Det finns dom som stannar tiden, ja det är faktiskt så. En del personer har en förmåga att dröja sig kvar utan att man egentligen förstår varför. De lämnar kvar en känsla som etsar sig fast. Det svåra är då att det kan vara känslan man önskar uppleva igen men egentligen inte personen och så förväxlas detta. Någonstans är bilden så tydlig och klar. Insikten är enorm, insikten om att aldrig gå tillbaka för att det finns inget att hämta, insikten om hur det egentligen är och vilken destruktiv relation det egentligen var. Insikten om att hur utbytbar jag egentligen var, borde göra att jag inte ägnade en tanke åt det som var. (Om du nu någonsin var något?)
En del personer kan vara så enkla att umgås med och utstråla värme, samtidigt som samma person kan vara en enorm energitjuv. Att någon kan medvetet gör en illa och sedan får en slags känslomässig destruktiv utlösning utav det, är skrämmande. Jag vet att jag är värd mer än så. Ingen förtjänar att bli bemött på det viset. Ingen förtjänar heller att få allt och sedan inte ge något tillbaks.
Däremot så finns det någon dragning i mig, en dragning åt detta. Antagligen en dragning åt en övertygelse, hur jag önskar att att bli övertygad om att jag har fel, trots att jag vet att jag har rätt. En dragning åt att få sitta och prata om allt det där abstrakta som kan vara så svårt att klä i ord. Känslan av att vara förstådd.
Oh God, I hope you convince me again!
(men bara för en stund)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar