"VI saknar en sjuksköterska, jag går ut i omvårdnaden och Angelica sköter resten.. så ordnar sig allting". Det var orden min handledare sa i tisdagsmorse. Konstigt nog kände jag inte jättemycket panik utan tänkte att jag klarar nog detta uppdraget. Jag fick inte en massa prestationsångest, det var inte så svårt att andas.. jag kände mig trygg. Hanterbarhet och behärskning är behagliga känslor. Jag har under dessa veckor insett att jag klarar så mycket mer än jag tror. Roger (min handledare) skulle aldrig ge mig större uppdrag än att jag klarar av dem. Ibland känns det som han har större kunskap om mig än vad jag själv har. Han ser att jag inte riktigt vågar tro på mig själv emellanåt, att jag inte vill gissa. Jag vill göra rätt från början och frågar därför, men då bollar han tillbaka frågan och säger "ja, vad tror du själv? hur ska du lösa detta?". Han tvingar mig att tänka till och tro på mig själv. Jag växer, utvecklas och blir mer och mer redo för vad som väntar om 3 månader... sjuksköterskeexamen! Jag ligger inte längre sömnlös om nätterna och funderar på om det jag gör är tillräckligt bra. Helt plötsligt tänker jag "det där kunde jag gjort annorlunda, imorgon ska jag göra på ett annat sätt". Jag slår inte ner mig själv för att jag inte är fullfjädrad utan inser att hela livet handlar om att lära.
Jag räknas. Han får mig att känna att jag räknas. Igår var jag frikopplad från mina ordinarie praktikuppgifter för att göra en punktprevalensstudie kring fallrisk. Denna studie gick snabbt att genomföra så jag frågade Roger ifall han behövde hjälp med något. Helt plötsligt kände jag inte mig som en student utan som en kollega till honom. Jag fick i uppgift att ringa ett samtal till röntgen för att höra vilken tid en patient skulle dit. Så jag samordnade hela det, förberedde med transport, remiss och dyl. Sedan sa jag åt honom "om du vill kan jag hjälpa dig att fylla på och plocka ut i läkemedelsvagnen?". Sagt ochme gjort. Därefter sa han "om du inte har något att göra och redan käkat, kan du inte skriva en epikris (sammanfattning av vårdtiden) på mannen på rum 9?". Inga problem, sa jag. Jag samlade ihop alla papper, la dem i kuvert och såg till att de kom med honom. Roger säger till mig "Du har skött så mycket jobb här den senaste tiden, att jag har nästan glömt hur man gör". Jag kan inte beskriva i ord hur bra det där kändes.. JAG kunde avlasta HONOM, för HAN hade mycket att göra. Jag gick från en liten student till en kollega.
Snart är det dags.. och jag vet att jag kommer klara det. Jag vet det nu, han har fått mig att inse att jag kan faktiskt lite jag också och JAG ÄR DUKTIG!
