the more I grow.. the less I know

I lördags efter jobbet hade jag ett samtal med min kära mamma. Jag sa då att tryggheten i rollen som sjuksköterska går så extremt mycket upp och ner, att jag till en början inte kände mig alls så osäker som jag kan göra nu. Hennes teori var att den att jag från början säkert inte såg hur mycket och avvancerat det faktiskt är. När jag nu jobbat ett tag så inser jag att ju mer jag vet, desto mindre vet jag. Precis så är det nog faktiskt.. och förhoppningsvis blir det bara bättre och lättare!

Lördagskvällen tillbringades sedan med min äldsta systerdotter, vi gick och kollade på Toy Story 3.. och självklart skrattade jag mer än henne ;) Mycket mysigkväll. Hela söndagen tillbringades med simsspelande.. vilket är så fantastiskt roligt! Det är så avkopplande att kunna gå in en annan roll och helt fokusera på den.. det är skönt att glömma sig själv och gömma sig för verkligheten.

Fick idag se på facebook att en kille som jag träffade ett par gånger i somras och trodde mig vara intresserad av, nu har flickvän. tja.. fun for him! Jag minns att jag trodde att jag gillade honom.. han verkade så avslappnad.. charmig, djup och ändå lättsam. Vi lekte en lek där man fick välja ett av två motsatsord.. typ "dumpa/dumpad". Han valde dumpad och berättade att han är så feg att han kan tillochmed se till att andra dumpar honom för att själv slippa göra slut. Det väckte obehagskänslor inom mig.. ungefär som "been here once before". Jag frågade honom lite närmare hur han menade... han svarade "på det mest fega tänkbara sätt du bara kan föreställa dig". Jag blev kall inombords.. jag blev på något vis ledsen.. jag vill ju inte att han skulle vara sånn....... han verkade ju så annorlunda.. men ack ack. Det märktes ganska snart att hans intresse för mig avtog.. jag tyckte det var tråkigt då jag önskade så innerligt att han var annorlunda.. att inte han bara ytterliggare en feg idiot! Det är väl någonstans så att hade jag vetat varför hans intresse avtog så hade jag förmodligen inte själv heller varit intresserad längre. Om han tyckte jag verkade ha höga krav t ex, ja.. då är vi där igen.. jag hade nog förmodligen då tyckt att han var en feg idiot! Man är alltid två om det...

Men det är tråkigt och tärande att känna sig om en left-over. Jag är så grymt attraherad av känslomässiga, djupa och intelligenta killar.. Ibland undrar jag var och om de finns. Får ofta påminna mig om att jag har nog träffat på ett antal djupa killar men de har varit så djupa att de blivit instabila. De kan inte hantera det.. svaga människor.

Jag vet en kille som jag tror har allt det där. Jag brukar fantisera om honom.. hur vi ligger och konverserar om allt och inget.. hur fin och kärleksfull han är. Hur mycket vi skulle kunna ge varandra.. jag har placerat honom högt och där vill jag behålla honom. Kanske är det så hemskt att om jag verkligen hade lärt känna honom så hade jag känt som jag brukar "everything is not as it seems". Jag älskar någon jag inte känner. För jag kan prata med honom. Han förstår... hans tankar är på en högre nivå! Han slår min djuphet och intiligens... jag ser upp till honom.. jag älskar bilden jag har utav honom och jag vill ha honom nu... här.. hos mig.. Jag vill ha honom att berätta hur fin han tycker att jag är, hur mycket han tycker om mig.

Är jag konstig?

en dålig ursäkt..

"Jeansen passar inte längre men det får man ta tag i nu efter semstern", hörde jag Pernilla Wahlgren säga på nyhetsmorgon idag. Jag upplevde det som en tröst att det är fler än jag som lagt på mig under sommaren, fler än jag som nog gått upp en storlek.. tillochmed Pernilla Wahlgren! Då är jag inte ensam alltså.. och definitivt inte sämst i världen! Åter igen "vi behöver någon annan till att säga att det är okej".

Klänningen jag köpte idag stramade på tok för mycket för höfterna. Men jag gillar den. Kanske kan detta hjälpa mig att bli mer motiverad med de dummheter jag tagit mig för? Kanske kan detta göra att jag äter lite nyttigare och tränar? Jag hoppas det, jag hoppas på hösten.. jag hoppas på mig själv!

Hur kan man å ena sidan vilja något så mycket men å andra sidan inte göra ett skit åt saken?

vad är att vara ambitiös?

Var går gränsen mellan att vara ambitiös och överambitiös? Är man överambitiös om de ofta händer att man efter en arbetsdag känner "jag kan inte vara så bra sjuksköterska som jag önskar". Är det fel att känna en slags ångest över att vissa dagar är arbetsbelastningen så hög att det inte känns hanterbart? Är det fel att må dåligt om man känner att vissa dagar tvingas man bara få det till att gå runt? Är det fel att känna en slags stress när man inser att ens patienter inte har det så bra som de borde?

Är jag överambitiös om det känns som att jag ibland skulle kunna jobba ihjäl sig utan att det var tillräckligt? Det finns så mycket jag vill göra, det finns mycket MER jag skulle kunna ge. Tyvärr går det inte, iallafall inte de dagar det börjar med en ofullständig rapport.. Det går inte när man måste börja reda ut flerfallet frågetecken som ingen annan lyckats nysta i..

Jag strävar efter att ha koll.. jag mår inte bra när jag inte har koll. Jag mår inte bra när jag inte är nöjd. Jag mår inte bra när jag vet att jag skulle kunna ge så mycket mer, jag skulle kunna göra ett bättre jobb!

Den enda lättnaden är att jag fått reda på att det är inte bara jag som känner så.. man inser att på något vis arbetar man i en organisation var man inte alltid hinner se till varje patients bästa och då får man bara hoppas att någon annan gör det! Det är inte klokt att man kallas omvårdnadsansvarig och samtidigt känna att man inte räcker till! Någon sa dock till mig att du kan inte bära ansvaret för patienterna dygnet runt.. o du måste inse att man kan inte göra mer än sitt bästa och ingen dömmer dig för det!

Då är vi där igen, att jag gör det.. jag dömmer mig.. jag dömmer mig själv för att inte vara tillräcklig.. ulitmat och optimal!

Men det kommer komma något gott ur detta.. det är jag säker på! För efter mörker väntar ljus.. och efter den långa kalla vinter, så kommer våren.. nu har det precis varit och sommar så jag antar att det är en mörk tid jag har framför mig.. men det är något som senare skall ljusna upp :)

don't let me be misunderstood..

Allt som händer i våra liv har en betydelse för de individer vi formas till. Genom hela livet sker händelser som sedan blir till erfarenheter. Ibland har jag önskat att jag inte skulle behövt gå igenom vissa händelser för att få erfarenheten. Jag kan ibland skämmas över hur jag agerat och vem jag tidigare varit. När jag ser tillbaka till vissa tillfällen i mitt liv så önskar jag att jag kunde gå tillbaka men vara den jag är idag. Det är just detta som är det paradoxala, hur skulle jag kunna vara den jag är idag om jag det inte hade varit för den jag var då? Jag är fortfarande samma person men med andra erfarenheter.

Varför är det så svårt att försonas med sig själv?

"Don't you know that no one alive can always be an angel?
When things go wrong, it seems so bad.
I'm just a soul whose intentions are good...
Oh Lord, please don't let me be misunderstood!"

Miss Seriously

Vän eller fiende?

Vi människor går igenom liknande händelser i livet och hela tiden tror vi att vi är ensamma om dessa. Detta tror vi för att vi vet inget annat. Det är en slags process/utveckling att förstå att livet emellanåt drabbar oss och emellanåt lyfter oss. I slutet av min sjuksköterskeutbildning trodde jag att jag var ensam med alla känslor och ångest som det kunde medföra. Jag trodde att det bara var jag som vaknade kallsvettig om nätterna med ett hårt dunkande hjärta och med massvis tankar om allt. Jag trodde att det bara var jag som hade mindervärdeskomplex och ångest inför att ronda med doktorerna. Rädsla för att inte vara tillräcklig. Detta trodde jag tills någon vågade dela med sig av sina erfarenheter och visade att detta är en process, något som alla blivande sjuksköterskor går igenom. Det går över, ångesten lägger sig.

Man är alltså ensam och upptagen i sin upplevelse tills någon annan påvisar att den varit med om samma sak.

Ändå så lär man sig aldrig detta? Ibland är självanklagelsen så stor och man önskar att man var ultimat. Ibland tror jag att det finns optimala och ultimata människor.. jag brukar titta på dem och önska att jag var som de är..

Sen får man till sig att andra tycker att man är bra.. att man får höra "jag har bara hört gott om dig". what? Vad har jag missat, jag har ju en lång väg att gå?

Den största dommaren i våra liv, är vi själva.. och att besegra sig själv är att besegra sin mäktigaste fiende.

mörker väntar ljus..

Naiv var ordet.

Trots att man innerst inne vet att det man gör är fel så gör man det ändå för att det för tillfället ger en kick? Enkel slutsats. Vet inte om jag behöver skriva mer än så egentligen..

Medvetet fattar vi beslut som vi vet är fel men för tillfället tycker är rätt.

Innerst inne vet vi alla att substitut är negativt för oss själva.. vi vet att det kan aldrig ge oss det vi söker på riktigt och ändå så nöjer vi oss med substitut? Varför? Är det för att man är korkad och innerst inne hoppas? Precis som barn.. barn slutar aldrig hoppas.. Naivt så vill man så gärna tro att substitutet ska komma i närheten av den verkliga känslan. Så alltså bortom all erfarenhet och förnuft.. så hoppas vi..

jag drömmer om en framtid som glömmer..

en ny insikt

Jag söker inte smärta. Jag vill bara hitta någon som är villig att ge upp saker för mig.. på samma sätt som jag skulle vara det för honom.

Vill bara radera gamla inlägg.. precis som jag vill radera ett och annat från mig själv och bara börja om.. starting from zero with nothing to lose..?

jag är naiv.

what's wrong with the world?

Vad är det som gör att jag så ofta dras till personer som sedan gör mig besviken? Jag är svag för det djupsinniga.. vill ha någon att sitta på golvet och dricka vin ihop med.. någon att ligga brevid och sväva ut i teorier om allt och inget.. en slags mental närhet utan att blottlägga sig själv. Vi delar de mest innersta tankar men aldrig tankarna om varandra.. för det är svårt. Kan det vara så att denna typ av utsvävande killar är vilsna? Attraheras jag av en vilsenhet och smärta?

Är det som Freud hävdar att en del människor klagar medvetet över en smärta som de vill bli fri ifrån men att de omedvetet drivs av en makt att känna sig underlägsna och obetydliga? Men jag kan samtidigt inte placera mig i den kategorin.. för vad jag egentligen drivs av är att bli övertygad.

Samtidigt är det så att jag tycker hemskt mycket om mig själv.. tycker att jag är en oehört härlig och smart individ (vilket man inte brukar få säga om sig själva i detta jante-land).. kan det vara något i mitt självsäkra sätt som skrämmer bort människor?

Är det pågrund av alla besvikelser som jag numera säger att jag vill vara själv? Är det pågrund av outläkta sår som jag hävdar att I'm better off alone? Jag brukar tänka att det inte är mig det är fel på utan på dem. Däremot måste det vara något som gör att jag faller för samma sort.

Varför älskar jag sångerna med sorgliga slut? Varför älskar jag de brustna drömmarna?

I'm sensitive and I'd like to stay that way...