"Take a look at yourself and then make a change"

Skulle du se på en annan människa med de ögon som du ser dig själv med? Skulle du vara lika hård och kritisk mot någon annan, som du är emot dig själv? Ta ett steg tillbaka och fundera på "skulle inte jag vara värd det där?". Så hade jag sagt till en arbetskamrat i somras, och detta hade enligt henne "förändrat hennes liv". Så fantastiskt! Vad roligt att omedvetet kunna göra sådant stort intryck!

Det hela var i somras och jag hade själv tagit ett beslut i mitt liv att försöka sätt upp en mur mot negativ energi, inte låta negativa saker gräva stora kratrar i min själ. Jag ville börja utstråla positivitet. Av olika anledningar hade jag kännt det som om någon stod bakom mig och "tryckte" på mina axlar, pressade ner dem. Bokstavligt talat! Jag bar på en tyngdkänsla som jag ville bli av med. Det behovet växte sig större då jag träffade personer som utstrålade en positiv självsäkerhet och öppen attityd. De verkade vara så trygga med sig själva Så ville jag också vara! Så jag började med att tänka att jag är precis lika bra som alla andra.. och att när saker och ting kom emot mig.. små vardagsbekymmer som man lätt kan bli bitter över, så skulle jag stoppa det innan det kommit in och fått fotfäste hos mig. Jag ville inte bli någon gnällig, självupptagen och bitter människa! Så jag försökte se allt som lite atomer som kom farandes och min uppgift var att analysera atomerna innan de fick bygga bo hos mig. Försöka bekräkta saker och händelser lite mer objektivt. Tillexempel som ibland när man får sig en käftsmäll av någon okänd eller känd människa, så innan jag lät mig själv bli nerslagen och tycka att jag var totalt värdelös.. så skulle jag fråga mig själv "Denna stenen som kommer slängdes mot mig nu, var hör den hemma egentligen? Vad är orsaken till att denna skiten riktas mot mig? Har jag gjort mig förtjänt av ett sådant bemötande eller går denna personen lite över gränsen?"

Mitt i denna utveckling så diskuterade jag och en arbetskamrat om svårigheter att deligera ut uppgifter. Hon pratade om att hon hade svårt att säga nej, för hon var rädd för vad andra människor skulle tycka om henne. Så då försökte jag introducera henne i mitt positiva tänkande och vikten av att ha en god självbild. Att hon måste tänka på sig själv, inte på vad andra människor troligtivs kanske förmodligen antagningsvis skulle tycka om henne om hon sa vad hon kände. Jag sa att jag tror mycket att om man ser på sig själv som en värdefull individ så gör andra också det. Jag sa att hennes tankar och upplevelser om arbetet är ju precis lika viktiga som alla andras och det måste hon visa -genom att säga ifrån när hon upplever att saker är för mycket. Om man inte känner sig sedd, kan det bero på att man inte ser sig själv och då ser inte andra en heller.

Sen frågar hon mig en sista fråga "vad tycker du att jag ska göra om jag har två gympapass i veckan som jag vill gå på men inte har tid?". Så jag kontrade med frågan "Du bör fråga dig själv vad det är som gör att du inte har tid, vad är du låter gå före tiden med dig själv och varför".

Jag såg det hela som ett trevligt samtal och en intressant diskussion. Tills idag, då jag fick veta att hon träffat min storasyster och berättat hur jag hade inspirerat henne! Nu så tänkte hon lite mer på sig själv istället bara för alla andra. Hon sa att jag hade förändrat hennes liv. Det har jag inte, hon har förändrat sitt liv :) Det var kul att höra att jag helt omedvetet i en diskussion på jobbet, varit till så stor inspiration.

Detta gav mig i gengäld inspiration, de dagar du tycker att du inte ser tillräckligt bra ut.. hade du tyckt likadant om någon annan med samma utseende? Det är mänskligt att vara för hård mot sig själv ibland, men det är också bra att bli påminnd om - du duger precis som du är.

/Miss Seriously

this world keeps spinning me around

Idag fick jag det lättande och efterlängtade beskedet, JAG KLARADE MIN STATISTIKTENTA! Det var mig ett sådant stort glädjande besked, så ni anar inte! Min hjärna är inte riktigt funtad för den typen av plugg.. så jag i princip bara nötade in olika begrepp och dyl för att trycka ut det på ett papper.. och jag klarade det, med nöd och näppa! 13p var G och jag hade 14! Tänk om jag hade låtit bli att gissa på den där sista frågan? Då hade jag haft omtenta i november.

När vi idag fick tillbaka våra tentor så var det två tjejer som småpratade, den ena var 1p från maxpoäng och den andra hade alla rätt.. och tjejen med alla rätt säger "jag hade ALDRIG nöjt mig med mindre" och då kommer en annan "jag var 1poäng från VG, tänk om jag hade bara kommit på något till så hag jag haft VG!" Ja, flickor.. tänk om! Tänk om jorden inte var rund, tänk om solen inte var gul, tänk om.. tänk om terrordåden den 11 september 2001 aldrig inträffat, tänk om tnusamin inte hade tagit så många liv, tänk om det hade varit fred på jorden? Undra hur det hade varit då? Tänk om tänk om.. SORRY, men strävar ni efter att bli utbrända eller? Kan inte börja med att uppskatta lite vad ni har? Inget fel med att vilja sträva framåt, har målsättningar och ambitioner.. MEN jag tror det är farligt att vara "för" högpresterande.. att inte kunna vara nöjd ifall man inte har alla poäng på en tenta.. att man blir grymt besviken då man låg ett poäng från VG, istället för att se man klarade tentan med ett väldigt bra resultat. Lite positiv energi, TACK! Men det är kanske jag som har problem.. jag har kanske för lite vinnarinställning? Blir nöjd för lätt? Må så vara, jag kunde säkert pluggat mer.. jag kunde säkert presterat bättre.. men jag såg ingen mening.. jag gjorde detta ENDAST för sakens skull.. för att få ett G. Så jag är nöjd med min ynka 14poäng..

Frågan är dock, blir dessa högpresterande tjejer bättre sjuksköterskor än vad jag blir? Kommer de vara mer nogranna än jag? Kommer deras vinnaranda göra dem mer kompetenta för sitt uppdrag? Jag vet inte, det är också sådanna frågor man kan reflektera kring ifall man vill bränna ut sig själv. Personligen tror jag att det är viktigt att kunna sig nöjd utan att nå topp 10 alltid, att se vad man har och lära sig uppskatta det. Det är ju också det vi ska försöka förmedla till våra patienter, hopp.. ett ljus i mörkret. För att på ett bra sätt kunna möta andra människor i svårigheter, tror jag det är viktigt att man tittar på sig själv först.. som michael jackson sjöng "Im starting with the man in the mirror". Jag vill inte på något vis fördömma deras fantastiska kämparglöd eller starka ambition.. min poäng är bara att jag tror det är farligt för en själv om man hela tiden måste ha mer eller nå högst upp, för att kunna sig tillfredställd. Jag har inte samma kämparglöd för vad det gäller en statistiktenta.. men trots det tror jag att jag kommer till att bli en ambitiös och positiv sjuksköterska! Det är ju trots allt det viktigaste... vi gör alla så gott vi kan.. Så däför tror jag inte att man ska jämföra sig om det innebär minimera sin egen insats och person för att någon annan nådde högre.

Så är det med den saken! Nu ska jag ta disken och sen göra lite kvällsmat i form av kycklingfrittata. Därefter fortsätta kvällen med plugg inför morgondagens case-seminarium och onsdagskvällen avslutas i vanlig ordning med Grey's Anatomy!

Ta hand om dig och kom ihåg.. du är bra som du är, du räcker till.. älska dig själv.

Miss seriously

Ps. jag har sjuklig träningsvärk i mina ben sen jag joggade igår - skön känsla.ds

like a simple question looking for a answer

Jag sitter hemma hos mina föräldrar, har tillbringat hela helgen här. Det är något visst med att "komma hem till broby". För det så vi alla barn i denna familjen säger, "är du hemma i stan eller hemma i broby?". Detta kommer alltid vara vårt hem, en del av vår trygghet och fasta punkt. Mamma var ensam hemma denna helgen så jag åkte hit i fredags och lagade middag till oss. När jag stod där i köket och höll på för fullt att fylla kycklingfilén med färskost och linda in den i baccon, då ringer det på dörren! Det kom två middagsgäster till, min storasyster och hennes lilla dotter. Som sagt, det är här hit vi söker oss när vi känner oss ensamma, vi längtar hem. Vackert. Så vi käkade middag och sedan kollade vi på idol och fikade med en god chokladkaka alá GI och drack lite kaffe. Sen övernattade vi alla här. 

På lördagen väcktes jag vid niotidenav ett litet lekande och högljutt barn. Samtidigt hör jag mamma säga att hon inte vill störa mig angående tvätten jag tagit med... så ja.. det blev att stiga upp. Efter frukosten satte jag mig för att plugga lite.. då ringer telefonen! "Det är Kicki i hemtjänsten". Jag kände bara hur hela min kropp protesterade "vill inte" "kan inte". Allt inom mig bara spjärnade emot. Rösten i luren frågar vänligt hur jag har det och om jag kan tänka mig att jobba ikväll, EFTERSOM JAG STOD SOM TILLGÄNGLIG DENNA HELGEN (vilket jag hade glömt). Lite halvirriterat frågar jag om det är mellan 15.30-21.30, det var det. Jag kunde andas ut. Slapp stressa. Så skönt. Ett tag. Tills de malande ångest tankarna kom tillbaka om hur lite jag ville jobba, hur jag verkligen bara vill slappa. Jag försökte börja vända det till något positivt, då jag inte hade så mycket annat val än att just jobba. "du tjänar pengar". MEN ÄNDÅ FORTSATTADE DEN GNAGANDE ÅNGESTEN.

Okej, då provar vi en ny terapiform. "Varför känner du ångest över att jobba? Vad är det som tar emot?". Då slog jag huvudet på spiken. Jag var osäker! Det blir så när man jobbar för sällan, man kommer ur det.. känner inte till om det kommit nya ärenden och hur kvällsrundorna ser ut, hur arbetsbördan är för tillfället. Okej, då har vi klarat ut det. Hur kan vi nu göra för att du inte ska känna så stark ångest? "När du går till jobbet kanske det underlättar för dig själv om du väljer en kvällsrunda med pensionärer som du träffat mycket så att du känner en trygghet i utförandet av arbetet". Sagt och gjort. Jag sa tillochmed till de övriga i personalen "man är lite off. allting när man inte jobbat på en månad". Kändes bra, det gick bra. Det var kul att jobba igår.

Då blir nästa avsnitt i terapin att komma på vad jag kan göra för att slippa den här ångesten. Svaret blev: Jobba oftare, minska de stora glappen mellan arbetstillfällena så att du känner att du är insatt i arbetet. Sagt och gjort. Jag skrev upp mig på några helger framöver, skadar aldrig med lite klirr i kassan. Kan behöver inför Tallinresan. Men det är också KUL att jobba... när man väl fått tummarna loss.

Sen kanske Du som läser detta undrar om jag är lite smått schizofren som samtalar så med mig själv? Kanske, jag är iallafall min egen terapeut. Eller jag tvingades att bli det då my person in life inte var tillgänglig för samtal.

Det är iallafall oehört viktigt att vara i nuet, fokusera på det man ska göra och stänga av allt annat. Det där är något som gått upp för mig mer och mer. Mindfullness. Det kommer att vara A och O om jag ska kunna bli en bra sjuksköterska, vilket jag såklart både vill och kan. Så, så är det med den saken. Ta vara på nuet, för det är det som passerar medan du oroar dig för allt som varit eller komma skall.

Idag promenerade jag lite med en tjejkompis, vi gav nog varandra nya insikter om livet. Det blir så när man delar erfarenheter. Vad fantastiskt det är, men vad skrämmande det också kan vara.  Iallafall blev det, det för mig. Hon sa nämligen "du vet att när man intar alkohol så kommer ju andra sidor fram hos en själv". "Ja" sa jag. Hon fortsätter "tror du inte att det är just de sidorna man behöver jobba på när man är nykter?". Jag funderade lite.. så svarade jag "Jag förstår hur du menar till en viss del.. men jag vet inte.. jag tycker nog mer om mig själv när jag är onykter än nykter.. jag blir nämligen så chill och glad.. och bara är.. and I like it". Så tittar hon på mig "Då är det precis det du behöver jobba på, att tycka om dig själv, alltid, tyck om dig själv när du är nykter.. riv lite murar och försök att slappna istället för att analysera allting". Shit pommfrit så rätt hon har! Pinsamt.. Det var ju så självklart. Så diskuterade vi lite olika saker.. vi kom fram till att jag i nyktert tillstånd hämmar mig själv för vissa saker och med alkohol så släpper hämningarna.. jag vågar göra det som jag vill göra, men det blir ju ändå aldrig riktigt som man vill. För sen blir man nykter igen, och det där suddas ut.. mm.. så det där bör jag väl träna på då.. våga, våga ta för mig. Nu förstår jag de människor som inte får grepp om mig, som tycker att jag krockar med mig själv. För det är just vad gör. Det är ju därför jag i perioder inte druckit alkohol, jag klarade inte av att hantera känslan out of controll. Fick alltid massor av bakfylleångest - det får inte jag längre. Tills... i lördags för en veckas sedan, men det var inte bakfylleångest.. den ångesten var äkta. Lika äkta som mitt samtal med henne idag. Jag måste sluta krocka med mig själv.

Miss Seriously

.. to keep my dreams alive..

Tallin nästa! Då var det bokat och klart, både flyg-och färjeresa. Den 8-10/11, åker jag och my person in life på en internationell party/studentcruise! Ska bli så himla härligt att komma iväg lite.. semester!

Vad finns det mer att säga än så? Det kommer bli underbart roligt!

Kanske utvecklar detta lite mer sen, jag vet inte .. är trött.

The times are a-changin'

Sitter och dricker kaffe och njuter av ljudet som kommer skrållandes ur laptopen, Tracy Chapman. Älskar hennes musik, så otroligt avslappnande och fungerar vid alla tillfällen. Jag är trött ikväll. Var på föreläsning i eftermiddags om mag-tarmsjukdomar, och föreläsaren utstrålade ett slags lugn, vilket gjorde det intressant att lyssna på. Han kändes sådär snäll, ödmjuk och mån om sina patienter. Han avslutade sin föreläsning med att säga några ord från hjärtat till oss sjuksköterskestudenter och önska oss lycka till i framtiden, han kändes personlig. Men vad händer när människor utstrålar ödmjukhet och empati? En del människor mister respekten för dem, och blir lite ignorranta. Vad jag pratar om är att när det var 5-10min kvar av föreläsningen, började folk packa ihop sina saker, prassla med sina block, fälla upp bänklock, går igenom halva lokalen och ut genom dörren för att hinna med sin buss!

Visst, förstår jag! Jag förstår att folk inte vill missa sin buss, så att de hinner med sitt tåg hem! Jag förstår det. MEN vad jag inte förstår! Det är att om man vet att man behöver gå tidigare, varför sätter man sig inte längst ut i bänkraden, varför tar man inte sakerna i handen och TYST smyger ut? Jag är ingen gnällfitta, men jag tycker det är nonchalant emot föreläsaren och även mot oss övriga i klassen. Jag skäms så över dem och känner med föreläsaren när jag hör hur han börjar öka tempot i föreläsningen - hoppa över vissa bilder, för att han också blir stressad. Fruktansvärt. Show some respect in here ;D

Det var ett tags sedan jag skrev nu, vet dock inte om jag har något speciellt att berätta. Hade en fantastiskt rolig helg iallafall. I fredags följde en klasskamrat med hem, vi drack kaffe och pratade ut om lite alltmöjligt. Kände så igen mig i henne när hon beskrev vissa situationer, hur hon trots aman allt skinn på näsan, ibland låter sig förminskas. Just för att man omger sig med fel personer, som har så mycket emotionella problem så att de klarar inte av att ge till en annan människa, eller möta den andra personens känslor. Är man i sådanna relationer förlänge, där man inte mår bra, då händer det något. Ens egna jag, det suddas ut på något vis, eller ja.. det kommer i skymundan. I skymundan för den andra personen, som inte ser en eller ger en något av det man behöver. Det tär på ens psyke, man blir så liten. Det är hemskt! Varför utsätter man sig då för det? För att det inte var så från början... och dit vill man komma igen. Så har man själv ett behov av att prata om det, försöka lösa situationen, men den andra är inte mottaglig. Så är man där, fast i sin ovisshet och vet varken in eller ut. Det är tungt sånt. Samtidigt är det väl så att ibland behöver man gå igenom tunga saker för att nå vissa insikter, och ofta insikter man redan hade från början - men inte vågade lite på. Som det sägs "det som inte dödar, det härdar", och något i den stilen är det väl.

I lördags var en så härlig dag. På förmiddagen var jag och simmade lite motionssim, sedan mötte jag upp mamma och åt en dagens med henne. Hon sa då att hon skulle köra bort till willys, så jag hängde på. Jag kände för att bara unna mig lite mys och egentid, så jag köpte en veckorevyn och ett litet geisha. Så när jag kom hem, satte jag igång kaffet.. för att sedan slå mig ner i soffan och läsa tidningen och fika.. mysfaktor på högsta nivå! På kvällen var jag och min killkompis och lyssnade på när en bekant till mig hade smygrealse av sitt nya album. Också trevligt, jättetrevligt faktiskt. Ja, lördagen fortsatte i en trevlig anda.. och slutade sent, eller egentligen tidigt på söndagsmorgonen. Det var en annorlunda natt, minst sagt.

bortappat träningskort?

Ja.. jag förstår ingenting! Jag hade planerat att gå på Step ikväll, träningskläderna var packade.. och jag tar på mig skorna.. men kan inte hitta mitt träningskort?!?! Jag minns så väl att jag tog med det i hem i tisdags. Men jag hittar inte det! Efter att ha letat i 5 min, kollat igenom alla jackfickor, tömt träningsväskan flera ggr.. så ger jag upp! Tänkte att det går säkert bara jag kan legitimera mig.. men jag är svag ibland. För jag blev sur på skiten och gav upp. Satte mig och kollade på Grey's Anatomy istället. Sen åt jag lite kvällsmat, pluggade på akuta buksjukdomar. Ringde också ett par telefonsamtal. Efter allt detta så blev jag faktiskt på bättre humör och körde lite hemmaträning! Har Paolo Robertos bok - träna 15min om dagen, så jag körde lite övningar. Bättre än inget såklart.. men hans övningar är väldigt effektiva.. svettas massor nu.. men tja, såklart inte lika hög fettförbränning som på ett step-pass. Men vad gör man?

Så nu ska jag ta en dusch.. och sedan leta lite till efter mitt eventuellt borttappade träningskort. STÖR!

En annan sak som slår mig är att jag idag knappt pratat med min person.. konstigt. För er som inte vet så har jag en vän som är med mig i allt, vi delar allt.. verkligen allt. När jag våren 2008 låg inne på sjukhus var hon hos mig varje dag, även hon som drog bort elektroderna efter de kopplat väck min hjärtövervakning. Hon står mig närmast i allt - She's my person. Så det känns konstigt att bara pratat en 10-15 min med henne idag. Var är du, lilla vän? :)

Ha det så bra alla..
/Ändå en ganska nöjd miss seriously

I saw an angel..

..of that I'm sure. Ja, jag tror faktiskt jag mötte en ängel imorse! Då jag denna morgon inte alls trivdes med mig själv och bytte kläder 3 gånger innan jag gav mig hemifrån så blev jag lite sen iväg. Skulle börja föreläsning 9.15 och lämnade lägenheten 8.57, tar ca 15-20min att gå, beroende på vilka skor man har. Idag hade jag stilettstövlar. När jag hade passerat övergångsstället, precis utanför mitt hus, då händer något märkligt. En bil stannar, och en för mig okänd mörk kvinna i ca 40-årsåldern, rullar ner rutan, tittar ut och säger "ska du till högskolan?". Jag svara henne att det ska jag.. och då säger hon "Jag också, hoppa in.. du kan få skjuts". Så jag hoppade in! Vi började småprata och jag frågade om vi hade setts förut, och hon bekräftade att det vi hade nog aldrig gjort. Hon hette Margret och pluggade biomedicin. När jag sedan sa att jag hette Angelica, så säger hon "åh det gör min dotter också, vilket sammanträffande!".

Sen fortsätter sammanträffandena.. Hon frågar "bor du här i närheten?" Det visade sig att vi bodde bara ett par hyreshus ifrån varandra! Hon fortsätter "Jag kör till skolan varje dag, lämnar mina barn på skolan där precis var du bor.. så om du vill så kan du åka? Jag brukar även köra till skolan och läsa de dagar jag har egna studier" Jag blev helt paff! Hon måste varit en ängel. Sedan bytte vi telefonnummer. Vi pratades vid nu ikväll.. jag frågade "vad fick dig att stanna?" och jag får då som svar "ärligt talat.. det var bara en känsla som sa till mig att stanna och fråga.. men vad fick dig att lita på mig haha?" Jag gav samma svar tillbaka "Jag vet inte.. det var bara en känsla.. man känner när det känns bra.. intution."

Märkligt människomöte det där! Ska åka med henne till skolan imorgon också :)

Annars så har det väl varit en bra dag, trots att jag känt mig ganska seg. Sviter sedan helgen? Möjligt. Iallafall så rullar det idag igång med 4 veckor akutsjukvård, blir ett högt tempo men jag ser fram emot detta. 3 tentor i denna kursen, varav två kräver 100% rätt.. men tja.. det gäller att tänka positivt! :)
Vid sidan av denna kursen måste jag också (även min kollega såklart) söka artiklar till vår C-uppsats så att de är klara sen till nästa kurs så att det bara är till börja sammanställa resultatet. Det känns tungt när man rabblar upp det såhär, men så är det med det mesta innan det blir till handling. Det blir nog bra, tillslut! Imorgon har vi grupphandledning, ska bli skönt att träffa vår handledare för C-uppsatsen och prata lite med henne. En annan positiv sak angående morgondagen är att den etiska reflektionen mellan 13.00 - 14.30 blev inställd! Så jag och min kära C-uppsats kollega bestämde oss för att söka artiklar. Det suger att söka artiklar, eller JAG suger på det. Måste boka tid på sökverkstaden.

Ikväll har jag ridit, vilket jag gör varje måndag. Men det var särskilt kul idag för vi hade en annan tränare! Superskicklig dressyrtränare.. hon verkligen utmande en - till det positiva och inte alls på något knäckande sätt. Gav feedback hela tiden, rättade en och så.. precis så som det ska vara! Det är ju det som får en att våga ta för sig mer också, att utvecklas. Ikväll galloperade jag själv för första gången.. detta vågade jag mig på trots att för någon veckas sedan skenade hästen iväg med mig.. men det var tack vare henne, som trodde på en! Roligt med sånt. Hon berömde mig sedan uppe i stallet.. då sa jag att jag hade gärna önskat att rida mer än en gång i veckan. Då säger hon "det är nog inte en omöjlighet.. vi kan ju se över grupperna.. om det finns plats i någon grupp så kan du hoppa in där!" Jag blev jätteglad!

Så om jag nu ska tänka positivt, så har jag nog haft en väldigt bra dag :)
Den började med ängla-mötet, fortsatte med att de sista korrigeringarna i c-uppstasen blev klara och fortsatte/slutade med den positiva och kompenta ridtränaren.

Ja, det är väl dom ögonblicken man skall ta vara på? För jag skulle lika gärna kunna nämna allt som får mig att känna mig missnöjd.. men då tar jag ju in fel energier.. så jag stannar nog här.. positiv :)

Godnatt och tack för en underbar vanlig dag!
/Miss Seriously.

Jag har karaktär!

Jag upptäckte det när jag var på konsum och köpte bröd, tidigare ikväll. För jag har till och från funderat idag på om jag skulle ta och en bit god choklad.. kanske marabou amigo, ett litet sånt. Så jag stod där vid chokladhyllan och tittade.. "mhm.. Geisha är gott, amigo med.. digistive också.. har nog inte provat marabou daim, hur smakar det tro? Men är jag egentligen sugen? Vill jag verkligen detta? Nej, inte tillräckligt.. kanske inte alls. äh jag kommer bara få ångest sen, ja skiter i det!"

Stolt över mig själv.. över min nyfunna karaktär! haha :D

kanelbullens dag.

Idag är det kanelbullens-dag.

Denna dag instiftades den 4 oktober 1999 utav dåvarande hembakningsrådet projektansvarig. Detta för att uppmärksamma den rika bulltraditionen som finns i Sverige, men också för stimulera försäljningen utav socker (1).

Godbye GI? Något i den stilen kanske ;D För er som inte vet så försöker jag hålla en god och balenserad kost i stil med GI. Äter inte så mycket kolhydrater, utan mer fett och protein. De kolhydrater jag äter är av långsam karaktär. En kanelbulle är inte utav sådan karaktär.

Men vad innebär det då att hålla en god kost och sund livsstil? Enligt mig är det att ibland unna sig något extra och då njuta av det. Bara det här ibland inte blir allt för ofta. Men självfallet så består den sunda livsstilen av regelbundna måltider och träning/motion ett antal ggr i veckan.

Så har ni uppmärksammat denna dag? Det har jag iallafall gjort, som ni säkert förstår. Jag firade dagen med en oehört god kanelsnäcka som min kompis sambo, hade bakat till mig. Eller riktigt så var det kanske inte.. jag och min kollega som jag skriver C-uppsats med, hennes sambo är just nu pappaledig och HAN BAKAR KANELBULLAR! haha. Jag och min kollega satt en dag och skrev på vår (förbannade) projektplan då hon får ett sms utav honom "Jag har bakat kanelbullar tills du kommer hem!". Miss Seriously blev ju då genast avundsjuk och utbrast "åhh va fint! vilken fin man du har! En sådan vill jag också ha.. vad gullig han är.. haha". Jag blev då tvungen att dela denna breaking news med min närmsta vän, som då också är singel. Vi två brukar skratta och prata om kriterier för blivande man.. hittils har vi kommit fram till att de ska vara chilla, ha humor, men ändå kunna vara djupa.. men framförallt pålitlig. Så mitt under detta projektplans skrivande trycker jag upp min msn och skriver till min singelkompis "har du hört? Hon jag skriver c-uppsats med, hennes man bakar kanelbullar.. är det inte vackert? Det måste vara med bland våra kriterier".

Jag såg inte det hela som en sådan stor sak, jag bara gjorde som jag alltid brukar - delar allt med min närmsta vän, kallar henne för my person - min person. Men så en dag senare i veckan när vi har examination för vår projektplan, så säger min kollega "Jag har en kanelbulle från Daniel till dig dag". Jag blev så glad :D Jag tyckte de båda var så söta, och de tyckte att jag var söt! haha.. hon hade tydligen tyckt det varit gulligt att jag blev så överumplad över hennes sambos husliga anda, så hon hade nämnt det för honom. Hon hade sagt"ja, hon berättade det tillochmed för sin bästa vän på msn". Då han hade sagt "naw.. men här en bulle.. ta med den och ge den till henne, den ska hon ha!. Vilka fina människor det finns!

Kanelbullen var övrigt något av det godaste jag ätit! Mannen ifråga som bakat den, han är kock, skulle nästan kunna tro att han var bagare. Den såg ut precis som en sådan stor läcker kanelsnurra man ser på conditorin.. rikligt med kanel.. och i mitten, längst in i snurran.. där var mandelmassa! haha.. helt sjukt fantastiskt, fabulously god! En riktig kaloribomb :D

Läckert. Kommentera gärna mitt inlägg hurvida ni firade/uppmärksammade denna dag.

Miss Seriously.


Referenser:
1. http://sv.wikipedia.org/wiki/Kanelbullens_dag


Ps. Jag vet att wikipedia inte är någon tillförlitlig källa.. men jag är trött på att söka vetenskapligt material.. :p .ds

så hur blev allt då?

Det är inte alltid saker och ting blir som man tänkt sig.. ibland blir de bättre än så :)
För att följa upp där jag slutade i föregående inlägg.. så, jo, jag tog tag i min idag. Den blev bara inte helt som jag hade tänkt eller planerat.

Vid elva tiden drog jag mig ner på stan för att blandannnnat köpa en present till kvällens värdinna på tjejfesten. Det blev jättebra trots att jag i mitt huvud hade föreställt mig något annat. Framför mig såg jag något smycke i SNÖ-liknade design, men det blev istället något som passade henne ännu bättre. Ett tunt silveramband med lite stenar och ett par matchande öronhänge, mycket användbart och blev mycket uppskattat - kul!

Däremot så jobbade jag inte alls på projektplanen i den bemärelske som jag skulle ha gjort igår. Men besökte biblioteket och lånade lite böcker som vi behöver ha som referenser i vår bakgrund, bra där angi! En annan sak som inte heller blev som jag tänkt, var att jag varken solade eller tränade. Tiden gick så oehört fort igår, så jag hann inte! Bara besöker på stan tog så mycket längre tid än jag hade tänkt, och sen hade jag inte så mycket tid över till mitt förforgande så det fick bli att äta, besöka biblioteket och sedan sticka direkt till värdinnan för kvällens tjejfest.

När jag kommer dit möts jag av hennes storassyster på gårdsplanen, ett kärt återseende.. tror inte vi har träffats sen jag vet inte när, våras? Sen tog det inte lång tid förän vi tre kom in i samma gamla ironiska men varma och kärleksfulla anda emot varandra :). Värdinnas karl skulle på filéfrossa och bowling tillsammans med sina arbetskamrater och en av dessa var hemma hos paret på föreningsgatan för att förfesta lite. Det var inte vilken arbetskamrat som helst, det var en kille som jag gått i paralellklass med under hela låg-, mellan-, och högstadiet! Lite småroligt, när man ser hur allt går runt. Jag försökte konversera lite med honom utan något vidare resultat haha. Det är då man funderar "det är väl inte så att jag på något vis haft en konflikt med honom under skolåren? eller på något vis varit lite elak?". Jag kom inte på något, så jag tror bara att han kanske inte var den mest snackeglada-typen, eller att han inte ville prata med mig, eller blev han kanske nervös? haha. Det sistnämnda tror jag ju dock inte, bryr mig inte särskilt mycket heller om varför.. blev bara lite paff :p

Ja, sedan kom den omnämnda vågtången fram och värdinnas hår fick sig en makeover, snyggt! Gästerna började droppa in så smått och god mat serverades. Mycket trevligt! Vi spelade sällskapsspelet: med andra ord, drack vin och konverserade. Det känndes väldigt avslappnat och naturligt. Sällskapsspelet gick ut på att man var i lag och en i laget drog en lapp med ett ord som hon sedan skulle beskriva för sin lagkamrat utan att säga själva ordet. Detta gick naturligtvis på tid, man skulle försöka klara av så många ord som möjligt på kort tid och det lag som klarade flest ord vann. Jag och min lagkamrat, värdinnas storasyster, kom tvåa! Mycket roligt, vi utgjorde ett så bra team, förstod varandra så bra. Märks att vi har umgåtts och pratat en del genom åren :)

Sen var det utgång! Alla hängde inte med ut, men vi som drog ut stack till Grand och det blev mycket lyckat det också. Nog inte dansat så mycket någon gång som igår.. dock var det svårt att dansa i mina klackisar. Träffade en del kända ansikten ute, blandannat en kille från gymnasiet. Så fint återseende. Men den största chocken var nog när jag träffade 2 tjejer från min nuvarande klass.. som SJÄLVA TOG INTIATIV OCH HÄLSADE SPONTANT! Det är kryss i taket! Den klassen jag går i nu (eftersom jag tog ett uppehåll på en termin så är detta inte min urpsrungsklass), den är så otroligt vattentät och fientlig mot alla nya människor. En räddsla för att släppa in nya människor. Trodde det bara var min upplevelse, men nu när det tillkommit ytterliggare 2 nya tjejer från min ursprungsklass, så har denna fientliga attityd bara tydliggjorts mer och mer. Konstigt att vuxna människor kan bete sig så. Men som sagt, KUL att de tjejerna hälsade igår :)

Det var en så konstig känsla att va ensam singel-tjej i ett sällskap, vilket jag då var igår. Det kändes lite som att jag vet inte, man var lite rädd för vad de andra skulle tycka. Inte för att det hände något speciellt eller så, men jag dansade med en kille rätt så några gånger under kvällen och det var väl lite små flörtigt. När då ens vänner frågar "är allt ok?" "vill du dansa med honom?". Då vet jag knappt vad jag ska svara! Då skäms jag för att säga "ja", jag blev rädd för att verka slampig. Låter kanske konstigt.. det är det kanske också, och jag är nog lite osäker där. För även om jag kan tycka något känns bra, så vill jag inte uppfattas på något speciellt vis och tanken som slår en är - såhär brukar man kanske inte göra? Förstår inte riktigt varför jag tänker så, för det var ju inget särskilt alls. men men.. alltid lättare när man är två singeltjejer ;)

Senare delade vi på oss, värdinnan för kvällen och hennes vän skulle traska hemåt och då hade klockan hunnit bli ca 02.30. Jag och värdinnans storasyster stannade dock kvar, för vi hade så roligt. När stället sedan stängde och vi gick för att köpa mat så var med om något så märkligt! En kille, som ingen av oss hade någon om vem han var, började nästan att hota oss för ingenting? Han visste tydligen vilka vi var, han visste var kom ifrån och allt såhär. Det var ganska obehagligt, just för att det var så oprovvocerat. Jag stod i kön för att beställa mat då min vän fram till mig och började småprata. Det hände något med honom då, ruggigt arg blev han för att han fick för sig att hon trängde sig, vilket hon inte gjorde och klargjorde för honom. Då gick han på personangrepp på henne, mycket märklig människa! Jag fick iallafall min efterlängtade kebabrulle med vitlökssås och sedan jag vinkat av min vän vid taxin så gick jag hem och sov. Sedan sov jag till tolv idag. Saknar dock mina underbara heltäckande rullgardin som jag hade innan de tapetserad om här, målaren gjorde av med fästena till den så nu har jag i månader bara haft gardner fördragna.. det släpper in solljus! Inte alls skönt när man behöver sova ut.

Idag har jag haft en del arbete att ta igen rörande projektplanen, men det har lossnat en del. Det ser ut att vara ett bättre flyt i bakgrunden nu, jag har ordnat referenslistan och ska nu ta och ser över metoddelen också. Har varit effektiv idag må jag säga, har tagit all disk också. Nu kom jag precis hem efter att ha varit och hämtat mina saker som jag lämnade kvar på förfesten igår. På vägen dit sprang jag på en kille som jag träffade lite i våras. Det var rätt så kul faktiskt, för något som avslutades ganska abrubt och otrevligt - fick nu ett mer lättsamt och trevligt avslut eller början? Nej, det är nog inte början på något nytt.. jag tror inte det faktiskt. Jag såg honom hela tiden bara som en vän, och sen hände det lite saker som aldrig borde ha hänt för det tog nog lite skada på relationen.

Men i efterhand så känner jag att det relationen sjöng nog på sista versen redan innan dess.. eller ja.. jag minns att jag började tycka att saker o ting känndes konstiga och att jag upplevde honom så opålitlig - sånt tar energi ifrån en. Däremot brukade vi ha trevligt när vi umgicks. Så det var lite konstigt faktiskt. Men det som inte dödar det härdar och jag är av en ganska förlåtande karraktär. Han var en vilsen människa, so no blame on him. Jag toc inte så mycket skada av det som hände så. Det enda som lite retar mig nu, var att jag glömde fråga om han hade hittat sig själv nu under sin 3-månaders vistelse i Afrika :p Who knows...

ja det var väl det hela i princip.. det blev iallafall en mycket lyckad kväll!

Nu ska jag nog ta och göra mig en varm macka och fila lite till på projektplanen.. sen ska jag nog försöka komma i säng rätt så tidigt ikväll.. är lite trött idag :)

Btw.. jag skippar det här anonymitet. Insåg att det bara var ett sätt att gömma sig, lite i räddsla för vad andra ska tycka. Jag är inte sådan egentligen och tänker därför inte förminska mig själv genom att inte stå upp för mitt ord/blogg. Däremot kommer jag vara restriktiv med att lämna ut personerna i min närhet, i respekt och kärlek för dem.

/Angelica - Miss Seriously.

tjejfest

Är bjuden på tjejfest ikväll, ska bli så roligt då många av värdinnas vänner är personer som jag inte känner. Kul att träffa nya människor! Har köpt en klänning från nelly.com som jag ska ha. Dock ser jag ju inte riktigt ut som den modellen gör, men det blir nog bra ändå! Upplever att jag äntligen hittat min egen klädstil, både till fest och vardags.

Tidigare har jag inte varit "ute i svängen" så mycket och kanske därför inte riktigt varit bekväm med en partystil. Vet inte ritkigt varför, eller jo.. det har väl med att göra det som jag skrev i mitt i tidigare inlägg att jag gillar det som är lite djupare, har haft ett behov av att söka det som är äkta. Det handlar väl lite om att hitta sig själv och känna sig trygg i olika situationer. Har tyckt det varit lättare att umgås utan alkohol, och upplevt att jag kunnat stå upp för den jag är på ett annat vis då. Jag har velat vara närvande i stunden och inte kännt mig hemma/bekväm i festssammanhang. För mig har det kännts som att jag fått lägga band på måna sidor hos mig för att "passa in" i sammanhanget, jag gillar inte det.

Möjligt att jag låter tråkig, det kanske jag också var.. men det är det där att komma till en punkt där man slappnar av. Dock inte bara det, utan också att vara bland människor som man känner accepterar och respekterar en för den man är, att vara bland likasinnande personer. Som sagt, det har väl varit någon inre slags konfrontation för mig. Men det känns bra iallfall, känner mig numera mer trygg flera olika sammanhang. Det är väl så livet är, man gör resor inom sig själv, utvecklas och lär sig hantera "okänd mark".

Men innan ikväll har jag en del som behöver göras. Behöver gå ner på stan och uträtta några ärende, sedan dra bort till biblioteket och fila på materialet till vår projekplan. Skulle också helst vilja hinna träna och sola innan klockan hunnit bli 16.00 för det är då jag ska vara bort hos min vän. Har lovat att hjälpa henne med förberedelserna inför festen ikväll, vi ska också locka varandras hår.

Häromdagen när jag och min mamma var och handlade så fick jag nämligen en vågtång utav henne! Så gulligt, älskar min mamma! Jag bara visade den och sa "titta här, denna kostar bara 299 och såhär fint blir håret, jag ska köpa den". Mamma tittar på mig och säger "Om du vill ha den så får du den utav mig!". När hon sedan lämnat av mig vid lägenheten och hjälpt mig upp med varona så säger hon "ha det så nu bra, kickan.. så får du mysa nu, prova din locktång, och det är nästan lite som julafton". Förstår Ni? Förstår Ni hur underbar hon är? Hon lever så upp för oss barn, mig och mina 3 äldre syskon, hon älskar att ge av sig själv till oss och vi älskar henne!

Nej, nu börjar känna hur stressen börja krypa sig på.. dags att ta tag i denna dag, så något blir urättat! Hörs snart igen. /Miss Seriously

mixed up.

Så var det då den 2/10 och dags för tentamen i statistik och kvantitativa metoder. Inget ämne som direkt tilltalar mig då jag mer gillar ämnen utav en djupare karaktär, så som filosofi och psykologi. Tur är väl kanske det? Då jag läser till sjuksköterska tror jag att viljan till att försöka förstå och leva sig in i andra människors livssvärld är det viktigaste. Iallafall viktigare än hur man räknar ut sammvariationen mellan två variablar. När jag om ett halvår är nyutexaminerad sjuksköterska så antar jag att mina patienter mer kommer till uppskatta (också mer hjälpta utav) mitt genuina intresse för människan i sig, istället för massa tabeller, siffror och diagram! Men men.. ibland får man väl bara ta det onda med det goda. Tentan kändes iallafall okej, är inte helt säker på alla svar men tror jag kammande in några rätt iallafall. Så nu lämnar jag den bakom mig tills resultatet kommer, inget att grubbla över - det gick som det gick och det återstår att se.

Efter tentan var det dags för mig och min kollega att ta tag i vår projektplan inför C-uppsatsen. Vi var uppe i opponering häromdagen och där är en del korrigeringar som behövs göras, INNAN MÅNDAG! Det är brådskande! Sure, jag brukar säga att jag är en person som fungerar bäst under press, men detta går trögt.

Vi ska skriva en litteraturstudie med syftet att undersöka vilka verktyg sjuksköterskan kan använda sig utav för att skapa en god kommunikation med en patient som har asperger syndrome. Intressant i högst grad! Det är bara så tungt innan det lossnar helt, fastnar på detaljer, hittar inte den fakta som behövs etc. Så förmiddagens arbete blev nog lite splittrat. Tyckte så synd om killen som så snällt lät oss sitta vid datorn i "hans" rum/gatt. Vi, jag och min kollega, började så fint och hänsynsfullt, med att prata i små små bokstäver, för att inte störa honom. Men i kombinationen med att tiden sprang iväg så ökade också vår samtalston, den övergick i ett mer högljutt och panikartat samtal. Han lär inte fått så mycket arbetsro, dock många goda skratt! Han skrattade till då jag sa till min vän "Är du medveten om att vi idag har ägnat ca 20 min till att bara prata om min sjukhusvistelse, våren 2008?". Det är lätt att komma ur fokus, när det går sakta framåt.. eller är det kanske tvärtom? Att det går sakta framåt just för att man emellanåt hamnar utanför ämnet? Svår att veta vad som är hönan och ägget i detta! Vi har iallafall försökt struktuera upp det något, så att vi gör lite var för sig under helgen. Tänkte ängna hela förmiddagen imorgon åt projektplanen , HOPPAS att det ger sig!

Nog om det... jag skulle ju hålla lite helg också. En kille som gick i min paralellklass på gymnasiet kom över ikväll för att käka lite och kolla på idol, trevligt, mycket trevligt faktiskt! Men dess för innan när jag var ute med soporna så hände något så märkligt. En man kom springdes med haltande steg och med andan i halsen, han såg stressad ut. Jag log lite vänligt emot honom och han frågade då om jag kunde öppna in till soprummet för han trodde sig ha tappat sina nycklar där. Vilken panik! Jag led så med honom när jag så hur uppriven han var, svetten bara rann och han stammade fram händelseförloppet och sedan la till "jag som skulle ha gäster på middag, typiskt!". Tyvärr hittade vi inga nycklar i soprummet.. Han skulle kontakta den jourhavande vaktmästaren så förhoppningvis löste det sig. Sa åt honom att han kunde komma upp till mig annars och att vi fick lösa det på något vis. Får se om jag träffar på honom någon dag :)

När jag var bort på konsum för att handla till middagen så passade jag på att köpa lite blommor, 2 ljung och en vit calandiva, att sätta i fönstret i vardagsrummet. Det blev så höstlikt och vackert! Känner att jag har börjat "hitta hem" i min egen lägenhet, det är en härlig känsla! Jag flyttade hemifrån i aprilmånad och nu håller jag på att skapa mitt alldels egna hem. Tror jag ska bjuda hit mina föräldra på fika i nästa vecka, mamma kommer bli stolt när hon ser att jag handlat blommor :p

Det blev ett väldigt långt inlägg det här.. som berörde alldels för många ämnen på en och samma gång.. tar väl ett tag innan man kommer in i bloggeriets-värld. Men så skönt det är att bara skriva lite om sin dag såhär.. Ta hand om varandra i höstmörkret!

/Miss Seriously.

Seriously

Ja, precis så.. allvarligt talat! Har under många år funderat fram och tillbaka på det här med att blogga. Jag har lockats utav tanken men ändå inte kunnat bestämma mig kring hur jag ställer mig till att skriva dagbok på internet. Kanske lite väl personligt? Men så en dag, visade det sig att det gick att vara personlig utan att vara utlämnande mot sig själv eller personerna i sin närhet. En vän till mig berättade att hon bloggade, anonymt. Jag blev så inspirerad och förtjust i hennes idé! Så efter lite övervägande tänkte nu även jag börja att blogga, anonymt.

Här kommer jag att reflektera kring saker som händer i mitt liv och i min vardag.. precis så som man kanske gör i en blogg? Dock är inte min blogg som någon annans, just för att den är min och den andre bloggen någon annans. Innehållet är alltså inte detsamma, även om tanken kanske är.

Vi får se hur länge jag kommer hålla på, men detta är iallafall en början. Spännnade!

Du hälsas hjärtligt välkommen in i min värld!

Miss Seriously.