Jag kan inte koncentrera mig eller fokusera på det som jag borde/behövde eller måste. Jag vet inte om detta är någon slags kris eller vad det är. Ur ena synvinklen har jag aldrig mått så bra som jag gör idag – i nuläget – aldrig varit så trygg med mig själv. Men samtidigt aldrig stört mig så mycket på mig själv. För lite mer än ett år sedan så var jag nöjd med hur jag såg ut tyckte jag hade en mycket fin kropp. Den kom till genom konsekvens, var ute och gick/sprang varje dag i stort sett. De var en av fördelarna med att bo i Broby bara gå utanför dörren och naturen fanns där. För lite mer än ett år sedan, gick jag in i ett förhållande som till en början (precis som alla förhållande) såg väldigt lovande och bra ut. Det var det inte. Jag blev deprimerad och ångestfylld av alla ovisshet. Denna hemska känsla som tog all energi ifrån mig resulterade i en krafit viktnedgång utan att jag inte ens ansträng mig för den. Fick en chock då jag såg att jag vägde 48kg. Det var inte fint. Men den krisen gjorde också att jag förlorade alla rutiner gällande träning och mat. Nu väger jag sannerligen mer än innan jag hamnade i det förhållandet. Det STÖR mig, ENORMT. Det stör mig att det känns omöjligt när det inte borde vara det. Mitt utseende stör mig, så ENORMT. Så får jag frågan ”varför tkr du inte om dig själv?”. Det handlar inte om det, jag gillar mig själv som person men är frustrerad över jag låtit mig förfalla. Så tänker jag ”det borde inte vara så svårt att fixa”. Och så fort jag är på väg, så känns det som jag tappar det igen. Idiotiskt. Var tog min självdisciplin vägen?
Just nu vill jag inget hellre än att bara skita i precis allting, ta en break från livets allvar och bara ha kul. Det gör att jag blir back, jag tänker så himla mycket kring vår cuppsats. Det känns omöjligt att fokusera och få fram något resultat. VARFÖR HÅLLER JAG PÅ SÅHÄR? Hur ska jag få fokus igen, hu r ska ja få fokus på allt jag behöver ? Hur ska jag kunna släppa de tankar som upptar min tid? Emellanåt känenr jag mig inte redo för någonting. Det störiga är att jag vet att jag är duktig på att skriva, jag känner till mina kvaliteter och vet att jag både skulle kunna leverera en bra uppsats och bli en förbannat bra sjuksköterska.. om jag bara tog tag i detta. Varför gör jag inte det då? Varför vill jag hellre fly in i en lättsam värld? Vad är det som skrämmer mig? Jag kanske borde diskutera detta med min handledare inför cuppsatsen, att jag känenr som jag gör och jag tänker ju inte ge upp. Jag vet inte.. jag vet ingenting. Vad kluvet allting känns..
Varför uppskattade inte jag mitt utseende när jag faktiskt nästan hade min drömkropp? Varför lät jag allting bli såhär? Hur ska jag få fotfäste igen? Vill jag få fotfäste igen? Ja, ena delen av mig vill ju det medan den andra delen bara vill flumma ut i något helt annat..... men jag kan ju tyvärr inte ge den sidan utrymme förän jag vet mer exakt vad det är jag vill.
Jag tror jag har tappat kontrollen över det mesta just nu....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar