kär var det sista jag ville bli.

När du stod upp för mig så hittade jag styrkan till att göra det själv. Helt plötsligt klarade jag att på nytt sätta gränser för vad andra fick göra mot mig. Jag började ta tillvara på min själ igen.


Märkligt att det skulle vara så svårt
Att svälja sin stolthet och be om förlåt.

det handlar om dig.

"Ingen annan än du själv är skyldig att göra dig lycklig". Det var några av de inledande orden i Lars Winnerbäcks tal om att älska, vikten av att älska sig själv. Det är det enda uppdrag som vi faktiskt har i livet, enligt honom.

Vi ska inte lägga över ansvaret om att älska oss själva hos andra. Det är den egna tanken om jaget som är viktig, andras tankar och känslor om dig avgör inte vem du är eller vad du betyder. Det är viktigt att ha en egen mark att stå på, en stabil grund som inte rubbar sig. En annan människa ska inte bära ansvar för vårt eget välbefinnande, för i slutet handlar det bara om oss själva.

Personligen suger jag fett på det där. Det är ofta att jag kan känna att jag behöver vissa människor nära mig, att de gör mig hel, fyller upp mitt tomrum. Det värsta utav allt är att det nog är något jag intalar mig själv, att jag vill ha det så. Jag har alltid klarat mycket mer än jag själv tror, min kapacitet och förmåga har alltid varit större än vad jag själv anat. Men jag känner mig hel när någon annan håller mig när och inte vill förlora mig. Jag känner mig stark då någon annan tror på mig. Då känner jag att jag spelar roll, att jag betyder något. Jag tar så mycket större ansvar för mig själv då jag står i relation till någon. Det är väl mänskligt, antar jag.

Men att lägga kraft och energi på något man brinner för och se vad man själv kan åstadkomma och prestera.. det är en häftig känsla! En slags kick. Det är därför jag gillar att studera, då får jag en bekräftelse på vad jag kan. Men det är det där.. att man är mer än det man presterar.. Men är det där att göra sig själv lycklig? Eller är det en flykt in i ensamheten?

Jag har bara mig själv och mitt enda uppdrag är just att vara jag. Men hur hur gör man sig själv lycklig? Och vad är lycka? Det kanske får bli inledningen på nästa inlägg.

Jag försöker men förlorar varje gång..

Är sanningen så viktig?

Under min uppväxt sa alltid min mamma "sanningen kommer alltid segra tillslut" och jag tror bestämt att det är så. Förr eller senare så kommer sanningen fram och trots detta så visar undersökningar att människan ljuger 1,7 gånger per dag. De vanligaste lögnerna är "Jo, tack.. jag mår bra!" och "Vad kul att se dig!".

Jag blev så illa berörd utav att ha hört på det här reportaget. Att få reda på sanningen om hur ofta människor talar osanning och om vilka osanningar som vi får presenterade för oss. Tänk hur många människor man träffar under en dag och tänk då också hur många lögner vi träffar på under en dag? Kusligt.

Varför ljuger man? Varför ljuger man om att man är glad över att se någon? För vems skull är det man ljuger? Det sämsta skälet till lögn borde nog ändå vara att inte vilja orsaka smärta eller lidande för det finns väl ändå ingenting som är just så smärtsamt som lögner?

Lögnerna om hur man mår och har det eller för den delen känner .. kan tillslut bli lögner som man själv tror på och det är ännu mer obehagligt! Men det kanske är just det som är poängen med att ljuga, att egentligen vill man dölja något för sig själv. En lögn är nog en önskan att slippa konfronteras med det egentliga problemet, att slippa undan sanningen.

Med detta inlägg vill inte jag säga att jag är felfri och aldrig har ljugit, för det vore en lögn. Däremot försöker jag tänka genom det jag säger, jag vill att sanningen ska fram. Jag konfronterar väldigt ofta det som sker runt omkring mig (ibland säkert lite väl hårt), i rädsla för osanningar, i rädsla för lögner och svek. Jag vill inte ha sådant. Det är inte bara andra jag konfronterar utan även mig själv.

Det mest smärtsamma för mig ändå mitt svek emot andra, min osanning mot en annan människa. Andras svek och lögner emot mig är egentligen inte ett problem som jag äger. Däremot påverkar deras problem mig men då sanningen segrar är det för det mest väldigt lätt att omvärdera och bestämma sig för vad som är rimligt att acceptera.

För det mesta är lögnen mycket svårare än sanningen, den ena lögnen för den andra och tillslut är allt bara en soppa utav lögner medan sanningen (hur hård den än är) är ren.

En av mina största rädslor i livet är just att människor ljuger. Jag är så rädd för att tro på människors ord, speciellt om de är vänliga och uppmuntrade i riktning till mig. Jag vågar inte tro att människor tycker om mig och det måste jag arbeta på. Denna rädslan om att våga tro på människor har i sin grund i att jag så gärna vill tro på människor, jag vill tro att de talar sanning och är goda.

Förlåt för min dumhet.

River en vacker dröm.

Söker man felen så hittar man dem alltid.
Men det är inte felen man ska söka.. man ska sträva efter att se det positiva.
Söker man felen så letar man en väg ut.
Söker man det positiva så letar man efter en hanterbarhet, en väg som skall bära.

Jag står inför nya utmaningar och jag har mött större utmaningar än såhär, så jag tar mig genom detta.

men längtans trådar drar i mig..

Jag kommer vara rik på erfarenheter när jag åker härifrån. Det är sådant som gör en stark.

Har man den rätta strävan så kan man gå långt, sägs det.

Jag gillar Sverige, jag gillar tempot, jag gillar att engagera mig tills bristningsgränsen.. det utmanar mig!

Jag förstod aldrig orden som du sa.

Ord, det är bara ord, tomma ord. Men tomma ord som jag länge väntat på att få höra. Ord som jag längtat efter att få höra men nu inte vågar tro på.

Rädslan är för stor och stark.

Det är lättare att tänka att det aldrig varit på riktigt, det är lättare att tänka att du ljuger. Sen inser jag att det finns ingen anledning för dig att ljuga, det är bara jag som är rädd. Rädd för att ta dina ord till mig för det innebär automatisk att jag tar dig till mig. Det finns ingen mening med det där.

Jag håller dig när och kär, men jag håller dig på avstånd. Det måste bara bli så.

..Jag försöker få in alla ord som du sa men du vet hur dom smakar. Kom inte för nära, du vet hur det blir, nu har jag mitt och du ditt revir..