En av alla dom.

När man inser sina svagheter är det också då man hittar sina styrkor? Jag tror det är så. För det först när man börjar se på sig själv med verkliga ögon och acceptera vem man är som man kan komma någonstans i livet. Det handlar om att försonas med sig själv och de val man gjort. Först när du försonats med dig själv kan du också försonas med andra. Om du inte är ärlig mot dig själv då kan du inte heller vara det mot din omgivning. Det handlar någonstans om att acceptera att man inte är mer än en människa och ibland gör mindre kloka saker. Det viktiga är inte varifrån man kommer utan vart man går. Viktigast av allt är att man vaknar upp och inser att man har ett aktivt val, ett val i att välja vem man vill vara och hur man vill forma sin framtid. För tappa greppet eller fotfästet, det gör vi alla någon gång under livets lopp, allt annat vore en lögn. Men res dig upp och kom igen. Försök att hitta styrkan till att se en motgång som en utmaning och vänd det negativa till något positivt.

Ibland skrämmer vårt förflutna oss, och inte allra minst mig. Tanken på att jag för ett halvår sedan inte kunde hantera ensamheten och ångesten och därför blev till något som jag inte vill stå för, kan skrämma ihjäl mig. Det kan skrämma ihjäl mig i vilka relationer jag förlorat mig själv i. Vilka människor jag har velat ge allt. Hur jag stannat kvar ut i det längsta för att jag inte velat inse. Hur jag medvetet gjort val som inte gynnat mig själv men jag gjort dem i hopp om en bättre framtid. Jag har inte velat ge upp min dröm men har istället gett upp mig själv. För att då inte bli bränd på livet och omfamna den nivå man låtit sig bli nedslagen till är det viktigt att man inte fattar beslut då man står i kontakt med sina rädslor. Ångesten måste lägga sig innan man börjar tänka på att forma framtiden. Det finns alltid två sidor av allting, men om vi i rädsla har fattat beslut så finns det en risk att vi börjar se ensidigt på det som faktiskt är flersidigt. Vi ser det med skräckjaganade ögon.

Det går inte att tänka klart när ångesten är så stor och rädslan håller på att ta överhand. När ens inre på något vis gått i bitar, då är det inte alltid så lätt. Vad jag har lärt mig är dock att ACCEPTERA situationen som den är och var. Jag tillåter mig att känna sorg och smärta, det är så jag bearbetar. Jag har slutat springa ifrån mig själv och saker som känns svåra att identifiera.

Jag lägger ner mina vapen, kapitulerar och slutar blockera.
Jag är en människa med brister och fel.