Det är så lätt att man fastnar i en tanke kring hur de borde vara och sedan låser sig kring den. Nödvändigtvis är det kanske inte så att man inte kan släppa tanken eller känslan, utan precis tvärtom. Då jag inför mig själv ser att det kan gå dagar utan att jag tänker på Dig och det som jag kallade för vårt, någonstans där föds en rädsla. En rädsla över att jag kanske bara inbillat mig allting, att det är kanske inget speciellt. För livet verkar ju fungera ändå? Som allt annat så kanske detta kan gå över och kanske är det just den insikten som känns obehaglig.. för jag önskade inte att det var så. Så det kan kanske vara som så att när jag märker att du är på väg bort så framkallar jag känslor kring Dig för jag vill att det ska vara på ett visst vis.
Jag lever kanske i en slags låtsasvärld.
Jag börjar tänka logiskt istället för känslosamt. Jag tänker att det egentligen inte skulle kunna bli bra. Jag tänker att jag egentligen vet för lite om Dig. Jag försöker tänka bort Dig. Dock kvarstår det faktum att vi hade en speciell kontakt, vi kunde prata på ett speciellt vis. Vi kunde vara så öppna mot varandra.. eller, stämmer det där med öppenhet? Hur öppen var du egentligen när du bara försvann bort i natten? Utan ett ord. Jag är dock övertygad om att det jag kände DÅ var äkta.
Men Du är borta nu och varför ska då jag stanna kvar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar