the voice within..

"Oj vad hon kan mycket.... hon måste ju tycka att jag har mycket kvar att lära.. undra vad hon tänker om mig egentligen?" Så gick tankarna inom mig då jag häromdagen hade en oerhört kompetent undersköterska. Jag kände mig så liten inför all hennes kompetens och erfarenhet. Som vanligt så släpper ångesten efter ett tag och en känsla av av trygghet infinner sig. Det är tryggt att veta att man har så hög kompetens omkring sig. Att veta att man inte är ensam. Vi ser saker med olika ögon beroende på vilka erfarenheter vi har.

Då det var första gången vi träffades så intresserade jag mig för henne. Hon hade arbetat 14år i det såkallade spec teamet, vilket innebär att hon är runt överallt på sjukhusets avdelningar och hjälper till var det behövs. Vilket i sin tur leder till en bred erfarenhet. Jag berättade samtidigt att jag inte ens varit färdig sjuksköterska i 3månader. Sen delade vi inte så mycket mer erfarenheter utan jobbade på som vanligt. Hjälptes åt, så som man gör.

Några timmar senare så får jag frågan "var har du arbetat innan?" Jag blev helt paff! Min första tanke var "men jag sa ju att jag precis gått ut skolan".. Sedan knyster jag osäkert fram "jag har ju arbetat som undersköterska i kommunen, i hemtjänsten". "Ja, du är så redig" säger hon då. Jag skrattar och frågar om man är redig för att man har jobbat i kommunen. Då skrattade hon också och sa "Nej, inte därför.. utan för att DU ÄR REDIG! Duktig, kunnig och har koll". Jag blev stum.. men oehört glad och sa TACK! Berättade då att jag känner mig väldigt liten inför erfarna undersköterskor och hur de har koll på allt. Får då återigen så fina ord till mig "Du har ju själv stenkoll på allting.. du är verkligen jätteduktig med patienterna.. verkligen rätt tjej på rätt plats, du har hittat din grej".¨

Och där gick jag och trodde att hon tyckte att jag var kass och värdelös?