När släpper man taget om en dröm? När vet man att det är dags att ge upp? Är det rätt att sluta sträva? Vad är att ta ansvar för sitt eget liv och sina visioner? Detta är några av de tankar som rör sig inuti mig just nu.
Det finns alltid två sidor av varje situation, det finns alltid en möjlighet och en risk, men ibland är vi förblinnade och ser bara riskerna. Att vi ser ensidigt på det som egentligen är flersidigt kan ha flera orsaker. Ofta beror det dock på att vi varit med om något smärtsamt, något som slagit ner oss till en nivå vilken vi omfamnat. Vi har fattat beslut när vi stått i kontakt med våra räddslor, när vi inte haft hela bilden klar för oss. Detta föder tankar som "det går inte, kan inte, det är ändå ingen mening, lika bra att ge upp". Negativa tankar som gröper ur vår själ. Jag brukar förespråka ett positivt tänkande men det är inte alltid så lätt och i synnerhet inte om man fått känna eldens flamma. Det är ju trots allt så att man behöver inte bli brännd för att man brännt sig, det handlar om hur man tar sig upp igen. Det gäller att skapa saker att se fram emot, en tro och en dröm.
Jag har många drömmar... men också många räddslor. Jag har alltid varit en människa som hållt tillbaka tills jag blivit övertygad och först då, när någon övertygat mig, så börjar jag riva murarna inom mig. Det krävs dock inte så mycket för att de ska växa upp igen och bli ännu tjockare och hårdare. Svåråtkommlig. Jag vill veta vad jag ger mig i kasst med, jag vill känna mig säker och trygg. Kan inte låta mig handlöst falla i något som jag inte riktigt vet vad är. Det är inte bara andra människor jag hållt på avstånd, det är allt. Drömmar, visioner och mål har kännts för långt iväg för att kunna greppa det, alldels för långt bort för att kunna visualisera det. Om ett par månader ska jag ta examen som sjuksköterska, är det tänkt.. VILKEN ÅNGEST! Även om det är detta jag vill och strävat efter i många år.. så nu när det närmar sig så blir jag rädd och vill springa.. springa långt långt bort. Det kommer för nära. Är det inte märkligt?
Det är sådär jag reagerar på mycket. Ofta på det som kanske för någon annan skulle kunna upplevas positivt. Jag vet inte hur jag ska hantera det, jag är van vid att studera och reflektera situationer på avstånd, inte innanför skinet på mig själv. Det har funnits stunder då jag upplevt något så stort, en varm känslomässig våg inom mig själv. Till en början suger jag in allt och tror det är för bra för att sant. En stund senare kommer paniken.. och jag vill springa igen, jag har kännt något som jag inte kan ta på och något jag inte vill identifiera. Jag är rädd, rädd för att vara ensam med det jag känner. Det är ju då här tankarna som myntets flera sidor skulle komma, det är inte alltid så lätt bara. Vissa situationer är mer komplexa än man önskade. Det finns stunder där jag velat riva alla mina murar och faktiskt falla handlöst men så inser man att det går inte, det är mer komplext än så. Varför är det så? Det är inte ofta det känns rätt, det är inte ofta jag känner att "här vill jag stanna" "things will grow" och sedan slåss man tillbaka till en verklighet som talar om för en "inte här.. och inte nu". Tråkigt. Jag vill så gärna. Jag vill så gärna slå mig till ro, hitta en fast punkt och få tillhöra någon som jag vill kalla för min och någon som vill kalla mig för sin. Det hade varit vackert.
Det mest märkliga av allt är att jag har sett att de få gånger jag faktiskt haft en nära realtion så tar jag ansvar för mig själv, mina drömmar, mål och visioner på ett helt annat sätt. Jag kan inte inför någon annan tappa mig själv, jag känner ett ansvar gentemot den jag är tillsammans med. Jag håller mig uppe för jag har någon att hålla mig uppe för. Tror det är ungefär samma sak som för de som har barn, man "skärper" till sig, man har någon mer än sig själv att ta ansvar för. Ibland hade jag också behövt det...
"Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar