För mig är kärlek förenat med rädsla. Rädslan att bli lämnad ensam kvar har alltid varit stor. Rädslan har självfallet sin grund i att jag många gånger blivit sviken. Då syftar jag även på de människor som jag har velat kalla för mina vänner. Människor är inte alltid vad de utger sig för att vara och det har sitt sina spår i mig. Samtidigt tror jag att mycket har sin grund i min naiva och lite för goda uppfattning om andra. Detta har föranlett till att jag många gånger förväntar mig ett svek och säkert därför också blir sviken.
Men så hände det där.. Jag träffar någon som säger "vi ska bygga upp varandra, vi ska läka ut varandra". När en av oss inte orkar, så orkar den andra för två. Jag har mött någon som lugnar ner mig när jag förlorar mig själv i en panik. När vi är tillsammans så känner jag mig hel. Det känns tryggt och kärleksfullt, som om jag har hittat hem. Men när vi inte är när så kommer rädslan krypandes. Det är då jag får påminna mig själv om alla våra löften som givit varandra.. det är då jag självständigt ska förstå och inse att du faktiskt finns kvar hos mig.. att det är VI.
Låt det alltid förbli så.
Låt oss alltid få ge varandra kärlek och omsorg.
Det är så jag vill ha det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar