Jag hugger åt mig mobilen och ser att klockan hunnit bli "06.28", jag skulle ju ha varit ute från lägenheten för 8 minuter sedan men jag vet att jag hinner - jag har ju cykel nu! Springer ner i källaren med nycklarna i högsta hugg, sätter i nyckeln i cykellåset och vrider om, MEN INGET HÄNDER!!! PANIK! Ser då att låset inte gått i på andra sidan, eller hur jag ska förklara.. så hur många jag vrider om det låset så kommer inget hände för "pinnen" går vid sidan om! Jag kommer komma försent första dagen på praktiken, utmärkt! Får springa upp till lägenheten och haffa åt mig numret till infektionen och ringa samtidigt som jag traskar dit i rask takt. Jag kommer dit och ursäktar mig.. min hanledare småskrattar, tittar på mig.. sen säger han " höhö, du har ju 9 veckor på dig att bevisa att detta var en engångshändelse!". Inga skämt man uppskattar i det underläget :) Allt kändes kaos.. tvivlet på mig själv var STORT. Jag får självklara frågor och hittar inga svar för jag är så spänd och rädd för att svara fel! Sen plötsligt står vi inne i läkemedelsförrådet och han håller på att förbereda inför en injektion, då ringer hans telefon, han tittar på mig och säger "dra upp det där!". Då släppte det.. för det där var ju piece of cake.. men att FÅ GÖRA NÅGOT!!! Att få känna på sakerna, hålla en spruta i handen.. det kändes bekant och tryggt! Det kändes bra.. därefter flöt det på ganska bra "Rigga upp några dropp och häng dem, bytt infarten hos den patienten". Man måste bli släppt, känna knuffen i sidan.. så att man själv ser att man kan. Få upp självförtroendet lite bara.. för när det väl är uppe så känner man "efter 9 veckor här så ska det nog kännas ganska bara ändå"
:) Skön känsla ! Jag har håller på att göra upp med mig själv.. framåt marsch.. jag ska ju bli en förbannat bra barnsjuksköterska någon dag då kan jag inte springa runt och tvivla på min egen förmåga! Skärpning :)
Tack till alla fina människor omkring mig, tack för ert stöd och er kärlek.
Nu ska jag äta kvällsmat.
KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar