"Prövningar vi möta få, och vi ofta ej förstå...."

Jag minns det som igår. Jag minns det som igår när vi satt där på ditt rutiga golv.. och hur du tog tag i mig.. tvingade mig att se dig ögonen, när du sa "ändra dig aldrig... var den du är.. precis så som du är.. du är alldeles perfekt.. just så som du är.. vad som än händer med oss, lova mig att alltid förbli den du är".

Då kunde jag inte ta det till mig.. jag kunde inte ta dig till mig. Nu hade jag behövt dig och dina ord om mig.

Jag minns den där kvällen när vi låg på madrassen på vardagsrumsgolvet och all musik som spelades.. jag minns att jag inte hade känt så förut. Jag minns hur jag lät mig känna och hur jag då förstod att det är inte bara en illusion. Det var kort, det var starkt.. det var allt. Det är sådanna tillfällen jag lever för. Men också sådanna tillfällen jag flyr ifrån..

Var finns du nu? Ta min hand.. säg att allt blir bra.