"Clinging to a past that doesn't let me choose"

Alla människor har ett förflutet, alla har vi saker i ryggen som inte alltid känns sådär otroligt charmerande. Och detta kan vi aldrig ta bort, det går inte att få det ogjort. Det är bara att acceptera att det där är saker som gjorts utav olika skäl, skäl som fanns i just den situation som existerade då.

Vid mötet med nya människor så går det aldrig att veta vad de har gjort innan och är det viktigt att veta? Hade ett större välmående infunnit sig ifall vi inte visste vad människor gjort tidigare? Trots allt är det ju så att människors förflutna kan skrämma oss. Är det ett förflutet eller är det något som dröjt sig kvar, ett beteende som fortfarande är vid liv?

Ingen vill bli förd bakom ljust, ingen vill bli lurad med ord. Ändå vet vi alla att tiden utvinner alla svar, att sanningen är vad som i slutet kommer att segra.

Det kan gå väldigt fel ifall bedömningar görs utifrån det förflutna och inte det nutida, men det kan också gå väldigt fel ifall saker medvetet förnekas. Det kan gå väldigt fel ifall valet blir att blunda för sanningen och ifall valet blir att se saker ur det perspektiv som känns mest önskvärt.

Hur många gånger har jag inte tänkt att jag borde springa för mitt liv, men ändå stannat kvar? Hur många gånger har jag inte valt att tro på det som jag fått berättat för mig istället för min egen intuition? Jag vill inte göra så fler gånger, men antar att jag säkerligen kommer till att göra det. För att jag vill tro. Eller har jag kanske så starka receptorer att jag idag vet när det är dags att gå? Kanske. Som sagt.. tiden utvinner alla svar.

Ego, försvar eller självbevarelsedrift ?

Var är egentligen att vara egoist och är det alltid något negativt? I svenska akademins ordlista definieras ordet "egoistisk" som "självisk". Detta ord har för mig två innebörder. Det ena är en person som ser till sig själv och sitt eget bästa, vilket jag ser som något positivt. Den andra innebörden är en person som ENDAST ser till sig själv och saknar empati för andra människor. Kan det vara så att det finns två typer utav egoism?

Personligen anser jag mig vara utav en givmild och omtänksam karaktär. Jag ger gärna då jag blivit inlärd att med att den som ger, den får och den som bryr sig om sina medmänniskor, är den som är vinnaren i slutet. Däremot har jag träffat människor som bara tagit utan att ge tillbaka och gentemot dem har jag känt mig skyldig, skyldig att ge.. och även om jag vetat att det är lönlöst, så har jag fortsatt. För jag har velat tro att de skulle kunna se hur mycket jag bryr mig. Det har de inte kunnat göra, för att de haft den negativa formen av egoism som endast syftat till egen vinning. De har spelat på andra människors godhet.

Att då nå den här insikten och därmed börja sätta gränser för vad man önskar för personer och innehåll i sitt liv, är det då en annan typ av egoism? Eller är det bara en självbevarelsedrift? Att man medvetet aktar sig för människor som försöker förgöra?Att säga ifrån till någon som bara tar utan att ge tillbaka, är det egentligen fråga om egoism eller handlar det om att ta ansvar för sig själv och sina egna känslor?

För att överleva krävs nog ett visst mått utav egoism, ett visst mått utav själviskt tänkande. Det går inte att acceptera vad som helst och bli slav under andra människors begär. Det är viktigt att kunna markera, sätta gränser. Att omge sig med rätt sorts människor, som bygger upp en, får en att växa och känna sig värdig. Ibland märker man inte att man omgett sig med så fel slags människor från någon kommer och helt oförberett ger utan krav. Det är sådana människor som förtjänar att få tillbaka, det är så jämlika relationer skapas.

Så egoism borde inte alltid vara något negativt, inte om det är i syftet att akta sig för skada.