Vi människor går igenom liknande händelser i livet och hela tiden tror vi att vi är ensamma om dessa. Detta tror vi för att vi vet inget annat. Det är en slags process/utveckling att förstå att livet emellanåt drabbar oss och emellanåt lyfter oss. I slutet av min sjuksköterskeutbildning trodde jag att jag var ensam med alla känslor och ångest som det kunde medföra. Jag trodde att det bara var jag som vaknade kallsvettig om nätterna med ett hårt dunkande hjärta och med massvis tankar om allt. Jag trodde att det bara var jag som hade mindervärdeskomplex och ångest inför att ronda med doktorerna. Rädsla för att inte vara tillräcklig. Detta trodde jag tills någon vågade dela med sig av sina erfarenheter och visade att detta är en process, något som alla blivande sjuksköterskor går igenom. Det går över, ångesten lägger sig.
Man är alltså ensam och upptagen i sin upplevelse tills någon annan påvisar att den varit med om samma sak.
Ändå så lär man sig aldrig detta? Ibland är självanklagelsen så stor och man önskar att man var ultimat. Ibland tror jag att det finns optimala och ultimata människor.. jag brukar titta på dem och önska att jag var som de är..
Sen får man till sig att andra tycker att man är bra.. att man får höra "jag har bara hört gott om dig". what? Vad har jag missat, jag har ju en lång väg att gå?
Den största dommaren i våra liv, är vi själva.. och att besegra sig själv är att besegra sin mäktigaste fiende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar