Det började nånstans med att jag fortfarande inte vet vad jag vill. Vill jag vara kvar där jobbar idag? Sen kommer såklart den naturliga motfrågan från mig själv: var ska jag annars arbeta? Eller: Ska jag kanske göra något helt annat? Sen: Det är ju inte det att jag inte egentligen inte trivs med mina arbetsuppgifter. Vad är det då som är fel? -Ja, det är ju inte heller egentligen de jag jobbar med. Så inser jag för mig själv att det finns kanske inget fel utan det är jag som söker ett fel.
Så jag samlar mig, inser att jag faktiskt vill vara sjuksköterska och trivs bra med det. Så vad var då problemet? Jo, rädslan att bli fast! Tänk att stanna på samma ställe hela livet när jag har ett yrke med SÅ OTROLIGT mycket möjligheter! Bryta sig loss och aldrig stanna på samma plats förlänge..
Sen kommer vi in på att nu har jag ställt upp mig i lägenhetskö men inte för att jag inte egentligen trivs där jag bor men bara för att. Bara för att ständigt vara på väg... för flytta känner jag ju inte heller för.
Där nånstans inser jag att jag är inte olycklig, egentligen mår jag nog ganska bra. Så vad var då problemet? Varför kan jag inte vara nöjd? Vad är det jag saknar? För om jag trivs med mitt jobb och var jag bor, varför flyr jag? Och till vad flyr jag? Varför vill jag hela tiden ha något mer och något bättre?
Då kom den stora insikten. Vissa tillfällen flyr jag inte ifrån även om jag är rädd. Jag kom på vad kicken är, jag kom på vad jag vill ha och varför jag ständigt söker. För att när jag blir kär så stannar allt annat. Det är kär jag vill vara.
Det är så sällan jag träffar någon som jag vill vara kvar hos. Det är så sällan jag verkligen tycker om någon. Vid de tillfällen jag blir kär så slutar jag söka felen, jag ser dem och accepterar dem. Detta för att jag har nått en känsla som är större än mycket annat. När jag blir kär så är det på något vis nog för mig. Att jag vågar ge mig hän åt en annan människa, då vet jag att det är bra. Det är bra för mig. Jag släpper mina murar, lägger ner mina försvar.. kapitulerar!
Kanske inte så klokt, kanske ganska naivt.. men det är så det är. Och vissa tillfällen glömmer jag aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar