my heart is low.

Någonstans inom mig känner jag ett sådant lugn. En harmoni. Längesedan jag kände sådär. De senaste veckorna har bara varit röriga, fyllda av känslostormar och tankar. Jag har agerat på vis som är "so not me", men det har ju varit jag ändå. Jag har bara inte riktigt varit här och nu, medvetande. Ungefär som när man är full och gör något som man senare inte kan identifiera med sig själv. Agerat på ett vis som inte känns bekant. Det blir så rörigt, efteråt. Nu har jag koll igen.. me, myself and I. Det känns bra att ha en känsla om att det vänder nu, att det går på rätt håll, återfunnen kontroll och stabilitet! För just de där två orden har varit väldigt långt bort den sista tiden. Jag har bara gått på som i något vaccum och fallit för begär och freestelser. Konstigt att det blir så.

Fast å andra sidan, är det kanske så att man emellanåt behöver lite tappa allt för att komma på rätt bana igen? Ungefär som de sjunger i många texter "You don't know what you got until it's gone". Kanske var jag tvungen att lite misshandla mig själv, min själ och kropp, för att komma på hur bra jag kan vara egentligen? Lite känna känslan av att jag har något att bevisa inför mig själv. Se att jag faktiskt kan! Kämpa i motvind...

Är det kanske så jag fungerar? Söker ett mentalt motstånd? En utmaning? Ja, så är det nog.

För övrigt konstaterade jag nyss hur tråkigt det kändes att se om grey's anatomy-avsnitt som jag redan sett. Jag visste ju precis hela tiden vad som skulle hända. Det går tydligen inte att återupleva saker. Det kan kännas sorgligt ibland. Ibland jagar man en gammal känsla, vill tillbaka och det går inte. Vilket kanske är bäst ändå. Tänk vad tråkigt om hela livet bara var en repris av gamla upplevelser och inte fyllt av något nytt?

Sen finns det nog saker som skulle gå att försätta i repris utan att det blev repris, för där fanns fortfarande vissa oskrivna blad. Ja, en del saker glömmer man inte helt enkelt.

Are you kidding me?

I livet står vi ständigt inför val, det är alltid något vi ska välja. Är det inte el-bolag så är det något annat. Vi tvingas då att väga det onda mot det goda, lite föreställa oss vad som blir bäst och sedan fatta ett beslut. Ibland är det väldigt svårt att veta vad som blir bäst i långa loppet. När vi gjort vårt val kan det i efterhand visa sig att det inte var det bästa alternativet vi tog. Vi kan tvingas hålla kvar till det ändå, för att valet var bindande. Detta kan då kännas lite frustrerande att veta att man kunde fått något bättre, men inte tog det. För att hantera den förlusten får vi på något vis hitta en strategi, lite förtränga att det redan från början faktiskt fanns något som var bättre och kanske fortfarande finns. En jämförelse kan vara ifall jag vill vara smal så kan jag ändå vilja ha god otto-glass. Här tvingas jag välja, jag kanske då gör ett sämre val (glassen) och tror att det inte påverkar så mycket. Till en början gör det kanske inte heller det. Jag åt den där goda goda glassen och det hände ingenting! Klart att jag då tänker att jag kan göra det där igen utan att det tar skada. Jag ljuger alltså för mig själv. Jag ger mig själv tillfälliga kickar, substitut och tror att känslan skall vara bestående. Det visar sig sedan att glassen gjorde mer skada än vad jag först trott, det visar sig att det går inte att kränga glass och samtidigt vara smal. Det visar sig att i längden är tillfälliga kickar, substitut, skadliga för en själv. Det ger oss inte det vi egentligen vill ha. Jag måste alltså göra ett val. Ibland väntar vi förlänge innan vi gör vårt val. Vi väntar tills skadan redan skett, innan vi inser att glassen inte var bra. Skadan hade dock inte behövt uppkomma, om vi bara från redan början hade varit sanna och öppna mot oss själva. För innerst inne vet jag också att för mycket glass är inte bra. Det största sveket är alltså det vi gör emot oss själva.

Det kan trots allt vara frustrerande att tvingas göra ett val och inte veta vilket alternativ det är som kommer gör en lycklig. Det är inte lätt.

There's nothing left here to prove.

Jag har fattat ett beslut.

Jag har de 3 sista veckorna behandlat mig själv riktigt illa, det ska inte fortsätta. Nu tar vi nya tag. Ja, VI, jag och Elin, tillsammans, alltid.

Vad i hela friden vore jag utan henne? Och vad i hela friden vore hon utan mig? Vi är som en slags symbios. När jag inte orkar med någon, orkar jag alltid med Elin. Det händer att Elin berättar att hon är på dåligt humör och inte orkar prata med någon, sedan tillägger hon "fast det gäller inte dig förståss". Sådanna vänner har man inte för många av. Det är väl det som gör det så speciellt.

Elin vet alltid, jag behöver inte berätta eller förklara. För ca 2 veckors tid sa jag åt henne "hoppas allt är bra, men jag orkar verkligen inte prata idag". Då säger hon till mig "okej, men om det är något så finns jag här. Har det hänt något eller så? (trotsar att du inte riktigt orkar prata och du behöver inte svara om du inte vill)." Jag ringer upp henne och bara spyr ut allt som finns inom mig, och det är okej! Det är okej att göra så inför henne, vi gör så för varandra.

Vi följer varandra åt, vi är som en person. Det verkar kanske lite fjortis, och det är det kanske. Det är kanske fjortis att kunna ringa och prata med någon i 3h och det känns som 20min. Det är kanske sånt man borde växt ifrån. Jag kommer aldrig växa ifrån det där och vill inte göra det heller. HON är den som ALLTID kommer att stå mig närmast i livet! Don't you dare to take her place!

If roses are meant to be red...

Är för tillfället helt såld på Anouk och kan inte förstå varför jag inte lyssnat mer på henne.. här är tre helt fantastisk låtar..

and I will always wonder..

För första gången på länge så känner jag motivation! Den har varit som bortblåst i några veckor och allt vad som heter gränser eller sunt förnuft, har inte existerat. Nu däremot känner jag att jag behöver göra en del förändringar, komma på rätt bana igen. Tror att det beror på att en del saker börjar kännas bra, C-uppsatsen gick ju utmärkt och praktiken känns jättebra. Lite medvind får mig att vilja igen. Det sköna är att jag tror att det jag vill nå är möjligt. Jag känner konstigt nog inte något tvivel över min kapacitet eller förmåga till ro detta i hamn. ALLT är möjligt!

Har samtidigt insett att det är just den tanken om att allt är möjligt och att det aldrig är försent som gör att jag emellanåt tappar greppet, för jag vet att jag kan ta tag i det igen! Jag vet att ingen prövning är svårare än att jag kan ta mig genom den.

Där finns också en hel del andra funderingar i mig just nu, vet dock bara inte riktigt hur jag ska beklä dem i ord. Avvaktar nog lite till, förän jag har klart för mig hur jag faktiskt tänker.

Så är det med den saken.

/Angelica

öppenhet.

En större öppenhet har växt fram inom mig.

Det är rätt intressant att man ibland tror att man ska reagera mycket större på något. Att man tänkt ett slags scenarie kring hur det skulle kännas om en viss sak inträffade. Plötsligt händer det och då hanterar man det både bättre och annorlunda än vad man trott. Antagligen är det väl så att man varit tillräckligt öppen för att ha hunnit känna in hur situationen är och därför mentalt börjat rusta sig inför vad som komma skall.

På något vis är det väl så att allt sker av en mening, allt vi går igenom och alla människor vi möter är något vi ska lära oss utav. Ett möte med en särskild person som lyckas beröra på rätt sätt kan få en att inse vad det är man egentligen söker i livet. Helt plötsligt blir det lättare att vara öppen mot sig själv.

Numera tar jag vara på det som känns bra och lämnar det andra åt sidan. Studerar saker lite mer objektivt, skiljer på vad som är mitt och vad som är ditt.

Det känns bra nu.

I am fragile, I am hopeless, I'm not perfect.. but I am free.

lights will guide you home..

Börjar så smått att inse, nej inte inse.. acceptera, att livet går upp och det går ner. På något vis är det väl så att det går inte att skära bort obehagliga situationer, även om det tillfälligtvis skulle kännas behagligt. Det måste på något finnas kontraster i tillvaron, något som utgör en skillnad.

Som många andra, brottas jag ofta med en känsla av otillräcklighet. Jag är rädd för att bli utbytt, det gäller många situationer. Jag vet att jag måste lära mig hantera det där..

En vän till mig, sa väldigt simpla ord, men ord jag behövde höra.. " I livet kan du inte gå tbx o ändra, men däremot ta lärdom av dina misstag o inte göra om dom.. ". Det är ju precis så det är, man vet om det.. men det handlar väl om att själv nå den insikten.. och jag tror jag närmar mig så smått.

Livet kommer alltid att drabba oss på olika vis, det kan vi inte påverka.. dock kan vi förbereda oss genom att klä oss i rätt rustning. En rustning som gör att vi vågar uppleva, känna och tro.. för även om saker och ting inte alltid blir som vi först tänkte eller ville så kan vi haft en bra tid dess för innan. Om vi däremot blickar svart på allting, bara ser riskerna - då kommer ju allt bli mörkt och tungt.

Stöt bort det negativa och andas in det positiva..

Våga tro.

ska jag falla, så ska jag falla fritt..

Ibland är sökandet efter en viss känsla stor och det känns som att ju mer du söker den, desto längre bort är den. Sen finns de tillfällen då du inte alls väntat dig känslan, inte frågat om den och helst inte viljat ha den, men då har den kommit ändå. Vilket nog är ganska naturligt, ju mer vi jagar ju blindare blir vi och ju mer vi försöker hålla saker på avstånd, ju svagare blir vi. Det tar kraft att hålla saker och ting ifrån sig. Svagheten gör att man lättare berörs och det som inte "får" hända, händer. Detta tror jag kan skapa en viss förvirring. Det blir en osäkerhet på om det är personen i sig man berörts av eller om det bara är en ovan känsla. Dock kan ju inte känsla komma av sig själv, det måste på något vis ske något. Det tror jag iallafall. Därför måste det alltså vara just den personen som du berörts av, den personen du upplevde det där med. Nästa steg i förvirringen blir "undra om det bara var jag som kände det där?" och "vad känner och vill jag egentligen?" Ibland är det nog lätt att se sig själv i något framtida perspektiv med någon i något man önskade var NU, var verklighet och sanning. Det blir så fel.. för vad det egentligen handlar om är att någon fin (förhoppningsvis) människa kommit dig nära och kan man hålla det där utan att analysera sönder allting då är det nog väldigt bra. Det går inte riktigt att gå runt och tänka på att allt som skulle kunna vara men kanske aldrig blir. Man får inte glömma leva..

It doesn't have to be forever or goodbye, my freind.

breath in and breath out..

Jag hugger åt mig mobilen och ser att klockan hunnit bli "06.28", jag skulle ju ha varit ute från lägenheten för 8 minuter sedan men jag vet att jag hinner - jag har ju cykel nu! Springer ner i källaren med nycklarna i högsta hugg, sätter i nyckeln i cykellåset och vrider om, MEN INGET HÄNDER!!! PANIK! Ser då att låset inte gått i på andra sidan, eller hur jag ska förklara.. så hur många jag vrider om det låset så kommer inget hände för "pinnen" går vid sidan om! Jag kommer komma försent första dagen på praktiken, utmärkt! Får springa upp till lägenheten och haffa åt mig numret till infektionen och ringa samtidigt som jag traskar dit i rask takt. Jag kommer dit och ursäktar mig.. min hanledare småskrattar, tittar på mig.. sen säger han " höhö, du har ju 9 veckor på dig att bevisa att detta var en engångshändelse!". Inga skämt man uppskattar i det underläget :) Allt kändes kaos.. tvivlet på mig själv var STORT. Jag får självklara frågor och hittar inga svar för jag är så spänd och rädd för att svara fel! Sen plötsligt står vi inne i läkemedelsförrådet och han håller på att förbereda inför en injektion, då ringer hans telefon, han tittar på mig och säger "dra upp det där!". Då släppte det.. för det där var ju piece of cake.. men att FÅ GÖRA NÅGOT!!! Att få känna på sakerna, hålla en spruta i handen.. det kändes bekant och tryggt! Det kändes bra.. därefter flöt det på ganska bra "Rigga upp några dropp och häng dem, bytt infarten hos den patienten". Man måste bli släppt, känna knuffen i sidan.. så att man själv ser att man kan. Få upp självförtroendet lite bara.. för när det väl är uppe så känner man "efter 9 veckor här så ska det nog kännas ganska bara ändå"

:) Skön känsla ! Jag har håller på att göra upp med mig själv.. framåt marsch.. jag ska ju bli en förbannat bra barnsjuksköterska någon dag då kan jag inte springa runt och tvivla på min egen förmåga! Skärpning :)

Tack till alla fina människor omkring mig, tack för ert stöd och er kärlek.

Nu ska jag äta kvällsmat.

KRAM

What do you do when you get lost inside your soul?

Jag satt o vägde mellan flera olika rubriker.. men kände nog att denna blev bäst ändå. Det är lite rörigt ibland och kanske gör jag det mer rörigt än vad jag behövt. Men det är väl också så jag är och därför söker någon som kan få mig lugn när verkligheten utanför mig inte är på plats. Jag vet inte om jag vill påstå att jag är en otrygg person men jag är nog ganska rädd även om jag samtidgt kan vara väldigt orädd. Det är väl vilket humör jag är på. Onekligen är jag en väldigt känslosam person och det är väl det som gör att jag kan pendla sådär, från att vara trygg till att känna att jag behöver någon som "tar hand om mig". Kusligt. Tror också det är så att jag gärna tar mig den rollen som lyssnade, stöttnade och hjälpande.. jag är omtänksam. Men det är ju också så att man kan inte bara ge oavbrutet om man inte får tillbaka.. jag vill väl också bli fylld.. jag vill väl också bli hålld om och älskad.

Hur konstigt är inte detta då? Jag som för ett par månader sedan att det bara var jag själv som gällde, mitt liv, mina mål och inget skulle få komma ivägen.. börjar plötsligt prata om att behöva något mer än mig själv? Något som ger mig styrka.. "Jag ger min själ till händerna, den som ger och inte rycker". Suck... jag fryser.

FOKUS, Angelica!! Jag hoppas kunna hitta lite mer fokus nu och vara mindre rörig. Tror egentligen att praktiken och allt går bra om jag bara tror på mig själv. Det har ju gått bra innan, mycket bra faktiskt. Det känns bara så främmande och nytt - som allt ovisst. Kanske är det så att om jag faller på plats där så lättar annat också? Kanske.

Ska plocka iordning här nu, ta en dusch.. sätta på lite kaffe och sen göra schemat för dessa 9 veckorna. Antar att det lättar lite då.. känns mindre långt borta. Visualisering..

"ljus - stanna kvar, kom & var min vän, ljusna mig igen, igen, igen"


/Miss Seriously

Klipp av de trasiga grenarna.

Jag tänkte från början skriva massor.. inte massor men en del. Lite självutlämnade o sådär.. ventilera mig. men jag pallar inte just nu... piss piss.

Iallafall... första introduktionsdagen på praktiken idag. Har 9 veckor framför mig på infektionskliniken. Det blir säkert bra..

allt blir säkert bra..

Vad hände med mig? Det som aldrig fick lov att ske.. har tydligen skett.

Nu ska jag städa upp denna röran som är här i min lägenhet.. hoppas det känns mindre rörigt inuti mig om det är mindre rörigt utanför mig.

När blev det såhär?

The secret is still my own..

Godmorgon!

Igår när jag hade lagt mig för att sova och satt igång lite musik, för att slippa tänka så mycket, DÅ helt plötsligt får jag sms. Det var Emelie, en gammal klasskompis från högskolan som berättar att hon ska flytta in ovanför mig! Vilken lycka! Det är nämligen såhär att jag o granntösen ovanför mig har haft några dispyter ang att hon tycker att jag spelar för hög musik, hon har då lämnat in klagomål och ringt efter Securitas. Det har kännts LITE overkill... men nu är det slut på det som sagt! Vad härligt det ska bli med en tjejkompis i samma trapphus, massor av kaffe och tjejsnack och sena vinkvällar, underbart! Precis vad jag behöver, är det kanske så att det finns något som är utanför vårt förstånd som vet vad vi behöver och därför ser till att vi träffar olika människor? Jag har ju filosofin att vi ska leva av och med varandra, ensam är inte alltid stark. Nåvars.

För övrigt har jag konstaterat varför jag tappat mig själv för glass-frestelserna denna helgen. Det där ska inte hända igen, för det var inte bra. Ibland tror man väl att man kan dämpa en viss ångest med att fylla på med något annat. Ungefär som om man tänker en vävnadsskada, ju mer yttre stimuli du får från samma område var skadad inträffat, så kan inte hjärnan registrera alla signaler och smärtupplevelsen minskar. Därav fungerar det att blåsa på et sår. Lite samma teori har jag haft med mig själv.. men the secret is still my own...

Drifting further away...

När släpper man taget om en dröm? När vet man att det är dags att ge upp? Är det rätt att sluta sträva? Vad är att ta ansvar för sitt eget liv och sina visioner? Detta är några av de tankar som rör sig inuti mig just nu.

Det finns alltid två sidor av varje situation, det finns alltid en möjlighet och en risk, men ibland är vi förblinnade och ser bara riskerna. Att vi ser ensidigt på det som egentligen är flersidigt kan ha flera orsaker. Ofta beror det dock på att vi varit med om något smärtsamt, något som slagit ner oss till en nivå vilken vi omfamnat. Vi har fattat beslut när vi stått i kontakt med våra räddslor, när vi inte haft hela bilden klar för oss. Detta föder tankar som "det går inte, kan inte, det är ändå ingen mening, lika bra att ge upp". Negativa tankar som gröper ur vår själ. Jag brukar förespråka ett positivt tänkande men det är inte alltid så lätt och i synnerhet inte om man fått känna eldens flamma. Det är ju trots allt så att man behöver inte bli brännd för att man brännt sig, det handlar om hur man tar sig upp igen. Det gäller att skapa saker att se fram emot, en tro och en dröm.

Jag har många drömmar... men också många räddslor. Jag har alltid varit en människa som hållt tillbaka tills jag blivit övertygad och först då, när någon övertygat mig, så börjar jag riva murarna inom mig. Det krävs dock inte så mycket för att de ska växa upp igen och bli ännu tjockare och hårdare. Svåråtkommlig. Jag vill veta vad jag ger mig i kasst med, jag vill känna mig säker och trygg. Kan inte låta mig handlöst falla i något som jag inte riktigt vet vad är. Det är inte bara andra människor jag hållt på avstånd, det är allt. Drömmar, visioner och mål har kännts för långt iväg för att kunna greppa det, alldels för långt bort för att kunna visualisera det. Om ett par månader ska jag ta examen som sjuksköterska, är det tänkt.. VILKEN ÅNGEST! Även om det är detta jag vill och strävat efter i många år.. så nu när det närmar sig så blir jag rädd och vill springa.. springa långt långt bort. Det kommer för nära. Är det inte märkligt?

Det är sådär jag reagerar på mycket. Ofta på det som kanske för någon annan skulle kunna upplevas positivt. Jag vet inte hur jag ska hantera det, jag är van vid att studera och reflektera situationer på avstånd, inte innanför skinet på mig själv. Det har funnits stunder då jag upplevt något så stort, en varm känslomässig våg inom mig själv. Till en början suger jag in allt och tror det är för bra för att sant. En stund senare kommer paniken.. och jag vill springa igen, jag har kännt något som jag inte kan ta på och något jag inte vill identifiera. Jag är rädd, rädd för att vara ensam med det jag känner. Det är ju då här tankarna som myntets flera sidor skulle komma, det är inte alltid så lätt bara. Vissa situationer är mer komplexa än man önskade. Det finns stunder där jag velat riva alla mina murar och faktiskt falla handlöst men så inser man att det går inte, det är mer komplext än så. Varför är det så? Det är inte ofta det känns rätt, det är inte ofta jag känner att "här vill jag stanna" "things will grow" och sedan slåss man tillbaka till en verklighet som talar om för en "inte här.. och inte nu". Tråkigt. Jag vill så gärna. Jag vill så gärna slå mig till ro, hitta en fast punkt och få tillhöra någon som jag vill kalla för min och någon som vill kalla mig för sin. Det hade varit vackert.

Det mest märkliga av allt är att jag har sett att de få gånger jag faktiskt haft en nära realtion så tar jag ansvar för mig själv, mina drömmar, mål och visioner på ett helt annat sätt. Jag kan inte inför någon annan tappa mig själv, jag känner ett ansvar gentemot den jag är tillsammans med. Jag håller mig uppe för jag har någon att hålla mig uppe för. Tror det är ungefär samma sak som för de som har barn, man "skärper" till sig, man har någon mer än sig själv att ta ansvar för. Ibland hade jag också behövt det...

"Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll".