Ibland är sökandet efter en viss känsla stor och det känns som att ju mer du söker den, desto längre bort är den. Sen finns de tillfällen då du inte alls väntat dig känslan, inte frågat om den och helst inte viljat ha den, men då har den kommit ändå. Vilket nog är ganska naturligt, ju mer vi jagar ju blindare blir vi och ju mer vi försöker hålla saker på avstånd, ju svagare blir vi. Det tar kraft att hålla saker och ting ifrån sig. Svagheten gör att man lättare berörs och det som inte "får" hända, händer. Detta tror jag kan skapa en viss förvirring. Det blir en osäkerhet på om det är personen i sig man berörts av eller om det bara är en ovan känsla. Dock kan ju inte känsla komma av sig själv, det måste på något vis ske något. Det tror jag iallafall. Därför måste det alltså vara just den personen som du berörts av, den personen du upplevde det där med. Nästa steg i förvirringen blir "undra om det bara var jag som kände det där?" och "vad känner och vill jag egentligen?" Ibland är det nog lätt att se sig själv i något framtida perspektiv med någon i något man önskade var NU, var verklighet och sanning. Det blir så fel.. för vad det egentligen handlar om är att någon fin (förhoppningsvis) människa kommit dig nära och kan man hålla det där utan att analysera sönder allting då är det nog väldigt bra. Det går inte riktigt att gå runt och tänka på att allt som skulle kunna vara men kanske aldrig blir. Man får inte glömma leva..
It doesn't have to be forever or goodbye, my freind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar