Från det första stund som jag hörde denna låten har jag associerat den med mitt förhållande till min sambo. När vi möttes så var det som om han kom från ingenstans och gjorde ett starkt intryck på mig. Jag sökte inte efter en partner och vi möttes av en ren slump. Jag tyckte han var charmig och han rörde något inom mig som jag inte kunde förklara. Vår väg fram till idag har vari allt annat än spikrak. Vi möttes av många fördomar kring de sociala roller som omgivningen placerats oss i. Men jag kände att det var något som var annorlunda av honom, jag kunde dock inte ta på var det var. Så hörde jag då den här låten var jag tyckte att de sjöng "our love is a lie and so it begins" och tyckte att det passade så bra in på oss. Som om förälskelsen var något vi inte ville erkänna för oss själva eller för andra. När jag nu läst låttexten så erinras jag om att de sjunger "our love is alive and so it begins". Egentligen blir det samma sak, kärleken fanns där så levande men vi kunde ändå inte riktigt ta på den. Med tiden visade det sig att jag berört honom också, nog mer än han ville erkänna för sig själv. Vi kom till ett vägskäl och vi gick då åt olika håll men det dröjde inte länge förrän han svalde sin stolthet och tog mod till sig att skicka det där sms:et som kom att förändra allt. Det där sms:et som blev början på något helt underbart. Idag är vi sambos och planerar förlovning i höst. Ja, du läste rätt, vi planerar. Visst hade det varit underbart om han spontant föll ner på knä och friade till mig, men det passar inte honom. Eftersom jag nu vill leva med denna mannen får jag acceptera att hans rädslor som generar i en längre startsträcka och planering istället för spontanitet. Men vad spelar det för roll när jag får leva med mannen som jag älskar? "Our love is alive and so it begins"
https://www.youtube.com/watch?v=iGaF4tKUl0o
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar