The times are a-changin'

Sitter och dricker kaffe och njuter av ljudet som kommer skrållandes ur laptopen, Tracy Chapman. Älskar hennes musik, så otroligt avslappnande och fungerar vid alla tillfällen. Jag är trött ikväll. Var på föreläsning i eftermiddags om mag-tarmsjukdomar, och föreläsaren utstrålade ett slags lugn, vilket gjorde det intressant att lyssna på. Han kändes sådär snäll, ödmjuk och mån om sina patienter. Han avslutade sin föreläsning med att säga några ord från hjärtat till oss sjuksköterskestudenter och önska oss lycka till i framtiden, han kändes personlig. Men vad händer när människor utstrålar ödmjukhet och empati? En del människor mister respekten för dem, och blir lite ignorranta. Vad jag pratar om är att när det var 5-10min kvar av föreläsningen, började folk packa ihop sina saker, prassla med sina block, fälla upp bänklock, går igenom halva lokalen och ut genom dörren för att hinna med sin buss!

Visst, förstår jag! Jag förstår att folk inte vill missa sin buss, så att de hinner med sitt tåg hem! Jag förstår det. MEN vad jag inte förstår! Det är att om man vet att man behöver gå tidigare, varför sätter man sig inte längst ut i bänkraden, varför tar man inte sakerna i handen och TYST smyger ut? Jag är ingen gnällfitta, men jag tycker det är nonchalant emot föreläsaren och även mot oss övriga i klassen. Jag skäms så över dem och känner med föreläsaren när jag hör hur han börjar öka tempot i föreläsningen - hoppa över vissa bilder, för att han också blir stressad. Fruktansvärt. Show some respect in here ;D

Det var ett tags sedan jag skrev nu, vet dock inte om jag har något speciellt att berätta. Hade en fantastiskt rolig helg iallafall. I fredags följde en klasskamrat med hem, vi drack kaffe och pratade ut om lite alltmöjligt. Kände så igen mig i henne när hon beskrev vissa situationer, hur hon trots aman allt skinn på näsan, ibland låter sig förminskas. Just för att man omger sig med fel personer, som har så mycket emotionella problem så att de klarar inte av att ge till en annan människa, eller möta den andra personens känslor. Är man i sådanna relationer förlänge, där man inte mår bra, då händer det något. Ens egna jag, det suddas ut på något vis, eller ja.. det kommer i skymundan. I skymundan för den andra personen, som inte ser en eller ger en något av det man behöver. Det tär på ens psyke, man blir så liten. Det är hemskt! Varför utsätter man sig då för det? För att det inte var så från början... och dit vill man komma igen. Så har man själv ett behov av att prata om det, försöka lösa situationen, men den andra är inte mottaglig. Så är man där, fast i sin ovisshet och vet varken in eller ut. Det är tungt sånt. Samtidigt är det väl så att ibland behöver man gå igenom tunga saker för att nå vissa insikter, och ofta insikter man redan hade från början - men inte vågade lite på. Som det sägs "det som inte dödar, det härdar", och något i den stilen är det väl.

I lördags var en så härlig dag. På förmiddagen var jag och simmade lite motionssim, sedan mötte jag upp mamma och åt en dagens med henne. Hon sa då att hon skulle köra bort till willys, så jag hängde på. Jag kände för att bara unna mig lite mys och egentid, så jag köpte en veckorevyn och ett litet geisha. Så när jag kom hem, satte jag igång kaffet.. för att sedan slå mig ner i soffan och läsa tidningen och fika.. mysfaktor på högsta nivå! På kvällen var jag och min killkompis och lyssnade på när en bekant till mig hade smygrealse av sitt nya album. Också trevligt, jättetrevligt faktiskt. Ja, lördagen fortsatte i en trevlig anda.. och slutade sent, eller egentligen tidigt på söndagsmorgonen. Det var en annorlunda natt, minst sagt.