Så var det då den 2/10 och dags för tentamen i statistik och kvantitativa metoder. Inget ämne som direkt tilltalar mig då jag mer gillar ämnen utav en djupare karaktär, så som filosofi och psykologi. Tur är väl kanske det? Då jag läser till sjuksköterska tror jag att viljan till att försöka förstå och leva sig in i andra människors livssvärld är det viktigaste. Iallafall viktigare än hur man räknar ut sammvariationen mellan två variablar. När jag om ett halvår är nyutexaminerad sjuksköterska så antar jag att mina patienter mer kommer till uppskatta (också mer hjälpta utav) mitt genuina intresse för människan i sig, istället för massa tabeller, siffror och diagram! Men men.. ibland får man väl bara ta det onda med det goda. Tentan kändes iallafall okej, är inte helt säker på alla svar men tror jag kammande in några rätt iallafall. Så nu lämnar jag den bakom mig tills resultatet kommer, inget att grubbla över - det gick som det gick och det återstår att se.
Efter tentan var det dags för mig och min kollega att ta tag i vår projektplan inför C-uppsatsen. Vi var uppe i opponering häromdagen och där är en del korrigeringar som behövs göras, INNAN MÅNDAG! Det är brådskande! Sure, jag brukar säga att jag är en person som fungerar bäst under press, men detta går trögt.
Vi ska skriva en litteraturstudie med syftet att undersöka vilka verktyg sjuksköterskan kan använda sig utav för att skapa en god kommunikation med en patient som har asperger syndrome. Intressant i högst grad! Det är bara så tungt innan det lossnar helt, fastnar på detaljer, hittar inte den fakta som behövs etc. Så förmiddagens arbete blev nog lite splittrat. Tyckte så synd om killen som så snällt lät oss sitta vid datorn i "hans" rum/gatt. Vi, jag och min kollega, började så fint och hänsynsfullt, med att prata i små små bokstäver, för att inte störa honom. Men i kombinationen med att tiden sprang iväg så ökade också vår samtalston, den övergick i ett mer högljutt och panikartat samtal. Han lär inte fått så mycket arbetsro, dock många goda skratt! Han skrattade till då jag sa till min vän "Är du medveten om att vi idag har ägnat ca 20 min till att bara prata om min sjukhusvistelse, våren 2008?". Det är lätt att komma ur fokus, när det går sakta framåt.. eller är det kanske tvärtom? Att det går sakta framåt just för att man emellanåt hamnar utanför ämnet? Svår att veta vad som är hönan och ägget i detta! Vi har iallafall försökt struktuera upp det något, så att vi gör lite var för sig under helgen. Tänkte ängna hela förmiddagen imorgon åt projektplanen , HOPPAS att det ger sig!
Nog om det... jag skulle ju hålla lite helg också. En kille som gick i min paralellklass på gymnasiet kom över ikväll för att käka lite och kolla på idol, trevligt, mycket trevligt faktiskt! Men dess för innan när jag var ute med soporna så hände något så märkligt. En man kom springdes med haltande steg och med andan i halsen, han såg stressad ut. Jag log lite vänligt emot honom och han frågade då om jag kunde öppna in till soprummet för han trodde sig ha tappat sina nycklar där. Vilken panik! Jag led så med honom när jag så hur uppriven han var, svetten bara rann och han stammade fram händelseförloppet och sedan la till "jag som skulle ha gäster på middag, typiskt!". Tyvärr hittade vi inga nycklar i soprummet.. Han skulle kontakta den jourhavande vaktmästaren så förhoppningvis löste det sig. Sa åt honom att han kunde komma upp till mig annars och att vi fick lösa det på något vis. Får se om jag träffar på honom någon dag :)
När jag var bort på konsum för att handla till middagen så passade jag på att köpa lite blommor, 2 ljung och en vit calandiva, att sätta i fönstret i vardagsrummet. Det blev så höstlikt och vackert! Känner att jag har börjat "hitta hem" i min egen lägenhet, det är en härlig känsla! Jag flyttade hemifrån i aprilmånad och nu håller jag på att skapa mitt alldels egna hem. Tror jag ska bjuda hit mina föräldra på fika i nästa vecka, mamma kommer bli stolt när hon ser att jag handlat blommor :p
Det blev ett väldigt långt inlägg det här.. som berörde alldels för många ämnen på en och samma gång.. tar väl ett tag innan man kommer in i bloggeriets-värld. Men så skönt det är att bara skriva lite om sin dag såhär.. Ta hand om varandra i höstmörkret!
/Miss Seriously.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar