Tiden läker inte alla sår.

Du går aldrig mer sönder än vad du tillåter dig själv att göra.

Personligen tror jag att en del känslor måste du gå igenom som en del i din personliga utveckling. Ibland blir smärtan oundviklig, trots att strävan var allt annat än smärta. Önskar man vara en en hel individ då tror jag att det första steget är att lära sig känna fullt ut, oavsett känsla. Det skapar en medvetenhet. Medvetenhet är viktigt i vår personliga utveckling och kan ta med oss på resor. Det kan handla om allt från vilka beteende som är acceptabla att andra människor utövar emot en, till beteende vi utövar mot oss själv och andra.

Att döva en känsla är detsamma som en flykt och att hålla det svåra ifrån sig, det tar kraft och energi, vilket leder till en svaghet. Däremot kan man nå en insikt om att bakomliggande faktorer inte är viktiga att identifiera. Ibland tillåter vi bara vissa saker att ske, för att vi just då hade våra skäl. Ibland tillåter vi oss själva att göra orätt och ibland tillåter vi andra att göra orätt emot oss. Vi behöver inte alltid förstå varför, vi behöver inte alltid svaret om vad som ledde oss dit, svaret förändrar ingenting. Allt som krävs är insikten om orätt och ett avslut. Där påbörjas resan.

Och tiden läker inte alla sår. Såren läks först när vi hittat vissa svar inom oss själva, vilket kan kräva många resor.