Klarspråk.

För lite mer än en månads sedan fick jag chansen att börja om med någon som funnits i mitt liv till och från i 8år.

Det hela började i Januari 2010. Vi kom varandra nära utan någon av oss menat det. Det tog slut, jag valdes bort. Jag accepterade det och förstod valet trots att det gjorde ont. Jag tappade mig själv. Nu ett år senare kom han och plockade upp mig igen. Först trodde jag inte på honom och tänkte inte alls ta emot honom. Trots detta så ville något inom mig träffa honom och jag förstod inte varför.

Han talade om kloka saker. Han talade om ärlighet och uppriktighet. Jag höll med. Har ju själv bara träffat på män som varit oärliga mot mig och då är det klart det känns fantastiskt att träffa på någon som själv förespråkar ärlighet.

Jag fick frågor om mitt förflutna om saker som jag nog inte själv riktigt reflekterat över. Därför gav jag ogenomtänkta svar. Jag hävdade att jag aldrig gjort något med en viss person. Jag sa att jag aldrig känt en förälskelse till honom utan att det varit något annat, något djupare. Detta hade jag intalat mig själv men det var inte sanningen. Jag presenterade alltså den lögn som jag intalat för mig själv. När jag väl hade svarat så insåg jag att precis ljugit. För visst hade jag hånglat med denna killen en gång. Det tog emot att berätta att jag ljugit eftersom jag inte ville ljuga. Korkat, mycket korkat. För vad jag då gör det är ju att istället för rädda situationen och säga sanningen, så ljuger jag. Det som jag aldrig skulle göra.

Redan dag 1 fick jag klara derektiv om vad som skulle hända ifall jag ljög. Så varför då försätta sig i den situationen? Det undrar jag också. Var det en omedveten destruktiv handling? Nej, för jag visste ju att jag ville ha Peter och ändå valde jag att riskera det. Det finns ingen förklaring.

Jag fick en chans att försöka rätta till det. Då tog jag bort saker jag fått från den här killen men en del saker dröjde sig omedvetet kvar. Jag plockade undan cdskivor, tidningsutklipp och visitkort. Däremot fanns då en sak kvar, ett plektrum. Och det var denna gåva jag pratat som mest om. Hur plektrumet var en handling från hans sida att visa att jag förstod hans skapande och att han uppskattade. Jag hävdade att han med den gåvan inte hade någon baktanke och jag gillade det. Jag gillade att han förstod att jag förstod. För det var ju detta jag strävat efter under så lång tid. Jag ville att han skulle förstå att det var skapandet som tilltalde mig och att jag inte var ute efter honom. Under 3års tid hade jag ju känt mig så ignorerad utav honom och det hade gjort mig så ledsen. Varför kunde han inte bara se mig? Och nu såg han mig. Varför fick plektrumet vara kvar då?? Varför försvann inte det samtidigt som det andra? Därför att det hade jag undanstoppat och i min förtvivlan tog jag bort det som låg framför ögonen.

Självfallet blev då reaktionen; du säger att du plockat bort allt men den mest kära ägodel, den har du kvar?

Jag gav dig ett opålitligt intryck. Du började tvivla på mig och jag var ledsen. Kanske du också. Jag förstörde bilden om mig själv. Jag triggade igång ett krig.

Såhär är det.