa saker att ske, för att vi just då hade våra skäl. Ibland tillåter vi oss själva att göra orätt och ibland tillåter vi andra att göra orätt emot oss. Vi behöver inte alltid förstå varför, vi behöver inte alltid svaret om vad som ledde oss dit, svaret förändrar ingenting. Allt som krävs är insikten om orätt och ett avslut. Där påbörjas resan.

Och tiden läker inte alla sår. Såren läks först när vi hittat vissa svar inom oss själva, vilket kan kräva många resor.

Där anfall är försvar.

Det var av en ren händelse som jag i vintras lyssnade till ett äldre radioprogram var Lars Winnerbäck talade om att älska. Orden om hur ingen annan än du själv är skyldig till att göra dig lycklig, har etsat sig fast hos mig.

Det är du och endast du som har makt att påverka ditt eget liv. Du har alltid ett val och det valet är ditt eget. Det krävs endast en fråga för att utröna om du gör dig själv lycklig eller olycklig: Är detta det liv som du vill ha, mår du bra? Ibland kan däremot det självklara kännas svårt. Du vet att det krävs en förändring i tillvaron för att du ska må bra men har svårt att veta att hur du ska uppnå den.

Vad gör dig lycklig? Vad fyller din själ med ro?

Ofta vet vi själva vad vi behöver göra eller förändra i vår tillvaro för att må bättre men vi håller olyckan hårt i hand. Olyckan har blivit vår vardag, vår verklighet, vår trygghet och den luft vi andas. Förändringar är alltid förenat med rädsla då vet vi vad vi har men inte vad vi kan få. Det kan gälla ett jobb såväl som en relation. Inte sällan önskar vi färdiga svar. Vi önskar att någon annan skall presentera den sanning som vi själva är medvetna om, en slags bekräftelse om att vi har tänkt rätt. Men till sist är ändå valet vårt eget, för endast du är ansvarig för ditt eget liv.

Att sträva efter saker som inte existerar gör en olycklig. Att sträva efter en perfektionism som endast lever i tanken och inte går att uppnå, det knäcker en. Jag talar inte om att ständigt vara på väg. Jag talar inte om en flykt. Utan jag talar om att blicka inåt och lyssna till sin egen röst.

jag vet inte för vem jag skriver, men jag skriver ändå.


Angelica

Är kärleken vid liv?

För mig är kärlek förenat med rädsla. Rädslan att bli lämnad ensam kvar har alltid varit stor. Rädslan har självfallet sin grund i att jag många gånger blivit sviken. Då syftar jag även på de människor som jag har velat kalla för mina vänner. Människor är inte alltid vad de utger sig för att vara och det har sitt sina spår i mig. Samtidigt tror jag att mycket har sin grund i min naiva och lite för goda uppfattning om andra. Detta har föranlett till att jag många gånger förväntar mig ett svek och säkert därför också blir sviken.

Men så hände det där.. Jag träffar någon som säger "vi ska bygga upp varandra, vi ska läka ut varandra". När en av oss inte orkar, så orkar den andra för två. Jag har mött någon som lugnar ner mig när jag förlorar mig själv i en panik. När vi är tillsammans så känner jag mig hel. Det känns tryggt och kärleksfullt, som om jag har hittat hem. Men när vi inte är när så kommer rädslan krypandes. Det är då jag får påminna mig själv om alla våra löften som givit varandra.. det är då jag självständigt ska förstå och inse att du faktiskt finns kvar hos mig.. att det är VI.

Låt det alltid förbli så.
Låt oss alltid få ge varandra kärlek och omsorg.
Det är så jag vill ha det.