Framtid vs Baktid

Jag satt vid köksbordet och kämpade med min matte när min systerdotter (som då var 8 år) ställde frågan "Angelica, vad är egentligen framtid?". Jag försökte mig på något svar men krånglade in det i någon djup förklaring, så jag skickar in henne till sin morfars kontor. "Morfar, vad är framtid?". Folkhögskolläraren svarar något enkelt och pedagogiskt om att det är allt det som ännu inte varit, imorgon, nästa timme, nästa år. "Okej" svarar Erica och börjar gå.. sedan vänder hon sig plötsligt om och säger "men allt det som redan har varit då, vad är det då? Baktid?". Simpelt, konkret och logiskt.

Funderingarna kring framtid och dåtid får mig onekligen att tänka på att jag väldigt ofta haft en förmåga att färdas bakåt i tiden. Varför jag har gjort så, vet jag inte riktigt men jag har onekligen haft ett behov av att göra det. Ett behov av att undersöka möjligheter och söka svar på obesvarade frågor trots att jag borde lagt det bakom mig. Jag har inte klarat att gå vidare från situationer som jag upplevt inte avslutats och förmodligen inte avslutats på rätt sätt, på det sätt jag önskat. En frustration har drivit mig bakåt istället för framåt.

Jag har inte kunnat acceptera att det aldrig blev som jag önskade, jag har inte kunnat acceptera att det inte fungerat när jag inte fått veta varför var det inte fungerat. Därför har jag inbillat mig att det finns så mycket kvar att säga och inte vågat gå vidare. För tänk om jag lämnar något så vackert bakom och får sedan veta att jag inte var ensam i mina känslor och då är det kanske försent?!? Jag har lurat mig själv och mints något från längesedan.

Det har känts svårare att släppa in en ny människa än att söka upp något förflutet som fortfarande varit vid liv hos mig. Nu däremot skulle jag aldrig någonsin få för mig att gå bakåt i tiden, livet är för kort för det. Vad jag då insett är hur mycket ångest och funderingar som jag blivit befriad ifrån, endast för att jag lämnat saker där hän. Allt blir inte alltid som man vill eller önskar, men det kan bli bra ändå och kanske tillochmed ännu bättre.

Det går inte att leva i det som en gång var. Det gäller att fånga in det positiva, bevara sina vackra minnen utan att förneka sanningen. Realism.