.. nu när jag legat i din famn.
Det där är inte mina ord, men det är så jag känner.
Har en stark känsla av att det mesta sker utav en mening, vill inte säga allting.
Jag träffade en man som fick mig att känna mig omtyckt. Han fick mig att känna mig stark. Berättade för mig att det du håller på med nu, det där är inte du, du behöver inte göra sådär. Hans ord räddade mig. Orden talade till mig när jag själv precis börjat reflektera över hur jag skadade mig själv.
Han tog emot mig och jag behövde det. Jag behövde honom.
Många säger att det aldrig fanns, att det inte var riktigt. Jag bryr mig inte, för att för mig var allting på riktigt, hela tiden.
Han gav tillbaka tron på mig själv och nu kan jag må bra igen. Jag behöver inte söka i allt jag ser. Jag är inte lika söndrig längre.
Sen tog saker en annan form, vår relation förändrades. Det är så det är, livet ser tyvärr ut så. Jag känner ändå en glädje istället för bitterhet. En glädje över att jag nu kan le igen, en glädje över att jag är jag igen. En glädje över vad det gav mig, på riktigt som på låtsas.
Jag är samlad nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar