Den välkända botten var allt för bekant.

Jag gör fel, jag gör idiotiska val i ren frustration och ilska, jag går ifrån insikter och intuitioner - för jag är en människa. Det går inte att göra saker ogjort, hur mycket man än önskar det. Tillfälligt kan det kännas lättare att stänga av och slippa ta ansvar för ett illa beteende, slippa nå insikten. Men livet är en ensam grej och hur fort du än springer, så kan du inte springa ifrån dig själv.

För några månader sedan var jag så fast besluten i att omge mig med rätt sorts människor. Människor som ger mig näring, välja situationer som bygger upp mig och berikar mitt liv. Att blicka inåt, att känna och att sätta gränser. Det kändes som om jag hade nått vissa milstolpar, vilket jag också hade rent logiskt men ändå inte fullt ut.

Så jag gjorde det igen. Gränsöverskred för mig själv. Föll till en otroligt låg nivå, en välkänd botten. Antagligen var jag tvungen att påriktigt känna att det verkligen inte ger mig någonting. Jag satte min värdighet på spel men jag kände inte att jag hade något att förlora så jag brydde mig inte. Jag hade egentligen alla svar jag behövde och ville ha men jag ville bara se hur det kändes. Hur det kändes att få allt sagt, hur det kändes att skrika ut min ilska som jag tidigare hållit tillbaka och hur det kändes att vara tillbaka i det skoningslösa kriget.

Det är inte alltid lätt att välja rätt, det är inte alltid lätt att vara klok. Och det är nog något man måste acceptera för att kunna gå vidare. Acceptera sig själv som en individ med brister och fel men man också ta ansvar för sina handlingar. I slutet är det jag som står ensam kvar i resultatet av mina handlingar och tvingas förhålla mig till sanningen. Sanningen om mina val.

Hur man än vrider och vänder på det så kommer man inte ifrån vikten av att omge sig med rätt sorts människor. Vikten av att omge sig med människor som vill en väl, vikten av att omge sig med människor som har någorlunda lika värderingar som en själv. Människor som respekterar en trots ens svagheter.

Ingen är felfri. Jag kan vara klarsynt i mycket men också ha svårt att ta det till mig. Men mitt är liv är mitt liv och det är bara jag som kan ta ansvar för de val jag gör. Det är bara jag som kan ifrågasätta mitt eget agerande, för jag är den enda som har de egentliga svaren.