Nu är det såhär: De dagar jag är ledsen, då tänker jag tillåta mig vara ledsen. De dagar jag saknar, tänker jag tillåta mig att känna saknaden. De dagar som jag är irriterad och frustrerad, då ska jag låta mig vara det.
Ibland är jag ledsen. Ibland saknar jag. Ibland vill jag tillbaka. Så är det bara! Jag hade sjukt roligt med dig och så starkt jag kände, det är så jag ska känna. Jag vet vad jag vill och behöver. Det visste jag nog inte riktigt innan jag mött dig. Under ett års tid jämförde jag allt med hur det hade känts tillsammans med dig, trots att vi bara fick ett kort ögonblick. Ändå var det som blev mallen för hur det ska vara?
Nu gav du dig av och du hade dina skäl. Sedan försökte jag också ge mig iväg. För det går inte att vara ensam kvar i något som inte längre finns. Dock är det inte bara så lätt, det gör ont ändå. Jag kommer inte riktigt vidare och därför måste jag bara acceptera hur det är. Acceptera vad jag känner och acceptera att du är där du är.
Det är inget jag kan påverka.
En annan gång kan jag vara irriterad. Det känns som att jag ibland har en ganska klar bild över hur allting är och hänger samman. Trots det, så har jag så fruktansvärt svårt att inse och acceptera. Hur normal i huvudet är jag?
Det växlar mellan en trygghet och panik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar