Jag sitter hemma hos mina föräldrar, har tillbringat hela helgen här. Det är något visst med att "komma hem till broby". För det så vi alla barn i denna familjen säger, "är du hemma i stan eller hemma i broby?". Detta kommer alltid vara vårt hem, en del av vår trygghet och fasta punkt. Mamma var ensam hemma denna helgen så jag åkte hit i fredags och lagade middag till oss. När jag stod där i köket och höll på för fullt att fylla kycklingfilén med färskost och linda in den i baccon, då ringer det på dörren! Det kom två middagsgäster till, min storasyster och hennes lilla dotter. Som sagt, det är här hit vi söker oss när vi känner oss ensamma, vi längtar hem. Vackert. Så vi käkade middag och sedan kollade vi på idol och fikade med en god chokladkaka alá GI och drack lite kaffe. Sen övernattade vi alla här.
På lördagen väcktes jag vid niotidenav ett litet lekande och högljutt barn. Samtidigt hör jag mamma säga att hon inte vill störa mig angående tvätten jag tagit med... så ja.. det blev att stiga upp. Efter frukosten satte jag mig för att plugga lite.. då ringer telefonen! "Det är Kicki i hemtjänsten". Jag kände bara hur hela min kropp protesterade "vill inte" "kan inte". Allt inom mig bara spjärnade emot. Rösten i luren frågar vänligt hur jag har det och om jag kan tänka mig att jobba ikväll, EFTERSOM JAG STOD SOM TILLGÄNGLIG DENNA HELGEN (vilket jag hade glömt). Lite halvirriterat frågar jag om det är mellan 15.30-21.30, det var det. Jag kunde andas ut. Slapp stressa. Så skönt. Ett tag. Tills de malande ångest tankarna kom tillbaka om hur lite jag ville jobba, hur jag verkligen bara vill slappa. Jag försökte börja vända det till något positivt, då jag inte hade så mycket annat val än att just jobba. "du tjänar pengar". MEN ÄNDÅ FORTSATTADE DEN GNAGANDE ÅNGESTEN.
Okej, då provar vi en ny terapiform. "Varför känner du ångest över att jobba? Vad är det som tar emot?". Då slog jag huvudet på spiken. Jag var osäker! Det blir så när man jobbar för sällan, man kommer ur det.. känner inte till om det kommit nya ärenden och hur kvällsrundorna ser ut, hur arbetsbördan är för tillfället. Okej, då har vi klarat ut det. Hur kan vi nu göra för att du inte ska känna så stark ångest? "När du går till jobbet kanske det underlättar för dig själv om du väljer en kvällsrunda med pensionärer som du träffat mycket så att du känner en trygghet i utförandet av arbetet". Sagt och gjort. Jag sa tillochmed till de övriga i personalen "man är lite off. allting när man inte jobbat på en månad". Kändes bra, det gick bra. Det var kul att jobba igår.
Då blir nästa avsnitt i terapin att komma på vad jag kan göra för att slippa den här ångesten. Svaret blev: Jobba oftare, minska de stora glappen mellan arbetstillfällena så att du känner att du är insatt i arbetet. Sagt och gjort. Jag skrev upp mig på några helger framöver, skadar aldrig med lite klirr i kassan. Kan behöver inför Tallinresan. Men det är också KUL att jobba... när man väl fått tummarna loss.
Sen kanske Du som läser detta undrar om jag är lite smått schizofren som samtalar så med mig själv? Kanske, jag är iallafall min egen terapeut. Eller jag tvingades att bli det då my person in life inte var tillgänglig för samtal.
Det är iallafall oehört viktigt att vara i nuet, fokusera på det man ska göra och stänga av allt annat. Det där är något som gått upp för mig mer och mer. Mindfullness. Det kommer att vara A och O om jag ska kunna bli en bra sjuksköterska, vilket jag såklart både vill och kan. Så, så är det med den saken. Ta vara på nuet, för det är det som passerar medan du oroar dig för allt som varit eller komma skall.
Idag promenerade jag lite med en tjejkompis, vi gav nog varandra nya insikter om livet. Det blir så när man delar erfarenheter. Vad fantastiskt det är, men vad skrämmande det också kan vara. Iallafall blev det, det för mig. Hon sa nämligen "du vet att när man intar alkohol så kommer ju andra sidor fram hos en själv". "Ja" sa jag. Hon fortsätter "tror du inte att det är just de sidorna man behöver jobba på när man är nykter?". Jag funderade lite.. så svarade jag "Jag förstår hur du menar till en viss del.. men jag vet inte.. jag tycker nog mer om mig själv när jag är onykter än nykter.. jag blir nämligen så chill och glad.. och bara är.. and I like it". Så tittar hon på mig "Då är det precis det du behöver jobba på, att tycka om dig själv, alltid, tyck om dig själv när du är nykter.. riv lite murar och försök att slappna istället för att analysera allting". Shit pommfrit så rätt hon har! Pinsamt.. Det var ju så självklart. Så diskuterade vi lite olika saker.. vi kom fram till att jag i nyktert tillstånd hämmar mig själv för vissa saker och med alkohol så släpper hämningarna.. jag vågar göra det som jag vill göra, men det blir ju ändå aldrig riktigt som man vill. För sen blir man nykter igen, och det där suddas ut.. mm.. så det där bör jag väl träna på då.. våga, våga ta för mig. Nu förstår jag de människor som inte får grepp om mig, som tycker att jag krockar med mig själv. För det är just vad gör. Det är ju därför jag i perioder inte druckit alkohol, jag klarade inte av att hantera känslan out of controll. Fick alltid massor av bakfylleångest - det får inte jag längre. Tills... i lördags för en veckas sedan, men det var inte bakfylleångest.. den ångesten var äkta. Lika äkta som mitt samtal med henne idag. Jag måste sluta krocka med mig själv.
Miss Seriously
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar