Framtid vs Baktid

Jag satt vid köksbordet och kämpade med min matte när min systerdotter (som då var 8 år) ställde frågan "Angelica, vad är egentligen framtid?". Jag försökte mig på något svar men krånglade in det i någon djup förklaring, så jag skickar in henne till sin morfars kontor. "Morfar, vad är framtid?". Folkhögskolläraren svarar något enkelt och pedagogiskt om att det är allt det som ännu inte varit, imorgon, nästa timme, nästa år. "Okej" svarar Erica och börjar gå.. sedan vänder hon sig plötsligt om och säger "men allt det som redan har varit då, vad är det då? Baktid?". Simpelt, konkret och logiskt.

Funderingarna kring framtid och dåtid får mig onekligen att tänka på att jag väldigt ofta haft en förmåga att färdas bakåt i tiden. Varför jag har gjort så, vet jag inte riktigt men jag har onekligen haft ett behov av att göra det. Ett behov av att undersöka möjligheter och söka svar på obesvarade frågor trots att jag borde lagt det bakom mig. Jag har inte klarat att gå vidare från situationer som jag upplevt inte avslutats och förmodligen inte avslutats på rätt sätt, på det sätt jag önskat. En frustration har drivit mig bakåt istället för framåt.

Jag har inte kunnat acceptera att det aldrig blev som jag önskade, jag har inte kunnat acceptera att det inte fungerat när jag inte fått veta varför var det inte fungerat. Därför har jag inbillat mig att det finns så mycket kvar att säga och inte vågat gå vidare. För tänk om jag lämnar något så vackert bakom och får sedan veta att jag inte var ensam i mina känslor och då är det kanske försent?!? Jag har lurat mig själv och mints något från längesedan.

Det har känts svårare att släppa in en ny människa än att söka upp något förflutet som fortfarande varit vid liv hos mig. Nu däremot skulle jag aldrig någonsin få för mig att gå bakåt i tiden, livet är för kort för det. Vad jag då insett är hur mycket ångest och funderingar som jag blivit befriad ifrån, endast för att jag lämnat saker där hän. Allt blir inte alltid som man vill eller önskar, men det kan bli bra ändå och kanske tillochmed ännu bättre.

Det går inte att leva i det som en gång var. Det gäller att fånga in det positiva, bevara sina vackra minnen utan att förneka sanningen. Realism.

smärta är endast en illusion..

om inte, så är iallafall all smärta ett övergående fenomen! Du kan aldrig minnas hur ont saker har gjort, bara att de gjort ont och kanske väldigt ont. Det går inte att minnas den starka känslan, du vet bara om att den funnits. Jag tror att människan har en inbyggd mekanism, ett slags försvar som gör att vi inte riktigt kan minnas mer än att det varit en smärtsam upplevelse. Denna mekanism har vi för att vi inte ska sluta uppleva, för att vi inte ska generalisera allt utifrån en händelse.

Hade en kvinna kunnat minnas hur det kändes att genomgå en förlossning, så hade kvinnor aldrig fött mer än ett barn. Hade ett barn kunnat minnas hur det kändes att ramla av cykeln och skrapa upp knäna, så hade ett barn aldrig mer cyklat. Hade vi kunnat minnas hur det kändes att bli sårade, så hade vi aldrig älskat igen. Men det gör vi, vi gör om samma sak! Detta tror jag beror på att vi efterhand glömmer det negativa och minns enbart det positiva. Både medvetet och omedvetet så har vi alla ett driv i att bli fria från den smärtsamma upplevelsen och istället bli övertygade om att det finns något som är större än just smärtan. Däremot kan smärtan ha skapat en rädsla! När vi ser att vi är i närheten av samma situation igen så skapas en ångest, ska vi fly eller stanna kvar? Oftast stannar vi kvar, vi vill ha övertygelsen.

Personligen tänker jag på att jag har väldigt lätt att ge människor en chans, trots att jag gång på gång upplevt att jag blivit utsatt för svek. Jag gör det för att jag i grunden tror att det finns någon som inte kommer svika mig. Det gäller både vänner och i att hitta en kärlekspartner. Jag vet att när jag träffar nya människor så kan jag tycka att det känns jobbigt, jag kan känna hur hjärtat dunkar.. jag kan känna rädslan för svek.. ångesten är ett faktum! Jag förväntar mig nästan ett svek men hoppas ändå var gång att det ska vara annorlunda. Jag vill tro att det finns goda personer som menar det de säger, trots att jag många gånger fått bevisat för mig att det varit tvärtom.

Är det inte märkligt? Märkligt att jag fortfarande hoppas och tror. Men när ångesten lagt sig så har jag lite glömt hur jag känt. Och för varje gång har sveket gått snabbare att komma över, erfarenheten gör det lättare att hantera situationen. För att jag vet, jag vet att jag kommer över det! Livet består utav både svek och ärlighet.

Så eftersom vi gång på gång ofta gör om samma saker igen trots att det kan ha medfört en smärtsam upplevelse, så vill jag nog konstatera att smärta är övergående.

Det sägs att erfarenheten gör en vis, jag tror den gör oss stark.