"Ingen annan än du själv är skyldig att göra dig lycklig". Det var några av de inledande orden i Lars Winnerbäcks tal om att älska, vikten av att älska sig själv. Det är det enda uppdrag som vi faktiskt har i livet, enligt honom.
Vi ska inte lägga över ansvaret om att älska oss själva hos andra. Det är den egna tanken om jaget som är viktig, andras tankar och känslor om dig avgör inte vem du är eller vad du betyder. Det är viktigt att ha en egen mark att stå på, en stabil grund som inte rubbar sig. En annan människa ska inte bära ansvar för vårt eget välbefinnande, för i slutet handlar det bara om oss själva.
Personligen suger jag fett på det där. Det är ofta att jag kan känna att jag behöver vissa människor nära mig, att de gör mig hel, fyller upp mitt tomrum. Det värsta utav allt är att det nog är något jag intalar mig själv, att jag vill ha det så. Jag har alltid klarat mycket mer än jag själv tror, min kapacitet och förmåga har alltid varit större än vad jag själv anat. Men jag känner mig hel när någon annan håller mig när och inte vill förlora mig. Jag känner mig stark då någon annan tror på mig. Då känner jag att jag spelar roll, att jag betyder något. Jag tar så mycket större ansvar för mig själv då jag står i relation till någon. Det är väl mänskligt, antar jag.
Men att lägga kraft och energi på något man brinner för och se vad man själv kan åstadkomma och prestera.. det är en häftig känsla! En slags kick. Det är därför jag gillar att studera, då får jag en bekräftelse på vad jag kan. Men det är det där.. att man är mer än det man presterar.. Men är det där att göra sig själv lycklig? Eller är det en flykt in i ensamheten?
Jag har bara mig själv och mitt enda uppdrag är just att vara jag. Men hur hur gör man sig själv lycklig? Och vad är lycka? Det kanske får bli inledningen på nästa inlägg.
Jag försöker men förlorar varje gång..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar