Tillfälligheter.

Livet består av tillfälligheter. Det är nog väldigt lätt att läsa in en mening eller något djupare i dessa tillfälligheter. Ibland träffar man på människor som gör ett starkt intryck hos en och lyckas beröra på ett oväntat sätt, det blir en känslomässig tillfällighet. Två energier möts och då är det extremt lätt att få för sig att det är något mycket större än vad det är. Men vad gör det?

Det handlar om att ta vara på det goda i livet, vilket jag lärt mig nu.
Ibland är jag svag och har ett behov av att någon lyfter mig en bit upp över noll. Detta medför en ökad känslighet, en förmåga att lättare ta till sig av positiva ord och lättare ta emot känslosamheten. Kanske även tro att det är kärlek.

Och för första gången i mitt liv kan jag säga, det gör ingenting. Det är lätt att bli bränd på livet ifall fokus ligger på det negativa. Det är lätt att se ensidigt på det som är flersidigt. Sen når man en punkt av insikt där man känner att det går att vända på allting. Det går att få en motgång till att bli en framgång.

Varför känna sorg över att någoting bara var en tillfällighet? Det kändes ju bra då. Varför känna ångest över ifall orden var sanna eller inte?

I efterhand är det bara en sak som spelar roll för mig och det är ifall det trots allt gav mig något positivt. Och ifall de där orden, sanna som osanna, lyckats beröra mig och talat till mig när jag behövt höra dem, då tackar jag för det. Ifall någon annan har fått mig att riva en mur inom mig, då är väl det bra oavsett hur det slutade?

Ifall jag har lärt att mig att det är värt att ta chanser, att det värt att släppa människor nära inpå livet. Då är jag nöjd.

Jag är nöjd.


Tänk vad fantastiskt, så ska jag göra fler gånger.