Jag har fattat ett beslut.
Jag har de 3 sista veckorna behandlat mig själv riktigt illa, det ska inte fortsätta. Nu tar vi nya tag. Ja, VI, jag och Elin, tillsammans, alltid.
Vad i hela friden vore jag utan henne? Och vad i hela friden vore hon utan mig? Vi är som en slags symbios. När jag inte orkar med någon, orkar jag alltid med Elin. Det händer att Elin berättar att hon är på dåligt humör och inte orkar prata med någon, sedan tillägger hon "fast det gäller inte dig förståss". Sådanna vänner har man inte för många av. Det är väl det som gör det så speciellt.
Elin vet alltid, jag behöver inte berätta eller förklara. För ca 2 veckors tid sa jag åt henne "hoppas allt är bra, men jag orkar verkligen inte prata idag". Då säger hon till mig "okej, men om det är något så finns jag här. Har det hänt något eller så? (trotsar att du inte riktigt orkar prata och du behöver inte svara om du inte vill)." Jag ringer upp henne och bara spyr ut allt som finns inom mig, och det är okej! Det är okej att göra så inför henne, vi gör så för varandra.
Vi följer varandra åt, vi är som en person. Det verkar kanske lite fjortis, och det är det kanske. Det är kanske fjortis att kunna ringa och prata med någon i 3h och det känns som 20min. Det är kanske sånt man borde växt ifrån. Jag kommer aldrig växa ifrån det där och vill inte göra det heller. HON är den som ALLTID kommer att stå mig närmast i livet! Don't you dare to take her place!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar