Begreppet "bränt barn skyr eld" kommer utifrån en smärtsam upplevelse. Bränd kan man bli på i stort sätt allt. Däremot är det så att du behöver inte bli bränd för att du ha bränt dig. Du blir bränd ifall du omfamnar den nivå du slagits ner till och ifall du fattar ett beslut i då du står i kontakt med din rädsla. För då finns risken att du börjar se ensidigt på det det som egentligen är flersidigt. För varje risk finns också en möjlighet.
Ibland sker det smärtsamma händelser innan vi inser behovet av förändring, vi nuddar vid elden och den bränner vid. Men för att inte fastna i eldsvådan och bli bränd så gäller det att vara öppen och sann mot sig själv. Vi måste våga vistas i de partier av livet som är mörka och känns smärtsamma. Då vi tillåter oss att känna vad vi känner så utvecklar vi en acceptans och därmed även ett mörkerseende. För första steget till förändring är just att acceptera sig själv samt den situation vi hamnat i. Om vi inte vågar vistas i de mörka partier som livet innehåller så kan vi inte heller senare se hur det ljusnar.
För att en förändring skall kunna ske så är första steget inre vilja och motivation, vilket kan skapas genom ett eget valt mål att sträva mot. En färdriktning med delmål och slutmål, saker att se fram emot. Men bara för att du har insett behovet av förändring och bestämt dig för det så innebär inte det att den processen är smärtfri eller enkel. Du kan brottas med känslor av tomhet och orättvisa vilket kan generera i att du känner dig värdelös. Dessa känslor måste vi vinna över för att komma vidare.
Livet är en ensam grej. Det krävs att du är lite av envåldshärskare, för att det är bara du som kan skapa den rättvisa du förtjänar. Ge dig själv den upprättelse du är värd och gör dig av med allt som tar mer än det ger. Se till att få rätt sorts näring, omge dig med människor som uppskattar dig för den du är. Var i sammanhang som är givande.
---------------
Ovanstående anteckningar har haft en stort betydelse för mig i mitt liv. Det är precis som de legat i mitt fördolda och där fått växa. Egentligen är det flera år sedan jag skrev ner detta men inte förens nu som jag verkligen anammat det i mitt eget liv. För mig krävdes att möta botten för att förstå behovet av förändring, men kanske främst förstå mitt eget värde. Senast i helgen reflekterade jag över något så självklart som att bli bemött med värdighet och respekt är de lägsta krav du kan ställa på din omgivning. Trots att det torde vara så självklart så är verkar det för många vara extremt svårt. Vi lever i en tid av ytlighet och falskhet. Är det kanske så att många inte respekterar sig själv och därmed inte heller ser vikten av att respektera sin nästa? Personligen tror jag att om man tappat respekten för sig själv, har man också stängt av en bit vilket gör en mindre mottaglig och därmed ser man inte heller gränserna för vad som är ett acceptabelt beteende. Slutar du bry dig om hur din omgivning uppträder så finns det nog en stor risk att du även slutar bry dig om hur du själv uppträder mot din omgivning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar