... Då jag gjort allt vad jag kan, ger mig jag rätten att ge upp.
Jag blev färdigutbildad sjuksköterska i Juni 2010. Därefter började jag arbeta på en medicinavdelning tillhörande akutcentrum. Här vårdas många äldre och multisjuka patienter som inkommer med ett ökat besvär utav någonting och var vi sedan skall bena ut vad som orsakat besvären. Då dessa patienter har så mycket sjukdomar med sig sedan tidigare så kräver det egentligen väldigt mycket kunskap och erfarenhet för att kunna sålla och prioritera bland symtomen. Den här avdelningen skiljde sig väldigt mycket från infektionsavdelningen var jag hade haft min slutpraktik. Jag tyckte det var oehört tungt, svårt och stressigt. Tunga patienter och hög arbetsbelastning. Jag kände ofta att jag visste att jag kunde prestera bättre men att jag var fången i omständigheter som gjorde att jag var tvungen att utföra ett mindre jobb. På det viset vill jag inte arbeta. Både mina kollegor och min chef sa åt mig att tagga ner, jag mådde dåligt över att jag hade för höga krav på mig själv och ville för mycket. De där orden störde mig något enormt. Hur kan man vilja för mycket? Jag har utbildat mig till ett yrke för att få arbeta med människan i fokus och känner att jag hamnat på en arbetsplats var detta inte är möjligt. Jag vill inte ha det så!
De negativa upplevelserna tryckte ner mig och därför bestämde jag mig för att hitta en väg därifrån. Lyfta mig över situationen. Infektionssjukvård var det som lockade mig, jag ville arbeta med infektionspatienter. Jag hungrade efter utmaningar och ny kunskap. Däremot fanns bara kursen att tillgå i Uppsala, ja iallafall under vården och jag kunde inte vänta. Beslutet var tagit, jag ska bli infektionssjuksköterska. Att få höra att jag var för ambitiös födde en trots i mig och inget skulle hindra mig från framgång.
Däremot hade jag inte räknat med att det skulle vara sådant slit, jag hade inte räknat med alla tågförseningar. Och det där är väl lite sådan jag är, impulsiv och naiv. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in i. Väldigt snart insåg jag att det var inte vad jag hade räknat med. Jag kände press istället för glädje och då är det fel. Kursen skulle ju vara något roligt och upplyftande, inte något betungande.
Därför har jag bestämt för att inte gå klart kursen, jag vill inte. Det är inte roligt längre. Beslutet jag tagit sticker tydligen i människors ögon. Att så lätt ger man inte upp och har man påbörjat något då ser man till att slutföra det. Jag håller med och så brukar jag också resonera. Men om vi säger såhär, skulle Du stanna kvar i en relation som kändes mer betungande än upplyftande? Det är samma sak. När inte glädjen finns så utgör det en skada. Så ska det inte vara.
Däremot är jag tacksam över vad kursen hittils gett mig. Jag har inte bara fått ny kunskap utan allt resande har också bidragit till en större erfarenhet. Jag är stolt över mig själv som gav det denna chansen. Fördjupningsarbetet kommer jag till att skriva klart för att jag tycker det är roligt men inte för att jag är tvungen till det. SÅ känner jag! Om du tillbringat tid i en relation som till en början gav dig mycket men den höll inte hela vägen ut, visst hade du då ändå känt tacksamhet över vad den gav dig istället för bitterhet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar