Ibland tvingas vi se bortom en del saker.
Vi förlåter det oförlåtliga i hopp om något nytt.
Vi förlåter det oförlåtliga och hoppas att såren skall läkas ut.
Jag tror på dig när du säger att det aldrig var din mening att göra mig ledsen. Det bara blev så. Jag tror på dig när du säger att allting tillsammans med mig var helt magiskt. Jag tror på dig för jag kände magins närvaro.
Du gav mig något som jag ibland saknar, sedan försvann du också igen. Du valde den väg som kändes mest rätt för dig. Kanske var det den väg som också var mest rätt för mig.
Jag vet om att det handlar om mer än bara magin.
Jag drömmer bara om att någon dag kunna känna så igen.
Jag vet bara att det inte blir med dig.
När jag tänker på dig så väljer jag medvetet att se bortom all ovisshet du lämnade mig med.
Det är en magisk scen på min näthinna som etsat sig fast och ständigt är återkommande.
Jag vet inte om det är dig jag saknar eller om det bara upplevelsen i sig jag saknar.
Ensamma dar, väldiga värld. Orden ekar i hennes röst. Ingen sömn och inga svar.
