Varför ska vi hälla syra över allt vi trodde på?

Vilket fantastiskt människomöte, vilken energi, vilka känslor, vilken attraktion.. och sen tog det slut där, igen. Så jag frågar mig själv hur många gånger jag ska gå i förbrukade spår eller begå onödiga brott? Rädslan är för stor och stark och sätter alltid stopp. Rädslan för misstolkningar och feltolkningar driver mig till att presentera den bild som jag vet accepteras. Där finns inget att dölja, men jag vet att sanningen skrämmer och förvrängs. Jag vet att det brott jag misstänks ha begått står jag oskyldig inför. Rädslorna och osäkerheten kommer emellan. Det gör mig ledsen att det ska vara så. Då sanningen är det rätta elementet så smärtar det mig otroligt mycket att omständigheterna skall göra att den undanhålls. Det är inte så jag vill ha det. Att tala sanning skall inte behöva kännas otryggt.

Kom ner från dina höga hästar.

Ibland för man en kamp om något som inte är värt att kämpa för. Det är en kamp utan en vinst. En destruktiv kamp. För det egentliga syftet är att tjäna sitt ego. Det bekräftar det egna jaget att känna att man har lyckats genomföra en kamp och gå segrande ur den. Man varför föra en kamp om något som inte är värt att kämpa för? Varför lägga tid på människor som inte förtjänar det? Varför vill man placera sig själv på en pedestal?

I just to mind, now I dont care.

Return to sender.

Förut hade jag ett behov av att hävda mig och känna att jag räckte till. Jag ville tillhöra någon för först då kunde uppskatta mig själv tillräckligt. Att bli åsidosatt för någon som jag bedömde vara bebodd med sämre kvalitet än mig, det skapade ilska. På den punkten har det hänt otroligt mycket. Jag har slutat värdera mig utifrån andras val och prioriteringar. Nu prioriterar jag mig själv och således krymper bekräftelsebehovet.. således kan jag på ett helt annat sätt känna glädje åt det som jag förr kunde jag känna avund och besvikelse kring. "I wanted you to feel my pain but it came back like return to sender"

De sista dagarna har jag upplevt så otroligt mycket positiva saker. Så många människor har skänkt mig glädje vilket i sin tur generar i att jag blir en gladare och mer stillsam person. Jag har möts utav människor som ger ovillkorligt, människor som inte kräver något tillbaka. Rena och ärliga människor som inte har en självcentrerad avsikt i det dom säger. Då börjar jag tro igen.

Någon jag knappt är bekant med formulerade helt spontant att det märks i mitt sätt att uttrycka mig att jag kommer gå långt och bara skall fortsätta kämpa. Han uttryckte även att jag verkade så mjuk men måste vara rädd om mig själv. Att känna en sådan omtanke från en nästintill okänd person.. Eller efter en lång arbetsdag höra från någon jag inte pratat med på ett halvår "jag saknar dej". Det definierar jag som kärlek! För kärlek är för mig när man inte frågar eller säger saker för att själv få något tillbaka, utan i ren omtanke.

Att känna att det finns människor som håller av en, människor som tror på en och människor som stöttar en.. sådant gör en stark! Något som också gör mig stark är hur jag ser att det som till en början kändes kämpigt nu går hur bra som helst. Att se att jag klarar komma till en okänd plats, utan någon direkt introduktion och bemästra allt vad det innebär. Språk, rutiner, processer.. ja det har varit en resa! Men en nödvändig sådan.. jag känner mig ren igen.. detta kan ha varit något av detta beslut jag har tagit.

jag är klokare än så men låter det ske ändå.

Jag har nu bestämt mig. Det är så många gånger jag valt att förneka min visdom och låtit mig drabbas utav skuld. Jag har alldeles för många gånger gjort avkall på min styrka. Jag har alldeles för många gånger hamnat i den positionen där jag inte tycker mig ha rätt att ställa några krav. Tanken har alltid varit att jag ska ifrågasätta det som inte är rätt, men inte nu. För hur ska jag kunna ifrågasätta eller ställa krav kring rätt och fel då jag är fel? Men jag har också alltid vetat att jag är bättre än så. Jag har alltid vetat vad jag själv går för, att jag är bättre än den där förbannade skammen som ska trycka ner mig. Jag vet vem jag är, jag visste då och jag vet nu. Jag är alltså klokare än så men låter det ske ändå. Gång på gång... Jag har försatt mig i den positionen där jag nästan slutar se mig själv som en värdig individ och bara tar alldeles för mycket oförtjänt skit. I hopp om att det ska bli bra, att det ska gå över.. det är kanske bara en tillfällighet?

Jag kommer aldrig hävda att jag är felfri, att jag alltid gjort helt rätt emot andra. MEN jag vill hävda.. att jag inte medvetet gjort något för att skapa smärta. Att få en känslomässig utlösning över att någon mår dåligt, det finns inte hos mig. För den människa som mår bra har aldrig behov av attackera eller förlöjliga en annan människa.

När jag sedan kommit ur det där, när mina ögon har öppnats och då jag plötsligt kunnat se allt jag förnekat.. då skrattar jag. Jag skrattar för att inte känna sorg och smärta. Men likväl är det varje gång en sorg, en sorg över att något som trott på endast varit lögner. Det jag velat se som sant, äkta och rent, det har varit smutsigt. Ilska är ett annat ord som döljer sig bakom mitt skratt, ilska över jag låtit någon annan göra ner på mig. Men utåt så ler jag, jag skulle aldrig visa dem..

Det må hända att jag låtit mig bli nedtryckt.. men samtidigt får även jag nog. En dag när jag plötsligt inser att det finns inget att gå tillbaka till, det blir aldrig bra igen.. då plockar jag fram all den där styrkan som jag tryckt undan.. och tar mig därifrån.

Det där får inte ske igen, det där ska vara över nu. Jag är tillbaks nu.. och du..
..du är bara en i mängden av all dom som höll mig fast.

kär var det sista jag ville bli.

När du stod upp för mig så hittade jag styrkan till att göra det själv. Helt plötsligt klarade jag att på nytt sätta gränser för vad andra fick göra mot mig. Jag började ta tillvara på min själ igen.


Märkligt att det skulle vara så svårt
Att svälja sin stolthet och be om förlåt.

det handlar om dig.

"Ingen annan än du själv är skyldig att göra dig lycklig". Det var några av de inledande orden i Lars Winnerbäcks tal om att älska, vikten av att älska sig själv. Det är det enda uppdrag som vi faktiskt har i livet, enligt honom.

Vi ska inte lägga över ansvaret om att älska oss själva hos andra. Det är den egna tanken om jaget som är viktig, andras tankar och känslor om dig avgör inte vem du är eller vad du betyder. Det är viktigt att ha en egen mark att stå på, en stabil grund som inte rubbar sig. En annan människa ska inte bära ansvar för vårt eget välbefinnande, för i slutet handlar det bara om oss själva.

Personligen suger jag fett på det där. Det är ofta att jag kan känna att jag behöver vissa människor nära mig, att de gör mig hel, fyller upp mitt tomrum. Det värsta utav allt är att det nog är något jag intalar mig själv, att jag vill ha det så. Jag har alltid klarat mycket mer än jag själv tror, min kapacitet och förmåga har alltid varit större än vad jag själv anat. Men jag känner mig hel när någon annan håller mig när och inte vill förlora mig. Jag känner mig stark då någon annan tror på mig. Då känner jag att jag spelar roll, att jag betyder något. Jag tar så mycket större ansvar för mig själv då jag står i relation till någon. Det är väl mänskligt, antar jag.

Men att lägga kraft och energi på något man brinner för och se vad man själv kan åstadkomma och prestera.. det är en häftig känsla! En slags kick. Det är därför jag gillar att studera, då får jag en bekräftelse på vad jag kan. Men det är det där.. att man är mer än det man presterar.. Men är det där att göra sig själv lycklig? Eller är det en flykt in i ensamheten?

Jag har bara mig själv och mitt enda uppdrag är just att vara jag. Men hur hur gör man sig själv lycklig? Och vad är lycka? Det kanske får bli inledningen på nästa inlägg.

Jag försöker men förlorar varje gång..

Är sanningen så viktig?

Under min uppväxt sa alltid min mamma "sanningen kommer alltid segra tillslut" och jag tror bestämt att det är så. Förr eller senare så kommer sanningen fram och trots detta så visar undersökningar att människan ljuger 1,7 gånger per dag. De vanligaste lögnerna är "Jo, tack.. jag mår bra!" och "Vad kul att se dig!".

Jag blev så illa berörd utav att ha hört på det här reportaget. Att få reda på sanningen om hur ofta människor talar osanning och om vilka osanningar som vi får presenterade för oss. Tänk hur många människor man träffar under en dag och tänk då också hur många lögner vi träffar på under en dag? Kusligt.

Varför ljuger man? Varför ljuger man om att man är glad över att se någon? För vems skull är det man ljuger? Det sämsta skälet till lögn borde nog ändå vara att inte vilja orsaka smärta eller lidande för det finns väl ändå ingenting som är just så smärtsamt som lögner?

Lögnerna om hur man mår och har det eller för den delen känner .. kan tillslut bli lögner som man själv tror på och det är ännu mer obehagligt! Men det kanske är just det som är poängen med att ljuga, att egentligen vill man dölja något för sig själv. En lögn är nog en önskan att slippa konfronteras med det egentliga problemet, att slippa undan sanningen.

Med detta inlägg vill inte jag säga att jag är felfri och aldrig har ljugit, för det vore en lögn. Däremot försöker jag tänka genom det jag säger, jag vill att sanningen ska fram. Jag konfronterar väldigt ofta det som sker runt omkring mig (ibland säkert lite väl hårt), i rädsla för osanningar, i rädsla för lögner och svek. Jag vill inte ha sådant. Det är inte bara andra jag konfronterar utan även mig själv.

Det mest smärtsamma för mig ändå mitt svek emot andra, min osanning mot en annan människa. Andras svek och lögner emot mig är egentligen inte ett problem som jag äger. Däremot påverkar deras problem mig men då sanningen segrar är det för det mest väldigt lätt att omvärdera och bestämma sig för vad som är rimligt att acceptera.

För det mesta är lögnen mycket svårare än sanningen, den ena lögnen för den andra och tillslut är allt bara en soppa utav lögner medan sanningen (hur hård den än är) är ren.

En av mina största rädslor i livet är just att människor ljuger. Jag är så rädd för att tro på människors ord, speciellt om de är vänliga och uppmuntrade i riktning till mig. Jag vågar inte tro att människor tycker om mig och det måste jag arbeta på. Denna rädslan om att våga tro på människor har i sin grund i att jag så gärna vill tro på människor, jag vill tro att de talar sanning och är goda.

Förlåt för min dumhet.

River en vacker dröm.

Söker man felen så hittar man dem alltid.
Men det är inte felen man ska söka.. man ska sträva efter att se det positiva.
Söker man felen så letar man en väg ut.
Söker man det positiva så letar man efter en hanterbarhet, en väg som skall bära.

Jag står inför nya utmaningar och jag har mött större utmaningar än såhär, så jag tar mig genom detta.

men längtans trådar drar i mig..

Jag kommer vara rik på erfarenheter när jag åker härifrån. Det är sådant som gör en stark.

Har man den rätta strävan så kan man gå långt, sägs det.

Jag gillar Sverige, jag gillar tempot, jag gillar att engagera mig tills bristningsgränsen.. det utmanar mig!

Jag förstod aldrig orden som du sa.

Ord, det är bara ord, tomma ord. Men tomma ord som jag länge väntat på att få höra. Ord som jag längtat efter att få höra men nu inte vågar tro på.

Rädslan är för stor och stark.

Det är lättare att tänka att det aldrig varit på riktigt, det är lättare att tänka att du ljuger. Sen inser jag att det finns ingen anledning för dig att ljuga, det är bara jag som är rädd. Rädd för att ta dina ord till mig för det innebär automatisk att jag tar dig till mig. Det finns ingen mening med det där.

Jag håller dig när och kär, men jag håller dig på avstånd. Det måste bara bli så.

..Jag försöker få in alla ord som du sa men du vet hur dom smakar. Kom inte för nära, du vet hur det blir, nu har jag mitt och du ditt revir..

När muren föll.

Jag tror Du rev en mur inom mig, iallafall hjälpte dina ord mig att själv riva muren. Den där muren som var ett försvar mot allt! Den var så stark att jag inte ens själv kände när jag skadade mig själv. Sen kom Du och gav mig värme, jag förstod då hur det ska kännas, hur det ska vara och automatiskt också hur det inte ska vara. Idag kan jag känna efter, idag ser jag om jag misshandlar mig själv men det gjorde jag inte då.

Då muren nu är riven så kan det på sätt och vis orsaka mer smärta eftersom jag nu står i kontakt med vad som sker inom mig. Men det är värt det.. jag vet nu, jag vill ha det så! Jag vill inte ha det där försvaret och den starka förnekelsen!

Sen kom det där bakslaget. Jag gjorde det igen, tog ett substitut och trodde att det inte spelade någon roll. Att det skulle utgöra så stor skada kunde jag inte ens föreställa mig. Men ibland slås man ner, ibland faller man bakåt och då är det bara att resa sig upp igen. Antagligen är det mänskligt att falla tillbaka till gamla mönster då man är ny på ett ställe, långt bort ifrån allt som känns tryggt och så handlar man i affekt.

Idag är jag glad. Glad över att jag kunde känna att det var fel, glad över att jag vet att jag ska inte göra så. Glad över att jag vet att jag vill ha det som är äkta och sant. Det går inte att döva känslan! Det går inte att döva det egentligen behovet med något så oäkta och så långt ifrån det jag egentligen behöver.

Jag förstår det ändå inte.. jag förstår inte hur det blev så.. Hur du lyckades ta dig in. Var det för att jag lät dig? Varför lät jag dig ta dig runt min starka barriär? Jag förstår det inte. Men jag gillar det.

Ibland önskar jag att jag inte var en sånn idiot.

I hope you convince me again..

Det finns dom som stannar tiden, ja det är faktiskt så. En del personer har en förmåga att dröja sig kvar utan att man egentligen förstår varför. De lämnar kvar en känsla som etsar sig fast. Det svåra är då att det kan vara känslan man önskar uppleva igen men egentligen inte personen och så förväxlas detta. Någonstans är bilden så tydlig och klar. Insikten är enorm, insikten om att aldrig gå tillbaka för att det finns inget att hämta, insikten om hur det egentligen är och vilken destruktiv relation det egentligen var. Insikten om att hur utbytbar jag egentligen var, borde göra att jag inte ägnade en tanke åt det som var. (Om du nu någonsin var något?)

En del personer kan vara så enkla att umgås med och utstråla värme, samtidigt som samma person kan vara en enorm energitjuv. Att någon kan medvetet gör en illa och sedan får en slags känslomässig destruktiv utlösning utav det, är skrämmande. Jag vet att jag är värd mer än så. Ingen förtjänar att bli bemött på det viset. Ingen förtjänar heller att få allt och sedan inte ge något tillbaks.

Däremot så finns det någon dragning i mig, en dragning åt detta. Antagligen en dragning åt en övertygelse, hur jag önskar att att bli övertygad om att jag har fel, trots att jag vet att jag har rätt. En dragning åt att få sitta och prata om allt det där abstrakta som kan vara så svårt att klä i ord. Känslan av att vara förstådd.

Oh God, I hope you convince me again!
(men bara för en stund)

Att vilja men inte våga är nog så svårt, tro och tvivel.

Situationen är så sjuk.

Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska klä alla känslor i ord. Dock är det så att ibland kan ett korrekt beslut helt plötsligt väcka tvivel i mig. När jag gör slut på en situation så vill jag så gärna se allt det positiva. Jag kan nästan vilja tillbaka till något som jag först haft en stark vilja till att lägga bakom mig. Panikkänsla, ånger, skuld.. Ja, allt sådant negativt som trycker ner en, har jag alldels för lätt att känna.

Kontroll. Jag vill ha kontroll, känna hanterbarhet och begriblighet för då blir det meningsfullt. När jag inte känner hanterbarhet så söker jag begribligheten. När jag kan förstå varför jag känner som jag gör, då blir det ändå en slags meningsfullhet. Klarar jag att se sakerna i sina rätta propotioner, förstå vad jag själv kan påverka och inte påverka så får jag styrka.

Beslutet är ju tagit om att jag ej ska fortsätta arbeta där jag är idag. Egentligen känner jag full begriplighet men hanterbarhet? Jag är drabbad av skuld. Ogillar att svika. AVSKYR att lämna! AVSKYR att "ge upp"!

"Urvalsprocess pågår" står det om kursen jag sökt. Den norska sjusköterskelegitimationen är nästintill klar.

Tvivlet ligger i att jag inte vet och det är väl då man ska tro. Att tro är att inte veta.

Hade jag NU kunnat se hur allt blir så hade jag varit lugn, hade jag kunnat se in i framtiden och vetat att jag skulle bli nöjd.. ja, då hade jag inte tvivlat. Nu får jag vara nöjd med att tro. Hoppas ändå på ett lyckligt slut...

"Clinging to a past that doesn't let me choose"

Alla människor har ett förflutet, alla har vi saker i ryggen som inte alltid känns sådär otroligt charmerande. Och detta kan vi aldrig ta bort, det går inte att få det ogjort. Det är bara att acceptera att det där är saker som gjorts utav olika skäl, skäl som fanns i just den situation som existerade då.

Vid mötet med nya människor så går det aldrig att veta vad de har gjort innan och är det viktigt att veta? Hade ett större välmående infunnit sig ifall vi inte visste vad människor gjort tidigare? Trots allt är det ju så att människors förflutna kan skrämma oss. Är det ett förflutet eller är det något som dröjt sig kvar, ett beteende som fortfarande är vid liv?

Ingen vill bli förd bakom ljust, ingen vill bli lurad med ord. Ändå vet vi alla att tiden utvinner alla svar, att sanningen är vad som i slutet kommer att segra.

Det kan gå väldigt fel ifall bedömningar görs utifrån det förflutna och inte det nutida, men det kan också gå väldigt fel ifall saker medvetet förnekas. Det kan gå väldigt fel ifall valet blir att blunda för sanningen och ifall valet blir att se saker ur det perspektiv som känns mest önskvärt.

Hur många gånger har jag inte tänkt att jag borde springa för mitt liv, men ändå stannat kvar? Hur många gånger har jag inte valt att tro på det som jag fått berättat för mig istället för min egen intuition? Jag vill inte göra så fler gånger, men antar att jag säkerligen kommer till att göra det. För att jag vill tro. Eller har jag kanske så starka receptorer att jag idag vet när det är dags att gå? Kanske. Som sagt.. tiden utvinner alla svar.

Ego, försvar eller självbevarelsedrift ?

Var är egentligen att vara egoist och är det alltid något negativt? I svenska akademins ordlista definieras ordet "egoistisk" som "självisk". Detta ord har för mig två innebörder. Det ena är en person som ser till sig själv och sitt eget bästa, vilket jag ser som något positivt. Den andra innebörden är en person som ENDAST ser till sig själv och saknar empati för andra människor. Kan det vara så att det finns två typer utav egoism?

Personligen anser jag mig vara utav en givmild och omtänksam karaktär. Jag ger gärna då jag blivit inlärd att med att den som ger, den får och den som bryr sig om sina medmänniskor, är den som är vinnaren i slutet. Däremot har jag träffat människor som bara tagit utan att ge tillbaka och gentemot dem har jag känt mig skyldig, skyldig att ge.. och även om jag vetat att det är lönlöst, så har jag fortsatt. För jag har velat tro att de skulle kunna se hur mycket jag bryr mig. Det har de inte kunnat göra, för att de haft den negativa formen av egoism som endast syftat till egen vinning. De har spelat på andra människors godhet.

Att då nå den här insikten och därmed börja sätta gränser för vad man önskar för personer och innehåll i sitt liv, är det då en annan typ av egoism? Eller är det bara en självbevarelsedrift? Att man medvetet aktar sig för människor som försöker förgöra?Att säga ifrån till någon som bara tar utan att ge tillbaka, är det egentligen fråga om egoism eller handlar det om att ta ansvar för sig själv och sina egna känslor?

För att överleva krävs nog ett visst mått utav egoism, ett visst mått utav själviskt tänkande. Det går inte att acceptera vad som helst och bli slav under andra människors begär. Det är viktigt att kunna markera, sätta gränser. Att omge sig med rätt sorts människor, som bygger upp en, får en att växa och känna sig värdig. Ibland märker man inte att man omgett sig med så fel slags människor från någon kommer och helt oförberett ger utan krav. Det är sådana människor som förtjänar att få tillbaka, det är så jämlika relationer skapas.

Så egoism borde inte alltid vara något negativt, inte om det är i syftet att akta sig för skada.

Framtid vs Baktid

Jag satt vid köksbordet och kämpade med min matte när min systerdotter (som då var 8 år) ställde frågan "Angelica, vad är egentligen framtid?". Jag försökte mig på något svar men krånglade in det i någon djup förklaring, så jag skickar in henne till sin morfars kontor. "Morfar, vad är framtid?". Folkhögskolläraren svarar något enkelt och pedagogiskt om att det är allt det som ännu inte varit, imorgon, nästa timme, nästa år. "Okej" svarar Erica och börjar gå.. sedan vänder hon sig plötsligt om och säger "men allt det som redan har varit då, vad är det då? Baktid?". Simpelt, konkret och logiskt.

Funderingarna kring framtid och dåtid får mig onekligen att tänka på att jag väldigt ofta haft en förmåga att färdas bakåt i tiden. Varför jag har gjort så, vet jag inte riktigt men jag har onekligen haft ett behov av att göra det. Ett behov av att undersöka möjligheter och söka svar på obesvarade frågor trots att jag borde lagt det bakom mig. Jag har inte klarat att gå vidare från situationer som jag upplevt inte avslutats och förmodligen inte avslutats på rätt sätt, på det sätt jag önskat. En frustration har drivit mig bakåt istället för framåt.

Jag har inte kunnat acceptera att det aldrig blev som jag önskade, jag har inte kunnat acceptera att det inte fungerat när jag inte fått veta varför var det inte fungerat. Därför har jag inbillat mig att det finns så mycket kvar att säga och inte vågat gå vidare. För tänk om jag lämnar något så vackert bakom och får sedan veta att jag inte var ensam i mina känslor och då är det kanske försent?!? Jag har lurat mig själv och mints något från längesedan.

Det har känts svårare att släppa in en ny människa än att söka upp något förflutet som fortfarande varit vid liv hos mig. Nu däremot skulle jag aldrig någonsin få för mig att gå bakåt i tiden, livet är för kort för det. Vad jag då insett är hur mycket ångest och funderingar som jag blivit befriad ifrån, endast för att jag lämnat saker där hän. Allt blir inte alltid som man vill eller önskar, men det kan bli bra ändå och kanske tillochmed ännu bättre.

Det går inte att leva i det som en gång var. Det gäller att fånga in det positiva, bevara sina vackra minnen utan att förneka sanningen. Realism.

smärta är endast en illusion..

om inte, så är iallafall all smärta ett övergående fenomen! Du kan aldrig minnas hur ont saker har gjort, bara att de gjort ont och kanske väldigt ont. Det går inte att minnas den starka känslan, du vet bara om att den funnits. Jag tror att människan har en inbyggd mekanism, ett slags försvar som gör att vi inte riktigt kan minnas mer än att det varit en smärtsam upplevelse. Denna mekanism har vi för att vi inte ska sluta uppleva, för att vi inte ska generalisera allt utifrån en händelse.

Hade en kvinna kunnat minnas hur det kändes att genomgå en förlossning, så hade kvinnor aldrig fött mer än ett barn. Hade ett barn kunnat minnas hur det kändes att ramla av cykeln och skrapa upp knäna, så hade ett barn aldrig mer cyklat. Hade vi kunnat minnas hur det kändes att bli sårade, så hade vi aldrig älskat igen. Men det gör vi, vi gör om samma sak! Detta tror jag beror på att vi efterhand glömmer det negativa och minns enbart det positiva. Både medvetet och omedvetet så har vi alla ett driv i att bli fria från den smärtsamma upplevelsen och istället bli övertygade om att det finns något som är större än just smärtan. Däremot kan smärtan ha skapat en rädsla! När vi ser att vi är i närheten av samma situation igen så skapas en ångest, ska vi fly eller stanna kvar? Oftast stannar vi kvar, vi vill ha övertygelsen.

Personligen tänker jag på att jag har väldigt lätt att ge människor en chans, trots att jag gång på gång upplevt att jag blivit utsatt för svek. Jag gör det för att jag i grunden tror att det finns någon som inte kommer svika mig. Det gäller både vänner och i att hitta en kärlekspartner. Jag vet att när jag träffar nya människor så kan jag tycka att det känns jobbigt, jag kan känna hur hjärtat dunkar.. jag kan känna rädslan för svek.. ångesten är ett faktum! Jag förväntar mig nästan ett svek men hoppas ändå var gång att det ska vara annorlunda. Jag vill tro att det finns goda personer som menar det de säger, trots att jag många gånger fått bevisat för mig att det varit tvärtom.

Är det inte märkligt? Märkligt att jag fortfarande hoppas och tror. Men när ångesten lagt sig så har jag lite glömt hur jag känt. Och för varje gång har sveket gått snabbare att komma över, erfarenheten gör det lättare att hantera situationen. För att jag vet, jag vet att jag kommer över det! Livet består utav både svek och ärlighet.

Så eftersom vi gång på gång ofta gör om samma saker igen trots att det kan ha medfört en smärtsam upplevelse, så vill jag nog konstatera att smärta är övergående.

Det sägs att erfarenheten gör en vis, jag tror den gör oss stark.

Tillfälligheter.

Livet består av tillfälligheter. Det är nog väldigt lätt att läsa in en mening eller något djupare i dessa tillfälligheter. Ibland träffar man på människor som gör ett starkt intryck hos en och lyckas beröra på ett oväntat sätt, det blir en känslomässig tillfällighet. Två energier möts och då är det extremt lätt att få för sig att det är något mycket större än vad det är. Men vad gör det?

Det handlar om att ta vara på det goda i livet, vilket jag lärt mig nu.
Ibland är jag svag och har ett behov av att någon lyfter mig en bit upp över noll. Detta medför en ökad känslighet, en förmåga att lättare ta till sig av positiva ord och lättare ta emot känslosamheten. Kanske även tro att det är kärlek.

Och för första gången i mitt liv kan jag säga, det gör ingenting. Det är lätt att bli bränd på livet ifall fokus ligger på det negativa. Det är lätt att se ensidigt på det som är flersidigt. Sen når man en punkt av insikt där man känner att det går att vända på allting. Det går att få en motgång till att bli en framgång.

Varför känna sorg över att någoting bara var en tillfällighet? Det kändes ju bra då. Varför känna ångest över ifall orden var sanna eller inte?

I efterhand är det bara en sak som spelar roll för mig och det är ifall det trots allt gav mig något positivt. Och ifall de där orden, sanna som osanna, lyckats beröra mig och talat till mig när jag behövt höra dem, då tackar jag för det. Ifall någon annan har fått mig att riva en mur inom mig, då är väl det bra oavsett hur det slutade?

Ifall jag har lärt att mig att det är värt att ta chanser, att det värt att släppa människor nära inpå livet. Då är jag nöjd.

Jag är nöjd.


Tänk vad fantastiskt, så ska jag göra fler gånger.

en repris.

Texten nedanför är ett inlägg som jag publicerade i Augusti 2010. Dock känns det som att jag tänkte rätt, jag visste hur det borde vara och vad jag borde göra men hade inte förmågan. Jag klarade inte att försonas med mig själv och gick HELT åt andra hållet. Skapade ännu "värre" erfarenheter.. gjorde ännu fler saker saker som jag inte egentligen ville och varför det i efterhand kändes jobbigt att stå för dem. Ångesten blev ett faktum. Då är det väl tur att jag NU börjat förstå vad jag måste göra och åt vilket håll jag ska gå.. Känns ändå läskigt att jag skrev det där men ändå inte riktigt förstod vad jag skrev. Ungefär som om jag var två personer, en som visste och en annan som drog på motsatt håll. Jag stod inte i kontakt med mig själv..


don't let me be misunderstood..
Allt som händer i våra liv har en betydelse för de individer vi formas till. Genom hela livet sker händelser som sedan blir till erfarenheter. Ibland har jag önskat att jag inte skulle behövt gå igenom vissa händelser för att få erfarenheten. Jag kan ibland skämmas över hur jag agerat och vem jag tidigare varit. När jag ser tillbaka till vissa tillfällen i mitt liv så önskar jag att jag kunde gå tillbaka men vara den jag är idag. Det är just detta som är det paradoxala, hur skulle jag kunna vara den jag är idag om jag det inte hade varit för den jag var då? Jag är fortfarande samma person men med andra erfarenheter.

Varför är det så svårt att försonas med sig själv?


"Don't you know that no one alive can always be an angel?
When things go wrong, it seems so bad.
I'm just a soul whose intentions are good...
Oh Lord, please don't let me be misunderstood!"


Miss Seriously

En av alla dom.

När man inser sina svagheter är det också då man hittar sina styrkor? Jag tror det är så. För det först när man börjar se på sig själv med verkliga ögon och acceptera vem man är som man kan komma någonstans i livet. Det handlar om att försonas med sig själv och de val man gjort. Först när du försonats med dig själv kan du också försonas med andra. Om du inte är ärlig mot dig själv då kan du inte heller vara det mot din omgivning. Det handlar någonstans om att acceptera att man inte är mer än en människa och ibland gör mindre kloka saker. Det viktiga är inte varifrån man kommer utan vart man går. Viktigast av allt är att man vaknar upp och inser att man har ett aktivt val, ett val i att välja vem man vill vara och hur man vill forma sin framtid. För tappa greppet eller fotfästet, det gör vi alla någon gång under livets lopp, allt annat vore en lögn. Men res dig upp och kom igen. Försök att hitta styrkan till att se en motgång som en utmaning och vänd det negativa till något positivt.

Ibland skrämmer vårt förflutna oss, och inte allra minst mig. Tanken på att jag för ett halvår sedan inte kunde hantera ensamheten och ångesten och därför blev till något som jag inte vill stå för, kan skrämma ihjäl mig. Det kan skrämma ihjäl mig i vilka relationer jag förlorat mig själv i. Vilka människor jag har velat ge allt. Hur jag stannat kvar ut i det längsta för att jag inte velat inse. Hur jag medvetet gjort val som inte gynnat mig själv men jag gjort dem i hopp om en bättre framtid. Jag har inte velat ge upp min dröm men har istället gett upp mig själv. För att då inte bli bränd på livet och omfamna den nivå man låtit sig bli nedslagen till är det viktigt att man inte fattar beslut då man står i kontakt med sina rädslor. Ångesten måste lägga sig innan man börjar tänka på att forma framtiden. Det finns alltid två sidor av allting, men om vi i rädsla har fattat beslut så finns det en risk att vi börjar se ensidigt på det som faktiskt är flersidigt. Vi ser det med skräckjaganade ögon.

Det går inte att tänka klart när ångesten är så stor och rädslan håller på att ta överhand. När ens inre på något vis gått i bitar, då är det inte alltid så lätt. Vad jag har lärt mig är dock att ACCEPTERA situationen som den är och var. Jag tillåter mig att känna sorg och smärta, det är så jag bearbetar. Jag har slutat springa ifrån mig själv och saker som känns svåra att identifiera.

Jag lägger ner mina vapen, kapitulerar och slutar blockera.
Jag är en människa med brister och fel.

I feel empty, I'm alone.. what's wrong?

Uttömd.

Att befinna sig i något som inte längre känns givande, i en situation som inte längre leder till utveckling, då skapas tomhet och tristess. Det är då det är viktigt att skapa en förändring, börja om. Jag tror det är livsfarligt att vara där man inte trivs, det gröper ur ens själ. Tomheten gör lätt att man börjar söka i allt annat. För något måste ju kännas? Flyktkänslor skapas då man vill inget hellre än att bli av med tomheten och den ångest som medföljer. Så gjorde jag förut, bara sprang i rädsla och panik. Dövade en ångest med en annan. Inte så värst smart.

I ena stunden känns det som att jag inte har någonting kvar att ge, i nästa stund känns det som att jag har massor att ge. Det är dags nu. Har sökt jobb på infektionskliniken och ska även ansöka om norsk legitimation. Tror det hade varit en bra förändring för mig, att få börja om någonstans i en ny miljö. Det hade ökat min självkännedom och självkänsla. Ifall man bara är fast på samma punkt i hela livet, då utvecklas man inte. Det är viktigt med positiva utmaningar.

Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd för att fastna här.

PICK YOUR FLOWERS

Pick your flowers and I’ll pick mine,
I’m sure that we will be fine.
I warm your hands if the sun will fall,
the greatest gift of them all.

It’s allright, It’s ok, that you need me.
And I need you more than you know, I adore you.
And I won’t tell no lie to you, when I sing my love by to you. By to you.

It’s a lie that I realize, whitout you by my side,
Secret kisses inside my mind, is all I have for the time.

Kapitulerar..

och möter mig själv.

Jag har gett mig själv tid till eftertanke och insikt.

Något som alltid har varit min drivkraft är strävan, strävan efter något mer och större. Har haft stora visioner, satt upp mål och inte gett mig förän jag nått fram. Däremot har jag haft väldigt svårt att känna mig nöjd. Jag såg inte hur jag plötsligt hade allt som jag sökt. Jag hade allt jag ville ha men ångesten över att det fanns något bättre, tog överhand. Någonstans mitt i detta så tappade jag mig själv. Jag som alltid strävat efter att vara på topp, hamnade i botten.

Tänk så fort livet kan förändras.

Nu har jag insett vad jag vill och söker. Jag vill inte ha det tillfälliga, jag vill ha det som stannar kvar och berör. Jag söker nu det äkta.

Men det är så mycket mer.. mycket mer än vad jag själv hade trott.

Tragiskt är det. Men med denna insikten om behovet av förändring, så kan nog något nytt växa fram. Jag är redo nu.

Nu kan jag gå stormen till mötes...

.. nu när jag legat i din famn.

Det där är inte mina ord, men det är så jag känner.
Har en stark känsla av att det mesta sker utav en mening, vill inte säga allting.

Jag träffade en man som fick mig att känna mig omtyckt. Han fick mig att känna mig stark. Berättade för mig att det du håller på med nu, det där är inte du, du behöver inte göra sådär. Hans ord räddade mig. Orden talade till mig när jag själv precis börjat reflektera över hur jag skadade mig själv.

Han tog emot mig och jag behövde det. Jag behövde honom.

Många säger att det aldrig fanns, att det inte var riktigt. Jag bryr mig inte, för att för mig var allting på riktigt, hela tiden.

Han gav tillbaka tron på mig själv och nu kan jag må bra igen. Jag behöver inte söka i allt jag ser. Jag är inte lika söndrig längre.

Sen tog saker en annan form, vår relation förändrades. Det är så det är, livet ser tyvärr ut så. Jag känner ändå en glädje istället för bitterhet. En glädje över att jag nu kan le igen, en glädje över att jag är jag igen. En glädje över vad det gav mig, på riktigt som på låtsas.

Jag är samlad nu.

En slags trygghet och panik.

Nu är det såhär: De dagar jag är ledsen, då tänker jag tillåta mig vara ledsen. De dagar jag saknar, tänker jag tillåta mig att känna saknaden. De dagar som jag är irriterad och frustrerad, då ska jag låta mig vara det.

Ibland är jag ledsen. Ibland saknar jag. Ibland vill jag tillbaka. Så är det bara! Jag hade sjukt roligt med dig och så starkt jag kände, det är så jag ska känna. Jag vet vad jag vill och behöver. Det visste jag nog inte riktigt innan jag mött dig. Under ett års tid jämförde jag allt med hur det hade känts tillsammans med dig, trots att vi bara fick ett kort ögonblick. Ändå var det som blev mallen för hur det ska vara?

Nu gav du dig av och du hade dina skäl. Sedan försökte jag också ge mig iväg. För det går inte att vara ensam kvar i något som inte längre finns. Dock är det inte bara så lätt, det gör ont ändå. Jag kommer inte riktigt vidare och därför måste jag bara acceptera hur det är. Acceptera vad jag känner och acceptera att du är där du är.
Det är inget jag kan påverka.

En annan gång kan jag vara irriterad. Det känns som att jag ibland har en ganska klar bild över hur allting är och hänger samman. Trots det, så har jag så fruktansvärt svårt att inse och acceptera. Hur normal i huvudet är jag?

Det växlar mellan en trygghet och panik.

Ständigt på väg.

Det började nånstans med att jag fortfarande inte vet vad jag vill. Vill jag vara kvar där jobbar idag? Sen kommer såklart den naturliga motfrågan från mig själv: var ska jag annars arbeta? Eller: Ska jag kanske göra något helt annat? Sen: Det är ju inte det att jag inte egentligen inte trivs med mina arbetsuppgifter. Vad är det då som är fel? -Ja, det är ju inte heller egentligen de jag jobbar med. Så inser jag för mig själv att det finns kanske inget fel utan det är jag som söker ett fel.

Så jag samlar mig, inser att jag faktiskt vill vara sjuksköterska och trivs bra med det. Så vad var då problemet? Jo, rädslan att bli fast! Tänk att stanna på samma ställe hela livet när jag har ett yrke med SÅ OTROLIGT mycket möjligheter! Bryta sig loss och aldrig stanna på samma plats förlänge..

Sen kommer vi in på att nu har jag ställt upp mig i lägenhetskö men inte för att jag inte egentligen trivs där jag bor men bara för att. Bara för att ständigt vara på väg... för flytta känner jag ju inte heller för.

Där nånstans inser jag att jag är inte olycklig, egentligen mår jag nog ganska bra. Så vad var då problemet? Varför kan jag inte vara nöjd? Vad är det jag saknar? För om jag trivs med mitt jobb och var jag bor, varför flyr jag? Och till vad flyr jag? Varför vill jag hela tiden ha något mer och något bättre?

Då kom den stora insikten. Vissa tillfällen flyr jag inte ifrån även om jag är rädd. Jag kom på vad kicken är, jag kom på vad jag vill ha och varför jag ständigt söker. För att när jag blir kär så stannar allt annat. Det är kär jag vill vara.

Det är så sällan jag träffar någon som jag vill vara kvar hos. Det är så sällan jag verkligen tycker om någon. Vid de tillfällen jag blir kär så slutar jag söka felen, jag ser dem och accepterar dem. Detta för att jag har nått en känsla som är större än mycket annat. När jag blir kär så är det på något vis nog för mig. Att jag vågar ge mig hän åt en annan människa, då vet jag att det är bra. Det är bra för mig. Jag släpper mina murar, lägger ner mina försvar.. kapitulerar!

Kanske inte så klokt, kanske ganska naivt.. men det är så det är. Och vissa tillfällen glömmer jag aldrig.

Klarspråk.

För lite mer än en månads sedan fick jag chansen att börja om med någon som funnits i mitt liv till och från i 8år.

Det hela började i Januari 2010. Vi kom varandra nära utan någon av oss menat det. Det tog slut, jag valdes bort. Jag accepterade det och förstod valet trots att det gjorde ont. Jag tappade mig själv. Nu ett år senare kom han och plockade upp mig igen. Först trodde jag inte på honom och tänkte inte alls ta emot honom. Trots detta så ville något inom mig träffa honom och jag förstod inte varför.

Han talade om kloka saker. Han talade om ärlighet och uppriktighet. Jag höll med. Har ju själv bara träffat på män som varit oärliga mot mig och då är det klart det känns fantastiskt att träffa på någon som själv förespråkar ärlighet.

Jag fick frågor om mitt förflutna om saker som jag nog inte själv riktigt reflekterat över. Därför gav jag ogenomtänkta svar. Jag hävdade att jag aldrig gjort något med en viss person. Jag sa att jag aldrig känt en förälskelse till honom utan att det varit något annat, något djupare. Detta hade jag intalat mig själv men det var inte sanningen. Jag presenterade alltså den lögn som jag intalat för mig själv. När jag väl hade svarat så insåg jag att precis ljugit. För visst hade jag hånglat med denna killen en gång. Det tog emot att berätta att jag ljugit eftersom jag inte ville ljuga. Korkat, mycket korkat. För vad jag då gör det är ju att istället för rädda situationen och säga sanningen, så ljuger jag. Det som jag aldrig skulle göra.

Redan dag 1 fick jag klara derektiv om vad som skulle hända ifall jag ljög. Så varför då försätta sig i den situationen? Det undrar jag också. Var det en omedveten destruktiv handling? Nej, för jag visste ju att jag ville ha Peter och ändå valde jag att riskera det. Det finns ingen förklaring.

Jag fick en chans att försöka rätta till det. Då tog jag bort saker jag fått från den här killen men en del saker dröjde sig omedvetet kvar. Jag plockade undan cdskivor, tidningsutklipp och visitkort. Däremot fanns då en sak kvar, ett plektrum. Och det var denna gåva jag pratat som mest om. Hur plektrumet var en handling från hans sida att visa att jag förstod hans skapande och att han uppskattade. Jag hävdade att han med den gåvan inte hade någon baktanke och jag gillade det. Jag gillade att han förstod att jag förstod. För det var ju detta jag strävat efter under så lång tid. Jag ville att han skulle förstå att det var skapandet som tilltalde mig och att jag inte var ute efter honom. Under 3års tid hade jag ju känt mig så ignorerad utav honom och det hade gjort mig så ledsen. Varför kunde han inte bara se mig? Och nu såg han mig. Varför fick plektrumet vara kvar då?? Varför försvann inte det samtidigt som det andra? Därför att det hade jag undanstoppat och i min förtvivlan tog jag bort det som låg framför ögonen.

Självfallet blev då reaktionen; du säger att du plockat bort allt men den mest kära ägodel, den har du kvar?

Jag gav dig ett opålitligt intryck. Du började tvivla på mig och jag var ledsen. Kanske du också. Jag förstörde bilden om mig själv. Jag triggade igång ett krig.

Såhär är det.

Jag såg slutet innan det ens börjat..

Det var kort, det var starkt och det var allt. Precis som sist. Tänk att jag tog farväl långt innan det ens börjat. Och tänk att jag valde att låta mig beröras igen, trots att jag visste. Och tänk att jag inte ångrar det? Jag förstod att du när du skulle förstå att jag menade vad jag sa om att ge och göra allt, då skulle du inte längre vara kvar.. Jag såg slutet innan det ens börjat. Återigen lärde jag mig något. Återigen är jag tacksam över vad jag fick och vad det gav. Du fann mig långt innan jag sökte dig. Du fann mig när jag tappat mig själv, tappat allt. Dina ord räddade mig. Jag började återigen förstå vem jag är och vad jag vill ha. Varför ser du flisan i din broders öga men inte bjälken i ditt eget ? Jag undrar: vem svek vem ? Och spelar det egentligen roll? Nu säger jag det för en sista gång: jag hoppas du fick vad du sökte. Jag fick allt.

jag faller fritt...

Om man skall ge plats åt något nytt i sitt liv så krävs det att man tar bort något gammalt som står i vägen. Det går inte att stå med ena foten utanför. Ungefär som om du ska lägga ner nya tröjor i din byrå så kan du först behöva rensa bort de gamla. Det krävs alltså att man fattar ett beslut, ett beslut om att radera alla hinder. Riv dem. Stryk bort allt annat.

Visst är det trist att bli övergiven och bli lämnad kvar själv. MEN... övergivenhetskänslan, sårbarheten och frustrationen blir inte mindre för att du psykologiskt har något som håller dig tillbaka. Det gör inte mindre ont eller du blir inte mindre ledsen för att du inte faller fritt.

Trots denna vetskap så kan det ibland vara svårt att göra rätt. Ofta möts vi av motstånd då vi försöker skapa förändring i våra liv. En rädsla över det okända. Dock kan du inte stå på samma punkt i hela livet och aldrig komma vidare.

Med vetskapen om att det gör precis lika ont att bli ensam kvar oavsett om du höll tillbaka eller föll fritt, vad är då klokast att göra? Falla fritt såklart. För visst känns det bättre om du vet att du gjort och gett allt vad du kan? Slippa att efteråt känna "tänk om jag bara hade sagt de där orden". Säg dem NU.

Jag ger mig rätten att ge upp.

... Då jag gjort allt vad jag kan, ger mig jag rätten att ge upp.

Jag blev färdigutbildad sjuksköterska i Juni 2010. Därefter började jag arbeta på en medicinavdelning tillhörande akutcentrum. Här vårdas många äldre och multisjuka patienter som inkommer med ett ökat besvär utav någonting och var vi sedan skall bena ut vad som orsakat besvären. Då dessa patienter har så mycket sjukdomar med sig sedan tidigare så kräver det egentligen väldigt mycket kunskap och erfarenhet för att kunna sålla och prioritera bland symtomen. Den här avdelningen skiljde sig väldigt mycket från infektionsavdelningen var jag hade haft min slutpraktik. Jag tyckte det var oehört tungt, svårt och stressigt. Tunga patienter och hög arbetsbelastning. Jag kände ofta att jag visste att jag kunde prestera bättre men att jag var fången i omständigheter som gjorde att jag var tvungen att utföra ett mindre jobb. På det viset vill jag inte arbeta. Både mina kollegor och min chef sa åt mig att tagga ner, jag mådde dåligt över att jag hade för höga krav på mig själv och ville för mycket. De där orden störde mig något enormt. Hur kan man vilja för mycket? Jag har utbildat mig till ett yrke för att få arbeta med människan i fokus och känner att jag hamnat på en arbetsplats var detta inte är möjligt. Jag vill inte ha det så!

De negativa upplevelserna tryckte ner mig och därför bestämde jag mig för att hitta en väg därifrån. Lyfta mig över situationen. Infektionssjukvård var det som lockade mig, jag ville arbeta med infektionspatienter. Jag hungrade efter utmaningar och ny kunskap. Däremot fanns bara kursen att tillgå i Uppsala, ja iallafall under vården och jag kunde inte vänta. Beslutet var tagit, jag ska bli infektionssjuksköterska. Att få höra att jag var för ambitiös födde en trots i mig och inget skulle hindra mig från framgång.

Däremot hade jag inte räknat med att det skulle vara sådant slit, jag hade inte räknat med alla tågförseningar. Och det där är väl lite sådan jag är, impulsiv och naiv. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in i. Väldigt snart insåg jag att det var inte vad jag hade räknat med. Jag kände press istället för glädje och då är det fel. Kursen skulle ju vara något roligt och upplyftande, inte något betungande.

Därför har jag bestämt för att inte gå klart kursen, jag vill inte. Det är inte roligt längre. Beslutet jag tagit sticker tydligen i människors ögon. Att så lätt ger man inte upp och har man påbörjat något då ser man till att slutföra det. Jag håller med och så brukar jag också resonera. Men om vi säger såhär, skulle Du stanna kvar i en relation som kändes mer betungande än upplyftande? Det är samma sak. När inte glädjen finns så utgör det en skada. Så ska det inte vara.

Däremot är jag tacksam över vad kursen hittils gett mig. Jag har inte bara fått ny kunskap utan allt resande har också bidragit till en större erfarenhet. Jag är stolt över mig själv som gav det denna chansen. Fördjupningsarbetet kommer jag till att skriva klart för att jag tycker det är roligt men inte för att jag är tvungen till det. SÅ känner jag! Om du tillbringat tid i en relation som till en början gav dig mycket men den höll inte hela vägen ut, visst hade du då ändå känt tacksamhet över vad den gav dig istället för bitterhet?

Jag bara vet.

Jag vet att jag gjort dig jätte illa. Jag vet om att jag sårat dig. Jag vet om att du känner dig sviken och bedragen utav mig. Jag vet om att du tappade tilltron till mig och den bild du hade utav mig.

Men jag vill göra allt för att det ska bli bra igen och tro mig jag försöker! Mitt största fokus har varit att hitta tillbaka till dig. Så när jag därför skulle ta bort det som stör så kanske det inte blev i den mest korrekt och hög prioriterade ordning. Jag började med att ta bort allt som var närmast till hand, det konkreta. Jag tog först bort telefonnummret och alla meddelande. Sedan plockades musiken bort. Nästa dag tog jag bort honom från de sociala medierna, dvs facebook. När jag sedan kom hem så plockade jag ner hans tidningsutklipp och la undan skivorna. För det var det som var synligt för mig, det som var närmast till hands att ta bort. Sedan fanns då plektrumet och låtlistan kvar i en låda, vilket jag då inte först tänkte på. För det enda jag tänker på är att jag till att det ska bli bra igen, jag vill hitta tillbaka till det som en gång var. Men självklart skulle jag gjort saker i en annan ordning, självklart skulle jag aldrig gjort fel från början! Varför jag inte tog bort allt på en gång var också för att du sa ju åt mig att "om du tar bort allt nu så kommer jag aldrig tro på dig". Därför valde jag att ta det stegvis. Jag visade väl på ärlighet när jag sa som det var "just det låtlistan och plektrumet ligger kvar i den där lådan, men det ska också självfallet bort!".

Jag vill visa dig att jag är vad jag en gång utgett mig för att vara.

Jag vill visa dig att jag är villig att ge upp allt, men jag kan inte göra mer än så..

Det var svårt för mig att först ta dig till mig. Jag vill inte förklara bort att jag gjorde fel emot dig, för det har gjort och är så sjukt ledsen över det. Jag ville aldrig det skulle bli såhär. Jag vill inte dig något ont.

Jag gav dig en andra chans när du valde bort mig, när jag kände mig bort vald utav dig. Skulle du kunna göra detsamma för mig? Kan jag få en chans till att visa att det är din jag vill vara?

Jag skulle vända ut och in på mig själv.. men det spelar ingen roll om du inte tar emot mig.

Jag vill inte att vi ska skada varandra.

Du.

Du får mig att drömma som jag aldrig drömt förut
Du får mig att vilja som jag aldrig velat förut
Du får mig att känna som jag aldrig känt förut


... Jag gjorde dig ont och jag vet att det är så. Men om vi kan förenas för att minnas allt och glömma.

Kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är över att jag gjorde dig ledsen.
Det var verkligen aldrig min mening. Jag har aldrig menat att göra dig illa på något vis. Jag vill ju ge dig allt, alltid.

Fullt medveten om att mina ord inte gör någon skillnad, men det är såhär jag känner.

Jag hoppas innerligt att detta inte är slutet på något underbart.

Bärga vad du kan från det här vraket..

Visst är det fantastiskt att kunna få en andra chans? Visst är det fantastiskt när det kommer en dag som du länge längtat efter men inte trott fanns? Men visst kan det också vara svårt att ta det till sig? Och kanske främst att VÅGA ta det till sig. Våra liv kan ha blivit kantade med negativa upplevelser, vilket kan kan göra det svårt att ta till sig något positivt. Svårt att våga tro att någonting är positivt, att det denna gången är något nytt och annorlunda. Något bra.

Om du i tidigare relationer blivit utsatt för svek så spelar det roll när du sedan skall etablera en ny relation. Du har din gamla känsla kvar, du minns hur ont det gjorde förra gången du lät någon komma så nära. Detta i sig kan skapa känslor av flykt, vilket är helt naturligt. Det är inlärt beteende att akta sig från det som kan orsaka skada. Trots allt vill ju ingen bli sviken.

De negativa upplevelserna kan också ha kantat ditt liv på så vis att du byggt upp murar kring dig själv. Ett slags försvar som gör dig svåråtkomlig men inte mindre sårbar. Detta är något som skapats obemärkt i ditt liv, du märker inte av detta förrän du möter någon som försöker komma dig nära. Det är här det svåra börjar.

Antingen kan du hålla tillbaka i rädsla för svek eller kan du välja att bryta ditt mönster och släppa in något nytt i ditt liv. Det kostar, men det kan vara värt det. Vilket du inte vet förrän du har gett det chansen.

Det är fantastiskt att träffa någon som är villig att bevisa att du har fel. Någon som inte tillåter dig att fly i räddsla för svek. Det är fantastiskt att träffa någon som ser vem du är och vad du behöver. Någon som är villig att ge dig just det där som du behöver för att du ska känna dig hel. Någon som utmanar dig men är med dig hela vägen ut. Någon som är villig att visa dig "jag tänker inte överge dig".

.. En passion av det slaget är en nåd som drabbar få. Det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå ..

det kunde varit någon annan men det var jag..

Jag vet inte riktigt om det är så att jag blivit någon jag inte vill vara men något har verkligen blivit annorlunda i mitt agerande. Jag gör saker mot andra som jag blivit jättearg ifall någon gjorde emot mig. Det är inte heller så att jag inte är medveten om vad jag gör utan jag bara bryr mig inte. På något vis försöker jag blunda för att det finns konsekvenser utav mitt handlande. Jag väljer att gå den enkla vägen men som ändå inte blir så enkel.

Jag söker tillfälliga kickar för att känna att livet är kul, jag söker tillfällig närhet för att slippa känna mig ensam och jag söker tillfällig bekräftelse för att känna mig fin. Varför har det blivit så? Vad är det jag inte är nöjd med?

Mitt i natten ringer jag upp en person som jag vet att jag är välkommen hos och inte alls för att jag är intresserad av honom på något vis utan bara för att inte sova själv. Vill inte känna mig ensam. Dagen efter säger jag "då trodde du fel" när han sa att han trodde jag var intresserad. Han säger "du kommer inte höra av dig" och jag säger "nej det kommer jag inte, jag ringde bara dig för att jag inte vill känna mig ensam". Hur kan man säga så? Hur kan jag säga så? Hade någon sagt så till mig vet jag om att jag skulle blivit oerhört ledsen. Är det kanske just det som är - att det inte handlar om mig? Jag utnyttjar honom och jag tycker tydligen att det är okej.

Jag säger åt samma människa "inte ett ord till någon om att jag varit här, förstår du det". Dagen efter har jag ångest. Ångest över att jag varit där men inte direkt ångest över vad jag sagt. Det är väl så att jag vet att jag gör fel och jag vet att jag borde inte vara där, för jag förtjänar mer än så. Ändå gör jag det, ändå faller jag så lågt. Allt i jakten från ensamheten. Det är det jag har ångest över. Jag vill ha bekräftelsen och uppmärksamheten. Jag vill att han ska höra av sig men jag vill fortfarande inte ha honom och jag vet att då borde jag bete mig bättre.


Jag förstår inte själv längre vad jag håller på med. Hade detta varit en annan tjej så hade jag sagt åt henne att inte söka bekräftelse hos andra utan bekräfta sig själv. Så åter igen - jag vet hur det är men jag kan inte göra rätt just nu. Tar jag ut mina egna besvikelser på andra?

Detta eviga sökande. Ett annat liv, ett annat jag.